Min covid-berättelse

Erika, 47 år, Norrköping

Innehållet gäller Östergötland

"Först när mangojuicen smakade salt hajade jag till."

Februari 2020. Jag var i Stockholm på ett möte den 4 februari. Fem dagar senare blev jag sjuk. Jag fick feber, ont i kroppen och snorig. Men inga andningsproblem eller hosta.

Det jobbigaste var den höga febern. Den hade jag i tio dagar. Jag var helt slut. Första veckan kom jag inte fram till 1177 på telefon. När jag kom fram den andra veckan fick jag rådet att ta Alvedon.  Jag fick inte möjligheten att testa mig. 

Jag var säker på att det var covid jag hade åkt på. Jag har aldrig varit med om någon liknande tidigare. Ingen annan influensa eller förkylning har varit så här.

Salt juice

Och så tappade jag smaken. Eller, allt smakade salt. Första gången jag märkte det var när vi åt middag och jag sa till maken och bonussonen att ”nä, nu har ni nog saltat för mycket på maten”. När jag sa det för tredje dagen i rad tittade de på mig och sa ”nej, det är nog hos dig som allt är salt”.

Först när mangojuicen smakade salt hajade jag till. Då förstod jag att något var fel hos mig. Jag fick acceptera att allt smakade salt men visst, jag tappade aptiten. Smaken kom tillbaka allt eftersom och när väl febern släppte så var jag väl frisk. Men jag var helt slut, så trött. Den tröttheten satt i över en månad.

”Gav jag det vidare?”

Det var när Adam Alsing dog som jag först insåg att denna sjukdom drabbar vem som helst. Då hade jag själv varit sjuk, men fick ett uppvaknande om att man inte vet hur sjukdomen slår. Den drabbar vem som helst av oss. Det som provocerar mig är de som säger att ”äsch, det är väl bara som en influensa”. Nej, det är det inte!

Jag har funderat många gånger på hur jag blev smittad. Var det den hostande damen på tåget eller tog jag i något på centralen i Stockholm? Gav jag viruset vidare till någon innan jag blev sjuk? Det här var så tidigt i pandemin, vi gick inte runt med ansiktsmask eller handsprit i väskan då. Det är jobbigt att inte veta.

Jag fick aldrig möjlighet att testa mig när jag var sjuk. Men i maj förra året valde jag att göra ett antikroppstest, jag köpte ett privat test. Det visade på antikroppar. Det kändes skönt att få det bekräftat. Jag hade precis då börjat ett nytt jobb på annan ort. Jag har faktiskt tagit två test till. Det i november visade också på antikroppar men det sista, som jag tog nu vid påsk, visade inte på några antikroppar.

Ett par månader till

I ett år har jag haft antikroppar. Men det har inte gjort någon skillnad. Jag har hållit avstånd och allt man ska göra. Enda skillnaden nu är att min man kanske får handla nästa gång, haha. Eftersom man ska handla ensam har vi valt att jag med antikroppar går och handlar.

Jag har aldrig varit rädd för egen del. Jag har dessutom diabetes. Jag har kunnat träffa min pappa på avstånd och utomhus. Jag har haft det bra. Jag lever i ett förhållande, har någon att umgås med. Däremot tycker jag synd som mina singelvänner. De är ensamma, jobbar hemifrån och inte träffar någon. Samtidigt är det här inte för alltid. Snart kan vi träffas igen, ha kalas, fester och umgås. Vi måste orka ett par månader till.

Om jag ska vaccinera mig?

Ja. Ge mig sprutan nu! Det här är ingenting jag vill vara med om igen.

Erika, Norrköping.
Till toppen av sidan