Reportage: Anorexi, Lenas berättelse

När Lenas ätstörning var som svårast höll hela kroppen på att lägga av. Levern, hjärtat och immunförsvaret var i fara.
– Jag insåg att jag måste göra något. Men jag var ju fortfarande inte smal! Jag förstod vad sjukvårdspersonalen sa men kunde inte ta till mig det, berättar Lena som fick anorexi.

Schablonbilden av en anorektiker stämmer bra in på Lena. Hon är ambitiös, vill vara bäst och drivs av prestation och envishet. Lena tror också att det är egenskaper som behövs om man ska lyckas träna och banta in absurdum.
Idag är hon 26 år, är helt frisk och utbildar sig till sjuksköterska.

Anorexi vid tretton

Lenas anorexi debuterade när hon var tretton.
– Jag tror att det var dagens kroppsfixering som påverkade mig mest. Hade inte de kraven funnits hade jag nog inte försökt gå ned i vikt, kommenterar hon.
Lena var lite rund och bestämde sig därför att sluta äta skollunch. Hennes egna matrestriktioner kom snabbt att omfatta allt som hon uppfattade som onyttigt, framförallt fett. Lena gick ned tio kilo på en mycket kort tid. Sporrad av framgången fortsatte hon sin disciplinerade livsstil.

– Jag gjorde konstiga träningsgrejor bara för att bränna kalorier och inte för att bli stark eller få bra kondition. Jag gick långa promenader och gjorde kanske sit-ups i 45 minuter. Ofta tränade jag i smyg eftersom jag hade fått träningsrestriktioner av min läkare, minns Lena. Hennes tidigare satsning på fotboll gick dock om intet – sjukdomen försämrade bara hennes idrottsprestationer.

Diagnosen anorexi

När Lena var 15 år fick hon diagnosen anorexi. 
– Diagnosen var inget jag brydde mig om. Den berörde mig inte. Jag tog den inte till mig, säger Lena.

Samtidigt som hon hade en förvrängd kroppsuppfattning så hade hon året innan förstått att hennes inställning till mat och träning inte var normal. Lena tog upp det med sina föräldrar men fortsatte snart att förneka sin sjukdom. Livet levdes som i en bubbla. Tankarna kretsade kring vikt, vikt, vikt. Kompisarna drog sig undan då de tyckte att Lenas fixering blev lite skrämmande.

Behandlingen

Sjukvården kom i första hand inrikta sig på att mildra sjukdomens skadeverkningar. Ett tag var det en fråga om att rädda Lenas liv. Hon var inlagd och sondmatades.
– Jag låg en helg på hjärtintensiven eftersom hjärtats sinusknuta hade slutat skicka signaler, säger Lena.

Lena åkte in och ut från sjukvården. Hon kom i kontakt med ett speciellt ätstörningsteam där det fanns läkare, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast. Dessutom fanns en dietist som pratade positivt om mat och som ville göra maten till vän och inte till en fiende. Dietisten försökte också fresta med alternativa maträtter.

Lena började på gymnasieskolans naturvetenskapliga program. Hon fortsatte ha kontakt med ätstörningsenheten och fick bland annat äta sin skollunch där. Efter ett läsår hoppade hon av. Pluggandet ersattes av ständiga inläggningar kombinerade med dagvård. Till sist satte ansvarige läkare hårt mot hårt.
– Ett mål sattes upp. Jag skulle inte komma från sjukhuset om jag inte hade gått upp till normalvikt, berättar hon.

Lena var 174 centimeter lång och vägde 47 kilo. Tio kilo upp och sjukvårdspersonalen skulle släppa ut Lena i friheten.
– Först gjorde det inget med en sjukhusvistelse bara jag var smal men sedan kändes vistelsen ansträngande. Jag hade ju andra mål i livet än att bara vara på sjukhus, förklarar Lena.

Kompisar och en pojkvän fick henne att börja upptäcka livet. Lena fick se fördelarna med att vara med och göra allt hon tidigare avstått från. Lockelserna vägde så småningom tyngre än idealbilden av den supersmala tjejen.

Omhändertagandet

Många i sjukhuspersonalen visade mycket med empati men undantag fanns.
– Ibland kom det in personer som inte alls förstått min sjukdom som sa sårande saker. En del var direkt otrevliga typ ”herregud sluta och sjåpa dig nu och ät!”, berättar Lena.

Lena kom också i kläm mellan olika behandlingsteorier som rådde på de två sjukhus hon kom att söka hjälp hos. Lena har svårt att förstå varför hon som ungdom skulle behöva dras in i ett slags revirstrid.

Omgivningens reaktioner

Det kan vara omöjligt att inse vilka starka psykologiska krafter som styr en patient med ätstörning.
 – Många har svårt att förstå att man kan få en sådan enorm ångest av mat, framförallt de äldre som menar att ”det är ju bara att äta”, påpekar Lena.

Råd till andra

Lena menar att det förutom förståelse och vänlighet behövs struktur, konsekvens och envishet för att den anorektiska patienten ska bli bra.
– Det är ju också en mycket manipulativ sjukdom. Man försöker komma undan på alla sätt. Jag försökte gömma mat, träna i smyg, även träna inne på sjukhustoaletten. Sedan kom de på mig! skrattar Lena.

Då man har en ätstörning saknar man ofta sjukdomsinsikt. Lena menar att det är viktigt att ändå vilja se vilka begränsningar i livet som sjukdomen för med sig.
– Man måste försöka se fördelarna med att vara normal och se hur mycket bättre ens liv kan bli.

FOTNOT: Lena heter i verkligheten något annat.

Publicerad:
2011-11-07
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.