Krönika: Psykologen gav mig ord för det jag kände

Thérèse ErikssonJag kom i kontakt med psykiatrin första gången när jag var arton år gammal. Efter månader av utredning på barn- och ungdomsmedicinska kliniken konstaterade läkaren att den värk som bosatt sig i min kropp var kronisk - fibromyalgi - och remitterade mig till en psykolog där jag skulle få lära mig hantera smärtan. Det där sista var viktigt för mig när jag satt i väntrummet. Jag var inte sjuk. Inte som de andra i alla fall. Jag var intelligent, hade haft en bra uppväxt, jag gick det svåraste gymnasieprogrammet som erbjöds och hade egentligen bara ont i kroppen. Psykisk sjukdom hade ingenting med mig att göra.

Idag kan jag skämmas för att jag tänkte så. För att jag skämdes så. Som om psykisk ohälsa var något fult. Den bild jag hade av psykiatrin var synonym med den i filmen Gökboet, och jag ville till varje pris distansera mig från det. Jag upplevde att mitt människovärde satt i mina prestationer, som i sin tur var tätt kopplade till mitt intellekt. Psykisk sjukdom innebar ett reellt hot mot både mitt intellekt och mina prestationer, och därmed också mot mitt värde som människa. Vad skulle hända om jag berättade om mörkret som tyngde? Vem var jag om jag också led av en psykisk sjukdom?

Timmen hos min psykolog blev min batteriladdare, min livboj och min trygghet i en verklighet som krängde och gungade

Trots skammen så blev det lättare när jag väl hade klivit över den första tröskeln – att söka hjälp. Sen rev jag murar i rasande fart. Timmen hos min psykolog blev min batteriladdare, min livboj och min trygghet i en verklighet som krängde och gungade. Varje vecka blev skammen allt mindre när jag letade mig förbi det stora sjukhuset, ner genom parken och bort till psykiatriområdet. Samtidigt växte också tacksamheten för att psykologen hade givit mig en hand att hålla.

Min psykolog hjälpte mig hitta ord för vad jag kände, och det mörker jag bar på fick namnet depression. Den gnagande rädslan som sjöng elegier i mitt bröst kallade hon ångest. Varje gång ett nytt begrepp trädde fram i våra samtal blev jag ledsen – jag ville vara som alla andra artonåringar, må bra, gå på krogen eller träffa killar – men samtidigt blev jag också lättad. Det fanns ord för det jag kände och upplevde. Det fick mig att känna mig mindre ensam.

Ibland tror jag att de där första stegen är de största och kanske också de svåraste: att erkänna för sig själv att man inte mår bra och att man behöver hjälp. Kanske beror det på att det är steg man ofta tar helt ensam. När man väl klivit över tröskeln behöver man inte längre gå ensam. Då kan man släppa in närstående, vänner och vårdpersonal och låta dem stötta en längs vägen. Ibland får jag frågan om man verkligen ska söka till psykiatrin när man mår dåligt. Jag kan, från djupet av mitt hjärta, förstå tveksamheten att söka hjälp inom en psykiatri som så ofta kritiseras. Samtidigt tror jag aldrig att alternativet – att inte söka vård – kan vara bra om man verkligen behöver hjälp. För det finns bra hjälp att få, även om vägen dit ibland kräver att man står på sig för att få den hjälp man behöver.

Förutom psykiatrin finns det många patient- och intresseföreningar som man kan kontakta för att få stöd. Att prata med någon som förstår och kanske till och med har liknande erfarenheter man själv har kan vara väldigt bekräftande, inte minst för att slippa känna sig så ensam i sina upplevelser. Man kan även kontakta skolhälsovården, studenthälsan, ungdomsmottagningen, företagshälsovården eller vårdcentralen. Alla har de gemensamt att där finns personal som är van att möta människor som inte mår bra. Personal vars uppgift det är att möta dig där du är, med de behov du har. Ge dem en chans att göra sitt jobb, och glöm inte – ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.

/ Thérèse Eriksson

Publicerad:
2013-02-13
Skribent:

Thérèse Eriksson

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund