Sinnena ger en uppfattning av omvärlden
Intryck från omvärlden registreras med hjälp av de olika sinnena
- syn
- hörsel och balans
- smak
- lukt
- känsel.
Speciella celler som kallas sinnesceller eller receptorer påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel.
Sinnescellerna omvandlar informationen till elektriska signaler. Signalerna förs sedan vidare som nervimpulser i de nervtrådar som har kontakt med sinnescellerna. De olika sinnescellerna tar alltså bara emot informationen, medan det är nervsystemet som för den vidare till hjärnan. Först när informationen når hjärnan blir man medveten om den, exempelvis ljud, smak eller smärta. Tack vare informationen kan man reagera på ett lämpligt sätt i olika situationer.
Sinnescellerna finns antingen utspridda i olika vävnader, som huden, eller samlade i olika sinnesorgan. Ögat och örat är exempel på sinnesorgan.
Synen har flest sinnesceller
Nästan tre fjärdedelar, eller 130 miljoner, av kroppens sinnesceller finns i ögonen.
Ljus registreras av sinnesceller i ögats näthinna. Ljus består egentligen av elektromagnetiska vågor. Ögat kan bara uppfatta ljus av vissa våglängder, så kallat synligt ljus. Ljuset som träffar näthinnan omvandlas till nervimpulser, som når hjärnans syncentrum genom de båda synnerverna, den andra hjärnnerven. Hjärnan tolkar informationen som tredimensionella bilder. Ljus med olika våglängder uppfattas som olika färger.
Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt-nedåt, inåt-utåt eller roteras. Musklerna styrs av tre hjärnnerver.
Ögat är klotformat
Ögongloben är formad som ett lätt tillplattad klot och är cirka 2,5 centimeter i diameter. Globen ligger i ögonhålan som bildas av skallens ben. Runt globen finns det fettvävnad som skyddar. Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt-nedåt, inåt-utåt eller roteras. Musklerna styrs av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna.
Ögongloben innehåller geléaktig vätska
Ögongloben är ihålig och innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Väggen i ögongloben består av flera skikt. Skikten är inte helt lika runt hela globen, utan skiljer sig lite på ögats bak- och framsida. Räknat utifrån och in finns
- senhinnan och hornhinnan
- åderhinnan, strålkroppen och regnbågshinnan
- näthinnan.
Runt större delen av ögat finns en kraftig skyddande bindvävshinna, som längst ut kallas senhinna. Senhinnan är det vita lager som man ser på ögats yta. Innanför senhinnan finns åderhinnan som innehåller ögats blodkärl. Längst in sitter näthinnan, som bara finns i ögats bakre del.
Ögongloben är ihålig och innehåller till största delen en geléaktig vätska, som kallas glaskroppen. Väggen i ögongloben består av flera skikt.
Stavar och tappar är ljuskänsliga
I näthinnan finns ljuskänsliga mottagare, receptorer, som kallas stavar och tappar. Stavarna är mest ljuskänsliga. De används när man ska se i mörker, men de kan inte skilja mellan olika färger.
Tapparna är mest färgkänsliga och används när belysningen är bra. Det finns tre olika sorters tappar, och de är mest känsliga för blått, grönt och rött. Färgblindhet orsakas oftast av brist på antingen gröna eller röda tappar. De flesta tappar ligger i en central del av näthinnan som kallas gula fläcken. Stavarna ligger i näthinnans utkanter.
Stavarna och tapparna i näthinnan har kontakt med nervceller, som också ligger i näthinnan. Nervcellernas långa utskott bildar tillsammans synnerven, som går ut från baksidan av ögongloben. Där synnerven passerar ut genom näthinnan finns varken stavar eller tappar. Området kallas därför blinda fläcken.
I näthinnan finns ljuskänsliga mottagare som kallas stavar och tappar. Stavarna är mest ljuskänsliga och används när man ska se i mörker. Tapparna är mest färgkänsliga.
Där synnerven passerar ut genom näthinnan finns varken stavar eller tappar. Området kallas därför blinda fläcken.
Hornhinnan och pupillen gör att ljuset kommer in i ögat
På ögats framsida övergår senhinnan i hornhinnan, och den är helt genomskinlig. Det är nödvändigt för att ljuset ska kunna komma in i ögat. Här finns inte heller några blodkärl som skymmer. Hornhinnan får istället näring från kammarvattnet, som finns i ögonkammaren bakom hornhinnan.
Åderhinnan övergår i strålkroppen och regnbågshinnan, iris. Iris innehåller det pigment som ger färgen på ögat. Om man har lite pigment blir ögonen blå, mer pigment ger brun ögonfärg.
I regnbågshinnan finns en rund öppning som kallas pupillen. Muskler i regnbågshinnan ändrar pupillens storlek, och styr hur mycket ljus som släpps in i ögat. Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig. När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat.
Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig (1). När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat (2).
Linsen ändrar form
Linsen sitter upphängd i trådar bakom pupillen. Trådarna fäster vid strålkroppen, som är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändrar linsen form. Därmed förändras linsens förmåga att bryta ljusstrålarna. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära och långt avstånd.
Förenklat kan man säga att ögat är uppbyggt ungefär som en kamera med uppgift att skapa skarpa bilder. Följande jämförelser kan göras:
- Kamera = Ögat
- Bländaren = Pupillen
- Linserna = Hornhinnan, linsen, glaskroppen
- Filmen = Näthinnan
Ljusstrålarna kommer in i ögat genom pupillen. De bryts av hornhinnan, linsen och glaskroppen och skapar en upp-och-nedvänd bild på näthinnan. Hjärnan vänder sedan på bilden. Om ljuset inte bryts på rätt sätt i ögat ser man oskarpt, och då kan man behöva glasögon.
Ögonlocket hindrar ögat att torka ut
Ögat ligger väl skyddat i ögonhålan, men det skyddas dessutom av ögonlocket. Ögonlocket består av en bindvävsplatta som är täckt av hud på utsidan, och av en slemhinna på insidan. Slemhinnan kallas bindehinnan och övergår direkt i ögats senhinna. Den täcker den del av senhinnan som man kan se om man lyfter på ögonlocket. En muskel fäster vid ögonlocket. När muskeln dras ihop lyfts ögonlocket och ögat öppnas. En cirkulär muskel sluter ögat och förhindrar att hornhinnan torkar ut.
På ögonlockets kant sitter en rad hårstrån, ögonfransarna. Hårstråna förhindrar främmande partiklar från att komma in i ögat. Om man rör vid hornhinnan eller ögonfransarna sluts ögonlocket med en reflex, blinkreflexen.
Tårkörteln håller ögat rent
Tårvätska bildas av tårkörteln som ligger i ögonhålans övre, yttre del. Tårvätskan sköljer över ögat när man blinkar, och håller hornhinnan fri från damm och andra partiklar som finns i luften. Tårvätskan skyddar också hornhinnan från uttorkning. Den är även bakteriedödande, vilket skyddar ögat mot infektioner. Vätskan sugs upp av små kanaler i inre ögonvrån. Kanalerna mynnar ut i näsan.
Hjärnan tolkar nervsignalerna från ögat
När man ser på ett föremål skapas en bild på ögats näthinna. Bilden ger upphov till elektriska signaler som leds vidare genom synnerven från varje öga. Synnerven är ungefär fyra centimeter lång och tre millimeter tjock och innehåller cirka en miljon nervtrådar.
De två synnerverna möts och korsar varandra på hjärnans undersida i synnervskorsningen. Där flätas trådarna från de två nerverna delvis ihop. När de sedan fortsätter i form av de två synbanorna innehåller varje bana information från båda ögonen. Synbanorna fortsätter till syncentrum i hjärnans nacklob. Här tolkas signalerna och omvandlas till en medveten bild.
1. När vi ser på ett förmål skapas en bild på ögats näthinna.
2. I synnervskorsningen i hjärnan möts de två synnerverna som kommer från varje öga. Trådarna från de två nerverna flätas delvis ihop och fortsätter i form av de två synbanorna, som innehåller information från båda ögonen. Synbanorna fortsätter till syncentrum i hjärnans nacklob.
3. I syncentrum tolkas signalerna och omvandlas till en medveten bild.
