Smittskyddslagen

Skriv ut (ca 4 sidor)
Skriv ut

Lag för att stoppa smittsamma sjukdomar

Lag för att stoppa smittsamma sjukdomar

De flesta smittsamma sjukdomar kan vara besvärliga men är inte allvarliga och går över. Men en del smittsamma sjukdomar kan få så allvarliga följder och kan spridas på ett sådant sätt att de anses vara farliga för allmänheten.

De regler som finns för att skydda allmänheten och hindra att smittan sprids finns i smittskyddslagen och i smittskyddsförordningen. Bestämmelserna som finns där innebär bland annat att om man har en allmänfarlig sjukdom är man tvungen att låta sig undersökas av läkare. Dessutom måste man följa de anvisningar man får så att smittan inte förs vidare.

Beroende på vad det är för smittsam sjukdom som man har finns det olika regler i smittskyddslagen för vad läkaren som gör undersökningen ska göra. Den undersökande läkaren ska anmäla sjukdomen till smittskyddsläkaren och tillsammans med den som blivit smittad försöka ta reda på hur man fått sjukdomen. Ibland är det inte läkaren utan annan hälso- och sjukvårdpersonal som utför smittspårningen, oftast en kurator eller barnmorska.

Den läkare som konstaterar att man har en allmänfarlig smittsam sjukdom måste göra en anmälan till smittskyddsläkaren i landstinget eller regionen. Smittskyddsläkaren beslutar om det behövs ytterligare insatser för att spåra smittan så att inte fler blir sjuka.

Det är också smittskyddsläkaren som kan ansöka hos förvaltningsrätten om beslut om tvångsåtgärder. En patient kan alltid kontakta smittskyddsläkaren för att klaga på de åtgärder som läkaren rekommenderade vid undersökningen.

Folkhälsomyndigheten ska också ha in en rapport om en läkare konstarerar att man har en smittsam sjukdom. Myndighetens uppgift är att arbeta för ett bra smittskydd i Sverige och följa läget så att inte smittsamma sjukdomar sprids.

Allmänfarliga sjukdomar

Smittskyddslagen omfattar ett 60-tal sjukdomar. Ungefär hälften av dessa kan vara livshotande, orsaka långvarig sjukdom eller svårt lidande. De brukar kategoriseras som allmänfarliga.

Alla sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen ska den behandlande läkaren anmäla till en särskild läkare som har huvudansvar för smittskyddet i landstinget eller regionen. Den läkaren kallas smittskyddsläkare.

Om det är en allmänfarlig sjukdom ska läkaren eller den från vården som har fått uppdraget försöka spåra hur patienten har fått smittan. Den som spårar smittan ska också försöka ta reda på till vilka andra som smittan kan ha blivit överförd till.

Här är några exempel på allmänfarliga sjukdomar:

I listan över allmänfarliga sjukdomar kan riksdagen lägga till ytterligare fler om det behövs. Fågelinfluensan är ett exempel på allmänfarliga sjukdomar som lagts till. Vanliga influensor hör däremot inte till de allmänfarliga sjukdomarna.

Det finns också smittsamma sjukdomar som måste spåras och anmälas till smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten fast de inte klassas som allmänfarliga. Vilka de sjukdomarna är står i den så kallade smittskyddsförordningen.

Fäll ihop

Kontroll av smitta

Kontroll av smitta

Man är skyldig att söka läkare

Om man misstänker att man fått en allmänfarlig sjukdom ska man söka vård snarast möjligt. Man kan till exempel ha diarré efter en utlandsresa, vilket kan vara ett tecken på salmonella.

Har man haft en oskyddad sexuell kontakt som man uppfattar som riskfylld ska man söka läkare. Det bör man göra fast man inte har besvär som tyder på att man fått en sexuellt överförbar sjukdom. Man kan vara smittad även om man inte har några symtom.

Om läkaren bedömer att omständigheterna eller eventuella besvär kan tyda på att man har en allmänfarlig sjukdom är man skyldig att låta sig undersökas och lämna prover. Man är inte skyldig att ta emot en behandling för sjukdomen.

Däremot måste man följa läkarens anvisningar för att förhindra att smittan förs vidare, till exempel genom att tala om för sin sexpartner att man är smittad och att använda kondom. Om man medvetet smittar sin partner med till exempel hiv, hepatit B eller syfilis kan man dömas för misshandel.

För att smittan ska kunna spåras måste man också berätta för sin läkare eller den person som spårar smittan om varifrån man kan ha fått sjukdomen. Det är också viktigt att berätta vilka andra personer som smittan kan ha förts vidare till.

Den eller de personerna informeras sedan av den som gör smittspårningen om att de kan ha fått smittan och att de ska undersöka och testa sig.

Man kan i många fall själv kontakta den eller de personer som man kan ha överfört smittan till eller blivit smittad av, till exempel vid klamydia. Då gör man först en överenskommelse med den som smittspårar. En förutsättning är att den som spårar smittan sedan får en bekräftelse på att personen eller personerna har undersökt sig, till exempel genom att få tillgång till provresultaten.

Den person som kan ha fått smittan får inte veta vem som kan ha överfört den, om inte den personen själv berättar det. Den vårdpersonal som smittspårar får inte berätta vem som är orsak till smittspårningen.

För att kunna följa en smittkedja är det nödvändigt att den som är ansvarig för smittspårningen får tillgång till provresultaten från alla som misstänks vara en del i smittkedjan. Om testerna görs på olika kliniker ska den som lämnat prov få frågan om man vill lämna sitt godkännande till att den som smittspårar får reda på resultatet.

Ibland kan risken för att föra smitta vidare innebära att man inte får arbeta. Det gäller till exempel om man hanterar livsmedel i sitt arbete eller jobbar med små barn. Då kan man bli avstängd från sitt arbete, även om man inte känner sig sjuk.

Tvångsisolering i vissa fall

Även om man har en allmänfarlig sjukdom väljer man själv om man vill ha vård och ta de läkemedel som ordineras.

Väljer man att inte följa läkarens anvisningar kan man, efter domstolsbeslut, hållas isolerad med tvång på en infektionsklinik tills man inte längre är smittsam.

Det är mycket ovanligt att en tvångsisolering behöver göras och ett sådant beslut kan överklagas. Om man är under tvångsvård har man rätt till en stödperson.

Fri sjukvård vid allmänfarlig smittsam sjukdom

Om man har eller misstänks ha en allmänfarlig smittsam sjukdom är provtagning och vård kostnadsfria, om man söker offentlig vård eller vård från en privat vårdgivare som har avtal med landstinget eller regionen. Inte heller betalar man för de läkemedel man behöver.

Om man inte får arbeta på grund av sjukdomen har man, i stället för sjukpenning, rätt till så kallad smittbärarpenning. Smittbärarpenning motsvarar sjukpenning och sjukpenningtillägg. Man har också rätt till ersättning för rimliga reskostnader i samband med läkarbesök.

Om man får andra sjukdomar samtidigt, eller följdsjukdomar, måste man betala patientavgift som vanligt.

Fäll ihop
Skriv ut (ca 4 sidor)
Senast uppdaterad:
2017-05-19
Redaktör:

Klara Johansson, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Lars Falk, läkare, specialist på hudkliniken i Östergötland, Linköping och Norrköping