Jämlik vård (fördjupning)

Vården idag är inte alltid jämlik. Ibland för att patienter inte behandlas lika. Ibland för att patienter behandlas helt lika, trots att de har olika behov och förutsättningar. Det är viktigt att försäkra sig om att den vård och det bemötandet som ges, och de bedömningar som görs, är kopplade till varje individs behov och förutsättningar och inte till vårdgivarens föreställningar om personen utifrån exempelvis kön, funktionsnedsättning eller ålder.

Det finns flera faktorer som kan hindra vården från att vara tillgänglig för alla på lika villkor. Det kan handla om geografiska, fysiska och språkliga hinder, men även om bristande tillit eller upplevd diskriminering. Hur vi mår och upplever vår hälsa är beroende av en mängd faktorer som vår personliga livsstil, hur vi sköter våra kroppar och vilka risker vi tar. Allt det här påverkas också av strukturella ojämlikheter i samhället.

Vår personliga hälsa påverkas också av vår ekonomi, våra möjligheter till meningsfull sysselsättning och fritid samt hur våra sociala nätverk ser ut. Att uppleva diskriminering är också direkt kopplat till ohälsa. Även här finns det hinder i form av att vården exempelvis kan brista i att utforma information så att alla människor har möjlighet att förstå och ta till sig den, detta påverkar i sin tur såväl hälsan som jämlikheten inom vården. Till exempel är det viktigt att texter och bilder som används i olika typer av patientinformation speglar invånarna som informationen vänder sig till.

Hälso- och sjukvården måste bli mer medveten om de hinder som människor upplever i mötet med vården och hitta nya kreativa sätt för att nå ut till alla. Rent konkret kan det innebära att vårdgivare ser över sina inbjudningar, broschyrer, webbsidor och andra kanaler som de använder för att sprida informationen.

Normkritiskt tänkande

Vad är normer och vad har de med jämlik vård att göra? Normer kan beskrivas som oskrivna regler för vad vi ska göra, hur vi ska vara, se ut och uttrycka oss. Normer reglerar ofta vad som ses som önskvärt och bra. Ofta är normerna så självklara för oss att vi inte reflekterar över dom förrän någon bryter mot eller ifrågasätter dom. Många normer är nödvändiga och underlättar samspelet mellan människor, som att stå i kö och räcka upp handen, medan andra normer är begränsande och skapar ojämlikhet. Dessa normer är ofta kopplade till diskrimineringsgrunderna och kan påverka och begränsa hur vi förväntas vara beroende på exempelvis kön, ålder eller hudfärg.

Normer är kopplade till makt. Att befinna sig inom en norm, till exempel heteronormen, tvåkönsnormen eller vithetsnormen, kommer med större handlingsutrymme och fler möjligheter. Handlingsutrymme och möjligheter som personer som bryter mot normerna inte har.

Det är viktigt att förstå att vi inte kan bestämma oss för att ”lägga dessa föreställningar åt sidan”. Det går inte att träda in i exempelvis en yrkesroll inom hälso- och sjukvården och tro att vi fullt ut kan se personen bakom könet eller hudfärgen, hur gärna vi än vill. Vad vi kan göra är att addera en medvetenhet om vilka normer som finns både i samhället och i hälso- och sjukvården, hur de påverkar oss och vad det kan få för konsekvenser. Det kallas att arbeta normmedvetet eller normkritiskt.

Normkritik handlar om att vända blicken mot normen. Det kan användas för att granska sig själv: Vilka privilegier har jag? Var glider jag friktionsfritt? Var stöter jag på motstånd? Vad har jag för position i samhället? Vilka bilder skapar denna position om världen? Vad ser jag och vad ser jag inte utifrån där jag står just nu? Och vad kan det få för konsekvenser? Normkritik kan också användas för att granska sin verksamhet: För vem passar våra rutiner? Vilka grupper når vi inte? Vem tilltalas av vår kommunikation? Vem syns i väntrummets bilder? Vem når upp till receptionsdisken? Vem kommer in i byggnaden? Sammanfattningsvis: Vilka normer är vår verksamhet utformad från?

Normkritiskt tänkande innebär också reflektera kring normer i tal och skrift. Måste ordet anhörig användas? Alla patienter har inte en anhörig. Närstående kan vara ett bättre ord som öppnar upp för fler nära relationer. Det uttrycker dessutom att det är patienten som väljer vem som står nära. Utgår vi från att alla patienter är heterosexuella? Ordet partner kan ersätta make och maka. I stället för att fråga barn ”Vad heter din mamma och pappa?” kan vi fråga ”Vilka finns i din familj?”. En mer inkluderande och jämlik kommunikation öppnar upp för att nå fram till fler personer och skapar förtroende.

Exempel på ojämlikheter inom hälso- och sjukvården

Utbildning

Hur lång utbildning du har spelar stor roll. Kvinnor med kort utbildning har mindre chans att överleva bröstcancer än kvinnor med lång utbildning. Det kan bero på resurser som kunskaper, livsstil och sociala nätverk men också på vilka krav patienten vågar ställa på sin behandling och möjligheten att ta till sig information. För äldre personer med kort utbildning är risken dessutom större att behandlas med äldre mediciner eller riskfyllda läkemedelskombinationer, än för personer med lång utbildning.

Könsskillnader

Vården i Sverige är inte jämställd. Det betyder att det finns omotiverade skillnader i vårdtillgång, vårdkvalitet och hälsa mellan kvinnor och män. Olika frågor ställs till kvinnor och män, olika slutsatser dras och olika behandlingar ges. Kvinnor upplever på gruppnivå ett sämre bemötande än män. Inom vissa områden är också vården av sämre kvalitet för kvinnor. Ett exempel är hjärtsjukvården där medicinering, behandling, undersökningar och inläggning traditionellt har utgått från en manlig norm.

