Krönika: Jag drömmer om en mänskligare psykiatri

Thérèse ErikssonUnder mina år som patient inom psykiatrin träffade jag ett stort antal vårdpersonal. De var psykiatrer, sjuksköterskor, skötare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kirurger, psykologer och psykoterapeuter, och jag förväntades öppenhjärtligt anförtro mig åt var och en av dem. Trots att de alla hade skilda arbetsuppgifter var det en fråga som ständigt återkom: vad ska vi göra med dig?

Det är inte svårt att förstå varför frågan ställdes. Jag var djupt deprimerad och hade ett allvarligt självskadebeteende och inga av de insatser som vården erbjöd mig tycktes hjälpa det minsta. Även om de försökte dölja den, var det lätt att höra desperationen i deras röster när de försökte få mig att finna lösningen på mitt problem. Det måste ha varit oerhört frustrerande att försöka hjälpa, och i stället tvingas se mig försämras och sjunka allt djupare ner i min destruktivitet.

Precis som på alla arbetsplatser rymmer vården individer som lämpar sig särskilt bra för sitt yrke. Längs vägen träffade jag ett antal sådana personer, vars frågor stod ut från de andras. Lite som gnistrande stjärnor på ett mörkt himlavalv. Inte för att de egentligen hade fler eller mer speciella frågor än de jag var van att få av vårdpersonalen, utan för att de utstrålade värme och omsorg. De här guldpersonerna  lyckades få mig att lita på att de verkligen ville höra mina svar och bjöd in till givande samtal, som utgick ifrån mig som person. Deras frågor bar ingen anklagande dimension; det var inte mitt fel att vården inte lyckades hjälpa mig. De var bara genuint intresserade av att förstå och hjälpa mig.

I den psykiatrin vårdas inte bara sjukdomen, utan också hoppet, framtidstron och de inneboende resurserna

Tyvärr hade jag, trots deras värme och omtanke ofta svårt att besvara deras frågor. Jag var trött, ledsen och djupt inkapslad i min egen hopplöshet. Hur skulle jag kunna veta vad som kunde hjälpa mig? Hade jag vetat det hade jag väl inte sökt någon hjälp, utan löst allt på egen hand. Eller?

Idag inser jag att de som av innerlig välvilja frågade mig vad som behövde förändras i min vård redan hade förstått. De gjorde egentligen allt rätt: De såg till mina behov, till mig som hel människa, de vågade finna andra lösningar och försökte ge mig hopp om en bättre framtid. Men de arbetade i en organisation som inte alltid räckte till, och det var där förändringarna behövde till.

De här guldpersonerna bar mig när jag inte själv orkade gå, och blåste sedan vind under mina vingar så jag kunde bära mig själv. Det är så jag drömmer om att psykiatrin ska fungera.

Jag drömmer om en psykiatri där patienten står i centrum. I den psykiatrin tilldelas man inte vård och behandling beroende på hur kliniken är organiserad eller efter vilka specialintressen som läkarna råkar ha, utan beroende på vilken hjälp patienten behöver i olika skeden i livet. Där vågar personalen fatta beslut som är bäst för patienten, eftersom det ges utrymme att tänka utanför ramarna.

Jag drömmer om en psykiatri där patienten inte är patient utan människa. Där blir den drabbade aldrig reducerad till en diagnos, utan bemöts som en individ som visserligen har svårigheter, men också en rad styrkor som är viktiga komponenter i återhämtningsprocessen.

Jag drömmer om en psykiatri där alla anställda är stolta och nöjda med sitt yrkesval. I den psykiatrin blir inte vårdpersonalen sekundärt traumatiserade på sin arbetsplats. Där gläds de åt att gå till jobbet, där får de den uppskattning de förtjänar och ges tid och möjlighet till vidareutbildning för att känna sig trygga i att göra ett bra jobb. Sådan personal kan förmedla trygghet till sina patienter.

Jag drömmer om en psykiatri som vågar se behandling som något mer än läkemedel. Där har anhöriga och vänner en betydelsefull roll. Där ser man vikten av ett gott socialt liv, av meningsfull sysselsättning och intellektuell stimulans. Där är lyhördheten stor inför patientens önskemål, och där finns en förståelse för att patienten måste tro på behandlingen för att den ska få bästa effekt.

Men mest av allt drömmer jag om en psykiatri där det finns en morgondag. Där övertrumfar långsiktiga lösningar de kortsiktiga, eftersom det långsiktiga tänkandet gynnar både patientens välbefinnande och landstingets  budget. Där behöver patienten inte oroa sig för att tillfriskna av rädsla för att förlora ovärderlig hjälp. Där skyndas inte av besparingsskäl, utan varje steg får ta den tid det behöver ta. Där vårdar man människor som tillåts växa och bli trygga och starka i sig själva. I den psykiatrin orkar vårdpersonalen axla det hopp som patienten inte själv klarar att upprätthålla när livet kränger och gör motstånd. Där vårdas inte bara sjukdomen, utan också hoppet, framtidstron och de inneboende resurserna.

Många år har gått sedan jag satt där, oförmögen att ge de där guldpersonerna de svar de förtjänade. Jag har funderat mycket på deras frågor, och ännu mer på mina svar. Så här önskar jag att jag hade svarat dem:

Fortsätt att vara de intresserade och engagerade människor ni är! Fortsätt att brinna för ert arbete, men bränn inte ut er. Fortsätt att försöka ge mig hopp och en tro på att förändring är möjligt. Till slut lyckades ni faktiskt förmedla tron på en framtid, och den tron håller drömmarna vid liv än idag.

/Thérèse Eriksson

Publicerad:
2013-03-11
Skribent:

Thérèse Eriksson

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund