Krönika: Okej att inte vara en perfekt förälder

Det finns mycket skuld i att vara en psykiskt sjuk förälder. Man kan inte le igenkännande när folk stolt klagar över att de minsann är sådana curlingföräldrar. De är hockeymammor och de är klassmammor och klasspappor, de bakar, och arrangerar skoldiskon. De åker på semestrar och arbetar hårt. Och är bra föräldrar. Ingen av dem berättar för mig någonsin om att de ligger på golvet och gråter för att de inte klarar av allt. För att det är för mycket. Som jag.

Jag glider med. Undviker. Anmäler mig aldrig själv till allt man ska göra. Samla pengar till klasskassan. Baka. Gå på möten. Nattvandra.

En del nitiska klassföräldrar vill att man ska dela jämnt. Att man ska börja från A eller Ö i klasslistan så att alla föräldrar under högstadiet har haft var sin termin. Jag heter Karlsson i efternamn, så man kom aldrig till mitten. Tack gode gud för det!

Kvalitetstid är bäst, sägs det. Men kvantitetstid är
också bra

Jag har en boendestödjare som kommer hem till mig för att hjälpa mig. Jag bakar inte bullar. Men jag har en snäll mormor som säger "På min tid var det minsann flott att bjuda på köpebröd." Jag undrar om man kan erbjuda sig att köpa bullar till föräldramötet? Duger man då? Det kommer aldrig upp. Ingen frågar mig hur jag mår. Men jag vet ändå inte vad jag skulle ha svarat.

Men mångas barn kom hem till mig. Mina barns kompisar. De undrade. De frågade. Men jag hade lovat att inte berätta om allt möjligt och babbla om hur sjuk jag var. Jag tyckte det var viktigt att prata om psykisk ohälsa. Men mina barn tyckte inte alltid det. Kanske efter att de hade lärt känna sina kompisar bättre. Och när deras kompisar hade lärt känna mig bättre. Då fick jag prata.

Så eftersom mina barn inte ville att jag skulle prata om mig så frågade jag deras kompisar om vad de gjorde. Jag lärde mig jättemycket. De visste ju allt.

Ungdomar idag är så kloka och en del har det verkligt kämpigt. Jag har tid. När stressade curlingföräldrar har dåligt samvete så handlar det nästan alltid om tid. Kvalitetstid är bäst, sägs det. Men kvantitetstid är också bra. Även om man bara äter nudlar så är det ändå kul att till exempel ha sett en massa film ihop. När något händer i filmen som man undrar över pratar man om det. Man lär känna varandra. Jag lär ut. De lär mig. Fast vi sett samma film tjugo gånger.

Man är tillsammans när man mår dåligt. Man ser varandras dåliga sidor. Man tycker om varandra ändå. Jag försöker kompensera för att jag inte har bil och aldrig kan skjutsa någon någonstans. Ungdomarna bakar men äter smeten för att det inte finns godis. Man reser sig.

De tittar på också när man reser sig igen. De ser hur man gör. Det ger dem verktyg

En terapeut sa en bra sak till mig när jag beklagade mig över att mina barn var tvungna att titta på när jag var som skörast, sämst, när livet var som fulast på något vis. Hon sa att de tittar på också när man reser sig igen. De ser hur man gör. Det ger dem verktyg. Alla har ju det svårt någon gång i livet. Om jag listar ut nycklarna till att ta mig upp, att bli bättre, kan jag ge dem vidare. Det skapar ju motivation om något.

När min mamma, och ibland vänner eller andra vuxna, kom hem till mig ville de gå in och styra upp. Min mamma började städa och köpa saker som hon tyckte vi behövde. Underbar hjälp, men relationen blev en gnällrelation. Fast hon hjälpte barnen. När jag fick boendestöd blev mammas och min relation bättre. Och min äldsta dotter slapp ta för stort ansvar.

Mina barn önskade sig saker, och bad mig städa när de skulle ta hem nya kompisar. De var inte beredda att visa hur de hade det hemma. Jag städade. Och köpte bullar. Men jag sa till dem att det är ju bara att googla mig nu när jag skrivit en bok och så.

"Määh, vem googlar någons föräldrar?"

Jag städade och pratade bara om roliga saker och köpte popcorn till filmkvällarna. Sakta blev det som om de blev mina extrabarn. De var ofta hos oss. De här ungdomarna behövde inte någon fasad. De var nöjda om de kunde få ner en tekopp någonstans bland tidningshögarna. Det är svårt att inte vara en bra förälder. Men ibland är det skönt att vara lite prestigelös.

Publicerad:
2013-09-18
Skribent:

Pebbles Karlsson Ambrose

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Åsa Grindal, 1177 Vårdguiden