Reportage: Arvid lever med bipolär sjukdom

Arvid Lagercrantz.

Journalisten och författaren Arvid Lagercrantz har bipolär sjukdom. Mellan sina sjuka perioder har han levt ett bra liv och har kunnat prata öppet om sina besvär. Genom att berätta om sitt liv vill han påverka attityden kring psykisk ohälsa.
− Det är tillräckligt jobbigt ändå, utan att man ska behöva smussla med det, säger Arvid.

Mer mani än depression

− Det börjar alltid med att jag får beröm, eller blir uppmärksammad för någonting jag har gjort. Det som händer då är att de där hyllningarna kommer i konflikt med min egen självbild, den som säger att jag är eländig. Jag varvar upp, blir manisk, kan inte sova och sedan måste jag få hjälp att bryta det.

Arvid Lagercrantz är 70 år och har en lång karriär som journalist bakom sig. Han är gift med Aina sedan 1971 och har en vuxen son. Parallellt med sitt yrkesliv och familjeliv har han mellan varven vårdats inom psykiatrin för bipolär sjukdom.

Bipolär eller manodepressiv sjukdom brukar ofta beskrivas som att man pendlar mellan å ena sidan mani, ett upprymt tillstånd där man inte upplever att man har några begränsningar, och å andra sidan svår depression. Riktigt så har det inte sett ut för honom. Själva uppvarvningen, manin, har i stället eskalerat väldigt snabbt och lett till att han inom loppet av några dagar blivit så sjuk att han måste få vård på sjukhus. Särskilt deprimerad har han inte varit, förutom första gången han blev sjuk. Mellan sjukdomsperioderna upplever han sig som fullt frisk.

Sjuk första gången

Arvid är talesperson för föreningen Hjärnkoll och föreläser ibland för vårdpersonal och patienter. För ett par år sedan kom hans bok "Mitt galna liv", där han skildrar sitt liv genom decennier av återkommande sjukdomsepisoder.

Arvid och hans tvillingbror föddes 1942 och var yngst i en akademikerfamilj med åtta barn. I jämförelse med sina syskon hade Arvid det svårt i skolan. Senare upptäcktes att han var dyslektisk.

− Det var inte lätt att vara dyslektiker i en familj där man förväntades ha skriv- och läshuvud. Jag drogs mer åt hantverksyrken, ville gärna jobba fysiskt, med kroppen.

När han var 15 år och rejält skoltrött bestämde han sig för att dra till sjöss. Men i stället för att uppleva det stora äventyret började han i stället må allt sämre och hamnade till slut i sjukhytten, stirrandes in i väggen. Han hade drabbats av en djup depression, tappade verklighetskontakten och blev psykotisk.

Första kontakten med psykiatrin

Väl hemma i Sverige fick han hjälp av sina föräldrar att komma till en psykiatrisk avdelning på Karolinska sjukhuset. De övriga patienterna var vuxna.

− Jag kände mig misslyckad. Egentligen ville jag inte dö men kände att jag låg omgivningen till last och hade självmordstankar, jag skulle ta mitt liv.

För att häva depressionen fick Arvid elbehandlingar. Efter det kände han sig konstig och tom inombords, men blev snabbt bättre. När han skrevs ut sa läkaren att han hade ungefär femtio procents chans att inte bli sjuk igen. Arvid valde att tolka det som att han nog skulle klara sig, och det skulle dröja flera år innan han blev sjuk igen.

När Arvid var 21 år tog tvillingbrodern livet av sig. Han tog det mycket hårt.
− Än i dag tänker jag på honom ofta. Jag tänker att han nog hade samma sjukdom som jag, men att den inte upptäcktes.

Engagemang utan gränser

Efter broderns självmord började Arvid studera till journalist. En ny värld öppnade sig, och han blev snart djupt engagerad. När han skulle göra praktik på en lokaltidning visste hans entusiasm inga gränser.

− Jag tyckte att det var så intressant och spännande. Jag fick allt svårare att koppla av, och kunde inte sova. Efter en kort tid varvade jag upp, blev manisk och fick läggas in på sjukhus.
Ett år senare fick han ett sommarvikariat på en stor dagstidning. Då upprepades mönstret. Efter en veckas intensivt arbete, driven av en lust att visa sig kompetent och värdig det stora förtroendet att arbeta på en stor dagstidning, blev han återigen manisk och fick hjälp av sina kolleger att komma in på sjukhus.

Sedan dess har Arvid vårdats för många maniska episoder på ett antal psykiatriska kliniker och sjukhus. Den vanliga sjukdomsperioden brukar pågå under ett halvår, eller mindre. Han har fått massor av psykosmedicin, elbehandlingar och legat fastbältad otaliga gånger. Ibland har han sökt vård självmant, ibland med hjälp av närstående, ibland har han tagit emot hjälpen frivilligt, ibland har det behövts tvång.

Manin följer samma mönster

När Arvid blir sjuk börjar det nästan alltid på samma sätt. Han blir rastlös och upprymd och får ett enormt uttrycksbehov, samtidigt som han blir mer och mer ångestfylld.

− Utåt sett blir jag extra charmig, talför, idérik, pratar om en massa saker jag vill göra, och börjar skriva ner dem. Allt blir intressant: Konst, musik, skönlitteratur och teater. Jag känner att jag är bättre än vad jag egentligen är. Det liksom darrar inom mig. Så blir jag orolig att det börjar gå åt fel håll.