Även män missgynnas i vissa fall. Läkare skriver ut mindre med antidepressiv medicin till män och föreslår i lägre utsträckning samtalsterapi än till kvinnor. Mycket tyder också på att män med depression underdiagnostiserads. Samtidigt visar forskning att nedstämdhet och depression kan leda till sämre behandlingsresultat för män, bland annat i samband med stroke. Män har också högre dödlighet i cancer. Det kan bero på skillnader i levnadsvanor eller att män är mindre benägna att söka vård och därför får diagnos och behandling alltför sent.

Etnicitet

Enligt den nationella patientenkäten upplever gruppen utlandsfödda invånare i högre utsträckning lägre kvalitet på vårdens tillgänglighet, bemötande, kommunikation, delaktighet och information. Minst nöjda med vården är gruppen kvinnor med annat förstaspråk än svenska. Har kvinnan dessutom låg inkomst tillhör hon ofta den allra mest sårbara gruppen. Detta leder till att fler avstår från att söka vård, inte minst tandvård eller hälsofrämjande insatser.

Funktionsnedsättning

Socialstyrelsen konstaterar att personer med olika typer av funktionsnedsättningar anger att de avstår från tandvård, vård och läkemedel av ekonomiska orsaker tre gånger oftare än befolkningen som helhet. Personer med psykisk sjukdom, som till exempel schizofreni eller bipolär sjukdom, kan också få en sämre kroppslig vård och har också en ökad risk för att avlida i hjärtinfarkt, stroke och cancer. En anledning kan vara att patienten får diagnos i ett senare skede som i sin tur kan bero på vårdens oförmåga att se över de organisatoriska gränserna mellan somatisk och psykiatrisk vård.

Ålder

Den äldre befolkningen missgynnas när det gäller tillgång till psykiatrisk vård. Det finns särskilt brister i vården för depression, där äldre personer oftare får läkemedel än samtalsterapi. Många äldre personer med depression har varken fått diagnos eller behandling. Föreställningar om människors ålder kan leda till att det görs omotiverade skillnader mellan patienter beroende på hur gamla de är. Sådana föreställningar kan till exempel påverka vilka frågor patienter får, vilka behandlingsalternativ som erbjuds eller vilka tillstånd som ses som viktiga att åtgärda.

Men föreställningar om ålder påverkar inte bara äldre personer, utan också yngre. De kan till exempel leda till att barns rätt till delaktighet i sin egen vård genom att bli lyssnade på och få uttrycka sin mening inte tillgodoses.

Boendeort

Det finns även geografiska skillnader. De som bor i glesbygd har betydligt färre läkarkontakter än de som lever i tätorter. Det handlar inte bara om långa avstånd. I vissa delar av landet saknas nödvändiga specialister. Det finns också skillnader mellan regionerna när det gäller till exempel väntetider och hur väl vårdgarantins tidsgränser hålls, eller i vilken utsträckning det finns tillgång till läkemedelsbehandling.

Sexuell läggning och könsidentitet

Trots att hbtq-personer upplever större vårdbehov än övriga befolkningen söker många vård i lägre utsträckning och har lägre tillit till hälso- och sjukvården än övriga befolkningen. Många internationella och svenska studier tyder också på att transpersoner generellt mår sämre än befolkningen i stort och att personer som identifierar sig som icke-binära mår sämre jämfört med transpersoner med andra könsidentiteter.

En anledning till hbtq-personers lägre vårdsökande är ofta en upplevelse av att inte bemötas med respekt. Den som söker för en könssjukdom måste komma ut för att prover ska tas från rätt del av kroppen, den som kommer till mödravården kan få frågor om var den andra biologiska föräldern är och barn till föräldrar av samma kön kan få frågor som inte stämmer överens med hur den egna familjen ser ut. Att uppleva diskriminering i samhället är också i sig direkt kopplat till ohälsa.

Det här kan jag kräva

Förutsättningarna att ta till sig information kan variera utifrån exempelvis utbildningsnivå eller funktionsförmåga. Förutsättningarna kan också påverkas av situationen som om patienten befinner sig under stark stress. Som patient har du rätt att få information som du förstår och att du får en språk- eller teckentolk som översätter vad exempelvis en läkemedelsbehandling går ut på, hur medicinen fungerar och vilka biverkningar den har.

Två lyssnar bättre än en

Vikten av att förmedla och anpassa viktig information efter patienters behov och förutsättningar är stor. Det kan vara bra att vara två personer som lyssnar och som skriver ner information. Vid svåra besked kan det vara svårt att ta in information och då kan det underlätta att vara två. Det är också bra att alltid be om skriftlig information och svar för att i lugn och ro ta in budskapet senare. Det kan undvika missförstånd.

Att framföra synpunkter

Det är viktigt att känna till att om du har upplevt dålig behandling eller bemötande kan du i första hand berätta för personalen eller till den som är chef för verksamheten. Sjukhusen har ofta egna webbplatser med formulär eller kontaktuppgifter som kan användas för att lämna synpunkter. Ibland finns även särskilda patientombud eller patientvägledare.

När det gäller kommunal hälso- och sjukvård som till exempel hemsjukvård, går det bra att vända sig till kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, som kallas MAS.

Patientnämnden

Om du upplever att personalen eller verksamhetschefen inte lyssnar kan synpunkter lämnas till patientnämnden. Den ska stödja och hjälpa dig som patient i kontakten med hälso- och sjukvården och tandvården.

Diskrimineringsombudsmannen

Vissa patienter upplever negativ särbehandling. Om du misstänker att det beror på kön, könsidentitet, könsuttryck, ålder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning, kan du anmäla detta till Diskrimineringsombudsmannen, DO.