Min covid-berättelse

Johan, 45 år, Norrköping

Innehållet gäller Östergötland

"Sen togs jag till IVA för observation. Det var jobbigt innan röntgensvaret kom."

Mars 2020. Jag hade varit hemma från jobbet i två veckor med bronkit. Och så fick jag ont i bihålorna. Det var väl inget konstigt eftersom sonen åt penicillin för bihåleinflammation. Så jag fick också penicillin. Men det hjälpte ju inte.

Sen kom febern. Efter två dagar med hög feber kom muskelvärken, frossan och orkeslösheten. Jag kunde inte byta våning hemma för jag blev så andfådd. Jag låg ned, kunde inte stå eller gå.

Sen kom hostan. Den var extrem och konstant. Jag hade inga uppehåll utan hostade hela tiden. Jag trodde inte att det var covid-19 men jag var säker på att det inte var bronkit eller astma. Det här var ingenting som jag kände igen, eller haft tidigare.

En kväll när jag låg och flämtade som en hund på toagolvet ringde sambon 1177. Jag ville inte ringa utan tänkte att ”det här går över, vi väntar tills imorgon” för jag hade inte tungt att andas. Jag fick en tid på jourcentralen på Vrinnevi morgonen därpå. Jag kom dit med en feber som studsade. Jag hade feber när jag mätte hemma men ingen feber på jourcentralen. Den kom tillbaka några timmar senare. Jag hostade, var medtagen och trött. Men jag hade syre i blodet.

”Det här är på riktigt”

När jag skulle ta covid-testet blev jag rädd för första gången. Jag låg som Kristus på korset och det togs prover i båda armarna, jag fick en tops i näsan och någon satte EKG-plättar på bröstet. Då tänkte jag ”vänta nu … det här är på riktigt”. Läkaren sa att det kan gå åt två håll: antingen fortsätter hostan men den blir inte sämre, eller så visar röntgen vita prickar i lungorna och då kan det fort bli sämre.  

Jag fick hjälp med andningen och lungorna röntgades. Sen togs jag till IVA för observation. Det var jobbigt innan röntgensvaret kom. Det var i samma veva som man började höra och läsa om att även yngre drabbades. Inte bara äldre och sköra. Folk i ens egen ålder hamnade i respirator, så ”tänk om det blir respirator även för mig”. Röntgensvaret kom och jag kunde andas ut. Det visade inte på några vita prickar. Efter ett dygn på IVA kom jag hem och hela familjen sattes i karantän.

Felkopplad lukt

Jag har inte en aning om hur jag blev smittad. Jag hade ju varit hemma i två veckor, och inte träffat någon annan än min familj. Kanske att ungarna hade det med sig hem från skolan, eller sambon från sitt jobb. Jag vet inte, vet inte heller varför jag drabbades så som jag gjorde.

Jag hade en mix av flera symtom. Hela kroppen signalerade att jag var magsjuk, magen värkte och jag ville kräkas men det kom inget. Jag fick en felkoppling på lukten. En morgon när jag kom ner till köket luktade det ruttna sopor. Det lukade så vidrigt! Jag letade och luktade överallt. Till slut hittade jag det – nybryggt kaffe. Det enda jag var sugen på. Jag kunde inte dricka kaffe på en vecka.

En månad var jag hemma med symtom. Jag var trött och hosta, den satt kvar länge. Sedan var jag symtomfri.

”Inget snack om saken”

Det har gått ett år. Jag jobbar mest hemma, men är inne i ett byggprojekt på jobbet som kräver stora ritningar så jag är på kontoret ibland. Vi i familjen håller oss fortfarande hemma. Vi träffade släkten på fika utomhus för första gången på ett år, nu i våras. Jag blir så förbannad när jag hör och läser om de som inte följer rekommendationerna. För din skull, för andras skull, för sjukvårdens skull - det är inte så svårt.

Om jag ska vaccinera mig?

Så fort jag får tar jag sprutan. Det är inget snack om saken. Jag gör det för min skull men främst för allas andra. För nära och kära. För samhället.

""
Johan, Norrköping
Till toppen av sidan