Ofta tar sig manin uttryck genom att Arvid plockar och knyter olika snören och rep, leker med kasperdockor och hittar på rim och ramsor. Han tecknar, skriver och pratar mycket och forcerat. Inspirationen flödar, han spelar piano, blockflöjt eller sjunger högt. I manin utvecklar han också en fixering vid symboliska uttryck i tillvaron. Saker som inte bär någon betydelse för omgivningen, men blir laddat med mening och innebörd för hans snabbt arbetande, upphettade hjärna.

Slår över i ångest

Efter några vakna dygn går det snabbt över en gräns där han upplever en väldig ångest. Ibland leder det till att han blir aggressiv och kastar saker omkring sig, ibland att han måste lägga sig ner på golvet. Till slut blir det ohållbart för honom att vistas hemma eller på jobbet. Han fylls av en enorm kraft som han inte klarar av att hålla tillbaka.

− En psykiater sa en gång till mig: Att ge dig Valium när du är på väg att varva upp är som att spotta i Värtan. Som en droppe i havet alltså, förklarar Arvid.

Vid ett tillfälle lyckades inte manin hävas, trots medicinering. På kliniken där han vårdades blev han allt mer intensiv och började vända på möbler och dra ner gardiner. Läkarna fick skriva ett vårdintyg och Arvid fördes – sjungande – till Beckomberga mentalsjukhus.

− Där lades jag i bälte och fick något som de kallade för blockchocker, alltså en mycket intensiv serie med elbehandlingar. Efter det var man rätt degig. Den gången hade det tagit längre tid än vanligt innan jag fick vård, vilket jag senare lärt mig är det viktigaste: att få behandling i tid.

Insikter om sjukdomen

Det tog många år och många sjukdomsperioder innan Arvid började förstå att det här var något han skulle leva med under resten av sitt liv.

− Först när jag insåg det började jag också tänka på vad jag själv kan göra. Det märktes att om jag tog medicin tidigt kunde jag hejda uppvarvningen.

Först i 45-årsåldern tycker han att det lugnade ner sig, och reaktionerna blev mindre våldsamma. Litium, medicinen som han fått sedan 60-talet, fungerade men hade samtidigt biverkningar. En av dem var att han upplevde att det dämpade hans kreativitet.

−På något sätt vill man ha kvar det maniska, det kreativa. Det gör att man inte vill äta medicin eller söka vård på ett tidigt stadium. När jag var yngre ville jag inte ta medicinerna alls. Det ingår i sjukdomen att man också njuter lite grann av sina maniska tillstånd, till en början i alla fall. Ur den anhörigas perspektiv kan det vara lättare med depression än med mani.

Den här inställningen har han gjort upp med, och tycker att biverkningarna han får av litium är ett billigt pris att betala för att slippa bli sjuk igen. Det handlar också om en hänsyn till omgivningen.

−Eftersom jag varit mer manisk än deprimerad är det nog min fru som har fått lida mest av min sjukdom, säger Arvid eftertänksamt.

Triggas av stress

Det som triggar sjukdomen är i Arvids fall stress, höga ambitioner, för lite sömn, och en överkänslighet för uppskattning och beröm. Trots sin sårbarhet har han valt ett yrke som kräver stort engagemang, mycket tid och där det man presterar ständigt blir föremål för andras uppmärksamhet och bedömning. Ändå har han älskat sitt arbete och uppskattats för det jobb han har gjort. En orsak till att det har fungerat, tror han själv, beror på att han varit öppen inför chefer och kollegor om sin sjukdom.

− Det har motverkat det här tisslet och tasslet som ofta uppstår kring psykiska problem, och gjort att jag har gått hem från arbetet i tid, innan jag blivit för sjuk.

Öppenheten fungerar åt båda håll, och det ingår i avtalet att arbetskamrater också säger ifrån om de märker att han börjar bete sig underligt eller omdömeslöst. Han minns en gång ett möte med ledningen på Sveriges Radio.

− Jag hade tagit med mig en hatt, gestikulerade, vägde på stolen och höll på att larva mig. Till slut sa min chef till mig på skarpen, att "nu får du gå hem och ta hand om dig". Och det var jag ju tacksam över i efterhand. Det hade nog inte hänt utan den där öppenheten.

Enkla förhållningsregler

Arvid har kommit fram till vissa enkla förhållningsregler som hjälpt honom och som han även brukar ge som råd till andra med samma sjukdom:

  • Acceptera att du har sjukdomen
  • Lär dig känna igen symtomen så att du kan få behandling i tid
  • Godta medicinen
  • Slarva inte med sömnen
  • Var öppen om din sjukdom.

− Att leva ett regelbundet liv, gärna lite tråkigt brukar jag säga, är också bra om man har den här känsligheten.

Att dricka alkohol och utsättas för stor press verkar åt motsatt håll, så det undviker han. Genom att han följer de förhållningsregler han har satt upp för sig själv kan han idag leva ett bra liv, trots sin sjukdom.

− Det finns faktiskt en positiv sak med den här diagnosen, jämfört med många andra kroniska sjukdomar. Man är åtminstone frisk emellanåt, säger Arvid och ler med händerna knäppta framför sig på bordet.

Publicerad:
2013-02-05
Skribent och redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund