Demens - Pannlobsdemens

Ofta är det första tecknet på pannlobsdemens att personligheten förändras. Man kan

• känna sig blygare och mer inbunden
• bli mindre engagerad i sådant som man tidigare var intresserad av
• bli arg och få svårt att kontrollera sina impulser
• bli upprörd då man uppfattar att närstående inte beter sig som man är van vid
• känna dig nedstämd och håglös
• få svårt att planera och att koncentrera sig. 

Det blir svårare att klara vardagen

När man blir mer sjuk kan man få nya symtom som till exempel

• rastlöshet och oro som övergår i ökad likgiltighet och trötthet
• mycket mindre eller mycket större matlust
• svårigheter att uttrycka sig, språket blir mer fåordigt och enformigt
• problem med att minnas
• svårt att göra vanliga saker, som till exempel att klä sig eller äta med bestick.

Om du känner dig förvirrad, får svårt att tänka eller har minnesstörningar under mer än en månad bör du kontakta en vårdcentral. Det är viktigt att ta reda på vad besvären beror på eftersom de kan ha orsaker som går att behandla, till exempel depression eller för låg ämnesomsättning.

För att du själv eller närstående ska kunna komma underfund med hur du mår kan du fundera över tre frågor:

• Hur påverkar minnet mitt dagliga liv jämfört med tidigare?
• Fungerar min förmåga att lösa problem, tänka, resonera och att planera?
• Har min sinnesstämning och mitt humör förändrats?

Om svaren på någon av dessa frågor tyder på att du inte mår som du brukar, bör du bli undersökt av en läkare och eventuellt få genomgå en demensutredning som visar om du har någon demenssjukdom.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral du vill i hela landet. Du har också möjlighet att få en fast läkarkontakt på vårdcentralen.

Du kan alltid ringa och få sjukvårdsrådgivning på telefon 1177.

När du kommer till läkaren får du eller en närstående berätta om besvären, för att läkaren ska få klart för sig vilka symtomen är och hur de har förändrats över tid. Det är viktigt för att veta vad som orsakar sjukdomen.

Därefter får du gå igenom olika undersökningar:

• Läkaren gör en noggrann undersökning av hela kroppen och uppmärksammar särskilt hjärnan; Minnesfunktioner, tankefunktioner, syn-, språk- och känselfunktioner testas.
• Du får lämna blodprover för att kontrollera ämnesomsättningen, och för att undersöka om du kan ha brist på vitamin B12 eller för hög nivå av kalk. Låg ämnesomsättning, brist på vitamin B12 liksom för höga nivåer av kalk kan försämra hjärnans funktioner.
• Ofta får du också genomgå en magnetkameraundersökning eller en skiktröntgen av hjärnan, så kallad datortomografi. Sådana undersökningar ger särskilt detaljerade bilder som kan visa om det finns vissa sjukliga förändringar på hjärnan.
• Ibland undersöks också vätskan som omger och skyddar hjärnan. Denna vätska finns även i ryggmärgskanalen i ryggraden. Ett prov tas genom ett stick i ryggslutet. Provet kan avslöja om det finns proteiner som har läckt ut från skadade nervceller. 

Det kan också behövas andra undersökningar. Psykologer kan göra olika tester och ibland görs blodflödesmätningar av hjärnan, eftersom minskat blodflöde i pannloberna kan vara ett tecken på demens.

En rättighet att få information

Du ska få veta vem du ska kontakta och när för att ta del av svaren efter provtagningar och undersökningar. Du ska också få reda på vart du ska vända dig om du blir sämre.

Vårdpersonalen ska berätta vilka behandlingsalternativ som finns. De ska se till att du förstår vad de olika alternativen betyder, vilka biverkningar som finns och var du kan få behandling. På så sätt kan du vara med och besluta vilken behandling som passar dig.

För att du ska kunna vara aktiv i din vård och ta beslut är det viktigt att du förstår informationen du får. Vårdpersonalen är skyldig att se till så att du gör det. Ställ frågor. Du kan också be att få informationen nedskriven så att du kan läsa den i lugn och ro. Om du inte talar svenska har du rätt att få information på ditt eget språk  till exempel med hjälp av en språktolk. Du har även rätt att få tolkhjälp om du har en hörsel- eller synnedsättning.

Det finns ingen särskild läkemedelsbehandling för pannlobsdemens. Om du är rastlös, orolig, nedstämd och har störningar i ditt beteende kan vissa läkemedel lindra besvären. 

Vid pannlobsdemens förtvinar nervcellerna i hjärnans främre delar. Därför kommer handlingar och tankar som styrs från den här delen av hjärnan att fungera allt sämre. Förbindelserna bryts mellan de nervceller som förbinder pannlobens olika delar med varandra och med andra delar av hjärnan.

Hjärnans främre delar påverkar personlighet och hur man fungerar i sociala sammanhang. Pannloben gör så att det går att uttrycka sig språkligt, tala samt ha omdöme och insikt. Vid pannlobsdemens kan det bli svårare att kontrollera impulser och aggressivitet. Från pannloben styrs också förmågan att koncentrera sig och planera.

Okända orsaker

Pannlobsdemens är relativt ovanligt. Ungefär en av tjugo personer i Sverige som har någon demenssjukdom har pannlobsdemens. 

Det är inte känt vad exakt det är som utlöser sjukdomen och orsakar att nervcellerna förstörs, men troligen beror det på fel i omsättningen av vissa nervcellsproteiner.

Det finns en viss ärftlighet för att få pannlobsdemens, men risken är mycket liten. 

Du kan ofta få bra hjälp av närstående. Det kan vara en partner, familj, släktingar eller vänner. Om du är sammanboende och behöver mycket hjälp och omvårdnad kan du behöva flytta till ett särskilt boende  i perioder. Det går att bo några veckor i något av kommunens boenden och några veckor hemma, så kallad växelvård. Hur utbyggd den servicen är varierar mellan kommunerna.

Hemsjukvård

Om du har svårt att ta dig till vårdcentralen går det att få hemsjukvård. Då får du regelbundet besök av en distriktssköterska, sjuksköterska eller undersköterska i ditt hem. Det kan till exempel vara om du dagligen behöver hjälp med att ta dina mediciner.

Dagverksamhet

Det finns ofta en särskild dagverksamhet för personer som har demens. Den kan till exempel ligga i ett servicehus eller i anslutning till ett gruppboende. De som deltar i dagverksamheten äter gemensamt och kan vara med på olika aktiviteter utifrån sina egna förutsättningar.

Dagverksamheten brukar vara öppen måndag till fredag. Du kan vara där en till fem dagar i veckan beroende på vilka behov du har. I en del kommuner har dagverksamheten även öppet vissa kvällar och helger. Det går ofta att komma till och från dagverksamheten med färdtjänst, men det kan variera beroende på vilken kommun du bor i.

Särskilt gruppboende

Om du blir sämre kan det bli svårt att bo kvar hemma. Det räcker inte längre med den hjälp som närstående, i kombination med besök av hemtjänstpersonal och vårdpersonal, kan ge. Inte heller olika arrangemang med avlastning eller växelvård känns tillräckliga. Då kan du få flytta till någon form av särskilt boende. Innan du kan flytta till ett särskilt boende måste kommunen bedöma ditt hjälpbehov genom att göra en ny biståndsbedömning, som du eller en närstående ansöker om. 

I de flesta kommuner finns det en skillnad på gruppboende för demenssjuka och gruppboende för långtidssjuka. Vilken typ av gruppboende du kommer att flytta till beror på om det är demenssjukdomen eller de övriga sjukdomarna som överväger.

När du bor i ett gruppboende har du ett eget kontrakt till din lägenhet eller ditt rum. Du kan möblera med dina egna möbler och andra tillhörigheter så att du känner dig hemma. Det är vanligt att åtta till tio personer bor tillsammans. Alla har en egen lägenhet eller ett eget rum och delar gemensamma utrymmen, som kök, matrum och vardagsrum. I särskilda boenden finns vårdpersonal på plats dygnet runt.

Avgifter 

Avgiften för den hjälp du kan få varierar mellan kommunerna. Mer detaljerad information om olika insatser och vad dessa kostar går att få från hemkommunen. Kontakta biståndshandläggaren eller någon annan som är ansvarig för vård och omsorg.

Det är vanligt att den som har demens börjar bete sig annorlunda än tidigare. Det är också vanligt att medkänslan för andra minskar och att den personliga hygienen blir sämre. Minnet kan vara bevarat i början av sjukdomen. Vissa läkemedel kan påverka beteendet, så det är bra för dig som närstående att skaffa information om de läkemedel som den som har demens använder.

Längre fram i sjukdomen blir den som har en demenssjukdom allt mer avskärmad från omgivningen. Ofta kan personen inte längre prata eller tolka sin omgivning och sina egna kroppssignaler. Samtidigt kan den som har en demenssjukdom fungera relativt väl kroppsligt, och till exempel vara uppe och gå. 

Fast vårdkontakt

Den som har kontakt med många olika personer inom vården kan få en fast vårdkontakt . Det är en person som bland annat hjälper till med att samordna vården. Det finns möjlighet att välja en fast vårdkontakt i hela landet.

Lästips

• Om demenssjukdomar
  Basun och medarbetare
  Liber, 2013
• Ett Minne för Livet
  Kristina Fröling
  Brombergs Förlag, 2005
• Alzheimers sjukdom och andra kognitiva sjukdomar
  J. Marcusson, K. Blennow, I. Skoog, A. Wallin
  Liber, 2011
• Demenssjukdom - Stöd för dig som har en demenssjukdom och för dina närstående
  Socialstyrelsen, 2011