Krönika: Maratonloppet

Helene Kindstedtav Helene Kindstedt

Vi är i mål. Läkaren säger att pojken är färdigbehandlad. Hans kropp är för sjuk för att få mer cytostatika så beslut är taget. Det får räcka nu. Jag sitter och lyssnar på läkaren. Hör jag rätt? Är vi verkligen klara nu?

Jag borde jubla, resa mig upp och dansa en segerdans, vråla ut av glädje till världen. Vi har ju längtat och önskat att den här dagen skulle komma.  Dagen då vi ska fira. Men varför gör jag inte det? Jag varken dansar eller jublar. Jag sitter tyst. Undrande. Trött. Vågar jag tro på läkaren? Räcker verkligen de behandlingar pojken fått? Är verkligen all cancer borta nu? Från början sa de åtta eller nio cytostatikakurer. Min son har fått mindre än fem. Och det ska räcka? Läkaren avbryter mitt tysta tvivlande och säger att det inte spelar någon roll. Barnets kropp är för trött för att ta emot mer gift nu.

Vi kör hem från sjukhuset på E4:an i eftermiddagstrafiken.  Jag med mina tankar. Pojken försjunken i en förskonande gameboy-värld. Han har kämpat, sprungit, flåsat och trott att han ska dö på vägen. Han har utmattat stapplat i mål och ligger på mållinjen och flämtar. 

Jag tänker att han sprungit sitt maraton nu.

Hans kropp orkar inte mer. Han är trött nu. Otränad har hela familjen tvingats springa bredvid i det tysta. Ingen av oss var förberedda när startskottet gick.  Vi släppte allt annat och sprang. För livet. Ingen av oss hade bra löparskor eller någon önskan att springa. Men vi sprang ändå.

Nu vill jag fira. Jag vill glädjas åt segern. Och tids nog ska vi det, men just nu, här på mållinjen, ligger jag mest i fosterställning och undrar hur man gör när man andas. Skavsåren är stora och variga på oss allihop. På mållinjen föds en stilla undran om vi har sprungit färdigt. Vad händer nu? Hur ser livet ut imorgon? Kan det få vara så härligt att vi kan möta kranskullan och njuta av att nu är det klart?  Jag vill tro att det är så, men jag måste på något vis också förbereda mig på att resa mig upp för att utan återhämtning på nytt börja springa. Jag förstår inte hur jag skulle kunna orka fortsätta ett varv till. Men jag vet ju andra familjer som gjort det. Jag vet ju andra föräldrar och barn som på något vis orkat springa ett varv till, ja vissa får springa många maratonlopp på raken. Så jag orkar väl det jag måste och tänker att jag måste njuta av att ingen ännu skriker att vi måste springa vidare. Tvärtom säger någon att vi sprungit klart. För nu iallafall. Vi får nog vila nu.

Så jag ligger ner en stund. Lyssnar på andetagen. Känner hjärtat slå hårt inom mig och tankarna far. Jag tänker att vi ska resa oss upp. Kanske är det så att vi kan sätta oss först, dricka en energidryck och promenera vidare i livet.  I fotriktiga sandaler.

signatur

Senast uppdaterad:
2011-03-30
Skribent:

Helene Kindstedt