Krönika: Min krisplan skapar trygghet

När man som jag har haft flera psykoser kan man skriva något som kallas nätverkskontrakt. Det är en slags överenskommelse som man kan göra med vården och sina anhöriga. Det kallas ibland också för ”tidiga tecken” eller krisplan. Där kan man önska hur man vill bli behandlad om man blir allvarligt försämrad och hur man vill att folk runt om en ska agera då.

Min krisplan består dels av sådant som jag har inskrivet i min journal, dels av en muntlig överenskommelse som jag har med mina närmast anhöriga. Det är en trygghet, både för mig och för dem. Första gången jag fick en psykos stod hela min omgivning handfallen och förstod inte vad som hände, hur de skulle göra för att söka hjälp och vad som kunde förväntas av alla inblandade.

I korta drag har vi bestämt så här: Om mina anhöriga tycker att jag är så dålig att jag borde läggas in ska jag läggas in. Oavsett vad jag själv tycker just då. Vi har också bestämt att om de tycker jag borde ringa psykiatrin så gör jag det utan att tjafsa. Jag har helt enkelt lovat dem, när jag inte är psykotisk, att jag ska göra det. Det låter kanske konstigt men det har faktiskt funkat. Eftersom jag i tidigare psykoser har haft vanföreställningar och inte förstått själv att jag varit sjuk, tänker jag att mina anhöriga har bättre koll än jag. Så även om jag själv har tyckt att ”jag aldrig har mått bättre”, så gör jag helt enkelt som vi sagt. Emot min egen vilja kan man säga. För jag litar mer på dem än på mig.

Första gången jag fick en psykos stod hela min omgivning handfallen

I min journal står också att om jag blir inlagd utan mina närståendes vetskap, vill jag att de ska få information om var jag är, oavsett vad jag säger till personalen. Orsaken är att när man är psykotisk kan man få för sig att de anhöriga är med i en komplott, och inte vilja prata med dem. Då kan personalen på grund av tystnadsplikt inte lämna ut någon information, till exempel om var man är, vilket kan skapa en massa onödig oro för de anhöriga. Det har aldrig hänt mig när jag har varit i en psykos att jag inte velat träffa mina närmaste eller få besök, men jag skrev in det för säkerhets skull ifall det skulle hända i framtiden.

Det här med att göra en krisplan är bra för då kan personalen inom psykiatrin se hur man vill bli behandlad. I krisplanen kan man lägga in ”rekommendationer till vården vid allvarlig försämring”. Jag vill hemskt gärna vara hemma och få hembesök om det går, men mina anhörigas ord är lag. Det känns tryggast för mig. När jag har sökt vård har jag alltid fått det, utom en gång, då jag fick vänta en dag med inläggningen för att det var fullt på avdelningen. Då fick jag komma in nästa dag.

Ett annat sätt att hjälpa mig själv, när jag inte riktigt litat på mig själv, har varit att skriva på papper att Socialtjänsten, Försäkringskassan och psykiatrin får prata med varandra i mitt ärende. Psykiatrin har till exempel hjälpt till med att posta sjukintyg direkt till Försäkringskassan när jag själv har varit helt förvirrad. Små saker som kan betyda så mycket.

Att upprätta en krisplan kan vara bra även om man inte har just psykoser. På Affektivt centrum på S:t Görans sjukhus använder till exempel bipolära personer en variant av kontraktet för att hitta sina egna tidiga tecken på manier och depressioner. Det blir en bra informationskälla för vården så att de vet vad man behöver hjälp med om man till exempel söker vård akut. Det finns en del bipolära personer som gör av med en massa pengar när de är maniska. Jag vet att man då kan upprätta särskilda kontrakt med sin bank, och till och med ordna fullmakt åt sina närstående så att de sköter om ekonomin under till exempel en manisk period. Det kan vara avgörande sedan, när man börjar må bättre och försöker komma tillbaka till ett fungerande liv.

Jag gör helt enkelt som vi sagt. Emot min egen vilja kan man säga. För jag litar mer på dem än på mig

Att känna igen sina egna ”tidiga tecken” på en psykos är bra, för då kan man söka hjälp i tidigaste möjliga skede och kan i bästa fall häva den eller i alla fall göra den mindre dramatisk. Mina varningsflaggor har jag gått igenom med min behandlingsansvariga och jag har kommit på en del saker som triggar mig och vilka tankar jag ska hålla ett vakande öga över.

Ett tidigt tecken är att jag får ett slags ”surr i huvudet”, blir trött och får svårt att koncentrera mig. Jag kan ha svårt att hålla tråden i konversationer och flyter bort i tankarna vilket gör att jag verkar helt disträ. Jag orkar inte läsa eller se på tv. Jag kan också bli överdrivet uppretad på vissa personer som figurerar i media eller bli mer och mer uppskruvad och liksom ”prata sönder” alla runt omkring mig och sätta igång en massa olika projekt. Då är det mer min omgivning som upplever att jag är jobbig, även om det ärligt talat inte är särskilt jobbigt för mig. När jag mår dåligt kommer ibland ett tema som jag känner igen från mina psykoser. Jag tror att jag är synsk och kan höra röster ur det förflutna som frågar mig om vad som ska hända i framtiden. När jag var psykotisk trodde jag att det fanns en sanning i det där, och att det var jätteviktigt att jag följde med i vad som hände. Nu för tiden förstår jag att det inte är på riktigt och kan skjuta bort det.

Om jag märker att jag börjar må dåligt har jag olika egna tekniker som jag använder mig av. Oftast beror det på att jag gjort för mycket och överskattat vad jag klarar av. Det jag gör då är först och främst att begränsa antalet intryck och boka av saker som jag ska göra (OBS! även roliga saker). Och så brukar jag göra så lite som möjligt. Under en period kunde jag inte göra någonting alls, utan satt typ hemma och stirrade in i väggen i flera dagar. Det blev en sorts ”baksmälla” när jag hade mentalt överansträngt mig dagarna innan.  Förutom att göra så lite som möjligt försöker jag äta och sova ordentligt, vara noga med min medicin och med att inte dricka någon alkohol eller fatta några viktiga beslut.

Jag har en kalender hemma med mina aktiviteter och nuförtiden har jag bättre koll på hur mycket jag klarar av. Nu kan jag göra saker som att läsa en bok och se på tv, gå en liten promenad eller handla på min Ica som ligger 5 minuter från där jag bor. Och gå till biblioteket. Det är en liten säkerhetszon, en tillräckligt stor bubbla. När jag har ”gjort ingenting” i några dagar brukar det kännas bättre. Och så en morgon skuttar jag upp och börjar göra saker, som att dammsuga, utan surr eller jobbiga tankar i huvudet. Ibland har det gått flera dagar utan att jag märkt att de jobbiga tankarna är borta, för att jag blivit så van vid dem. Första gången det hände, att jag kom på att jag inte tänkt några jobbiga tankar på flera dagar, blev jag så glad att jag började gråta.

Om mina egna tekniker inte skulle räcka till, vet jag att jag kan ta upp det med min behandlingsansvariga. Hon har jobbat länge inom psykiatrin och har vidareutbildning inom KBT. Vi träffas regelbundet. Om mina anhöriga vill att jag ska förklara något som de har märkt att jag har problem med, tar jag upp det också.

Det är så mycket som kan gå fel när man tappar fotfästet, och man riskerar att dra ner så mycket med sig i fallet

Det kan till exempel handla om att jag gör för mycket saker och är uppvarvad, eller att jag har börjat älta en olöst konflikt i stället för att ta upp saken direkt med den jag är arg på. Jag har en överdriven rädsla för konflikter som gör att det lätt låser sig för mig.

När jag tar upp mina problem med min behandlingsansvariga kan hon oftast hjälpa mig att prioritera och komma fram till vilka saker jag kan behöva avboka, eller ge mig strategier för att försöka lösa konflikten direkt med den jag är arg på. Till exempel kan hon ge mig konkreta förslag på vad jag kan säga och hur jag kan formulera mig. Det underlättar väldigt mycket för mig. Om jag har funderingar kring min medicinering fixar hon en tid åt mig hos psykiatern.

Förutom att det här stödet är enormt bra för mig, har det också underlättat för mina anhöriga. Förut hade till exempel min mamma svårt att säga nej och hjälpte mig ibland alldeles för mycket. En gång blev hon till och med sjukskriven själv i tre veckor för att hon var så sliten och orolig för mig. Då var jag jättedålig. Jag hade paranoida vanföreställningar och blev till slut intagen på LPT, lagen ompsykiatrisk tvångsvård. Mamma kom och hälsade på mig där och det tog tid för mig att komma tillbaka. Den perioden var förstås mycket påfrestande för henne. Nu för tiden kan min mamma bara säga till mig när jag är tjatig eller när hon inte orkar mer: ”Det där får du ta med din behandlingsansvariga”. Det har förbättrat vår relation väldigt mycket.

Jag har också fått en boendestödjare som hjälper och stöttar mig på många sätt. Det har gjort mitt liv oerhört mycket lättare och också avlastat tillvaron hemma för min dotter.

Som anhörig kan det vara svårt att sätta gränser när någon är verkligt sjuk och då kan det vara bra att sätta upp dem när alla fåren är i hagen, så att säga. Då blir jag inte sur eller börjar bråka sedan när jag är sjuk. Om jag ändå skulle bli arg i en eventuell ny psykos har vi bestämt att mina närmaste får lov att ignorera mig då, om de inte orkar med. Nu vet de också vilka i vården de ska kontakta och så, eftersom det ingår i nätverkskontraktet.

För mig är det skönt att veta att det finns en krisplan om det värsta händer. Det är så mycket som kan gå fel när man tappar fotfästet, och man riskerar att dra ner så mycket med sig i fallet. Och saker som förtroende och tillit kan vara svåra att reparera i efterhand. Även om jag så klart hoppas på en framtid utan allt för djupa svackor, känns det ändå bra att det finns en beredskap. Så om eller när den dagen kommer då jag blir allvarligt sämre, vet alla precis vad de ska göra, och vad som förväntas av dem. Det är en trygghet, både för dem och för mig.  Det finns ju så klart inga garantier att allt kommer att fungera perfekt för det, men det är en förmån att få vara med och bestämma över sin vård och omsorg ifall man någonsin skulle bli så dålig att man inte kan föra sin egen talan.

Publicerad:
2013-09-18
Skribent:

Pebbles Karlsson Ambrose

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Åsa Grindal, 1177 Vårdguiden