Krönika: Att leva vidare efter psykisk ohälsa

Thérèse ErikssonUnder sex års tid bestod mitt liv av läkarbesök, sjukhuskorridorer, medicinlistor, biverkningar och en sinande längtan efter förändring. Jag led av en depression med självskadebeteende och ätstörningar, och min värld var reducerad till sjukhusets.

Under samma tid tog mina jämnåriga vänner studenten och flyttade hemifrån, de backpackade runt i Europa, fick sitt första jobb, började på universitet, träffade sin livskamrat, blev föräldrar och köpte hus.

När jag till slut lyckades lämna psykiatrin berodde det inte så mycket på att jag fått den hjälp jag behövde, som att jag tröttnat på att se livet springa förbi utanför ett fönster av pansarglas. Att mitt liv stod på paus hindrade ju inte deras från att flöda vidare.

Sista gången jag lät dörren till den slutna psykiatriska avdelningen slå igen bakom min rygg visste jag att det fick vara nog. Jag ville aldrig någonsin tillbaka.

Så många gånger hade jag fått höra att känslor inte är farliga. Att ångest inte är farlig. Att varken ångest eller depression kan döda mig – att det enda jag hade att vara rädd för var mina egna handlingar. Jag var min egen största fara.

Jag gav mig själv den största utmaning jag kunde tänka mig: jag skulle känna allt det där jag tidigare flytt ifrån

Då skrattade jag åt dem, det förstod väl vem som helst att mörkret var farligt! När jag nu stod på skakiga ben med livet som en skör glaspjäs i mina händer gav jag mig själv den största utmaning jag kunde tänka mig: jag skulle känna allt det där jag tidigare flytt ifrån. Jag skulle göra allt de sagt till mig, andas genom ångesten, gråta, skratta och låta känslorna komma. Det var det enda jag hittills inte hade vågat testa.

Jag älskade mitt nya liv. Friheten, valen och ansvaret. Men ganska snart började jag också fundera; vad är egentligen friskt och vad är sjukt? Hur mycket får man gråta en kväll, utan att det är ett tecken på en begynnande depression? Hur stark oro får man känna när den bästa vännen för tredje dagen i rad inte svarade i telefonen, utan att det kallas för ångest? Hur mycket får man tänka på död och döende, utan att kallas självmordsbenägen? Var går gränsen mellan friskt och sjukt, vem har placerat den just där, och vem gör bedömningarna? Jag hade alltid trott att friskt och sjukt var varandras tydliga motsatser, men insåg långsamt att gråzonerna var stora. Kanske fanns det ingen gräns.

Min största rädsla var under lång tid att bli sjuk igen. Att jag skulle förlora allt det jag hade byggt upp med skola, vänner och fritidsintresse. Men ju mer jag försökte betrakta mig själv, mitt agerande och mina känslor ur ett utifrånperspektiv, desto svårare blev det att se om och hur jag skilde mig från mina vänner. Till sist blev det omöjligt att säga att mina tårar och skratt var sjuka och vännernas friska. Vi grät och vi skrattade. Kanske behövde det inte vara mer än så.

Länge gick jag och väntade på återfallet, och på sätt och vis tror jag att min omgivning gjorde det också. Men tiden gick och månader blev många år utan återfall, och jag slutade att oroa mig.

Jag vet inte om jag kommer att bli sjuk igen. Jag vet att risken att återinsjukna i en depression är relativt stor, men jag vet också att jag har bättre verktyg idag. Jag kan ta hand om mig själv på ett sätt jag inte kunde tidigare. Det enda jag vet är att jag inte har någonting att vinna på att leva mitt liv i oro för ett återfall som kanske aldrig kommer.

Så jag lever: med armarna fulla av blekta ärr, med vigselring på mitt finger och ett hjärta till bredden fyllt av både glädje och sorg. Det är ju livet. Det är ju jag.

/ Thérèse Eriksson

Publicerad:
2013-02-15
Skribent:

Thérèse Eriksson

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund