Min covid-berättelse

Ellinor, 34 år, Linköping

Innehållet gäller Östergötland

"Jag kände mig även väldigt trött, men var inte orolig över det. Jag var ju gravid i vecka 27."

Det var i november 2020. Jag började känna mig förkyld, fick torrhosta och en allmän feberkänsla. Jag kände mig även väldigt trött, men var inte orolig över det. Jag var ju gravid i vecka 27.

Jo, jag tänkte tanken på att det kunde vara covid, men hoppades så klart på att det skulle vara en förkylning eller liknande. Vi hade dock ett utbrott i personalgruppen på min arbetsplats, och i samråd med min chef så gick jag och testade mig.

Det positiva provsvaret kom redan samma kväll efter att ha testat mig på förmiddagen.

Jag hamnade i chock.

Där och då ville jag inte ens bli tröstad av min man. Jag gick in i duschen och grät. Grät massor.

Lugn, stark och stärkt

Jag blev själv förvånad över min väldigt starka reaktion. Kanske reagerade jag så starkt för att jag var gravid med en massa hormoner i kroppen?

Sedan blev jag rädd. Gravid i vecka 27, tänk om något skulle hända mig eller framför allt barnet? Det var jobbiga tankar såklart. Jag kände mig deppig och låg.

Någon dag efter provsvaret blev febern värre, liksom hostan och tröttheten. Som så många andra tappade även jag stora delar av lukt- och smaksinnena. Jag hade symtom under nästan två veckor, sedan försvann det mesta. Lukt och smak tog lite längre tid att få tillbaka.

När vi var friska och karantänen var över, det tog två veckor, släppte även en stor del av min oro. Jag kände mig snarare stark och stärkt efter att ha haft infektionen, och att den trots allt drabbade mig, min make och troligtvis barnet lindrigt.

Skrämmande hur olika viruset slår

Jag pratade med min barnmorska vid en av rutinkontrollerna på mödravården om att jag hade varit sjuk. Jag blev erbjuden att delta i en studie för gravida som har haft covid-19, men valde att tacka nej.

Inga extra kontroller eller liknande skedde efter att jag blivit frisk, och jag kände heller inget behov av det.

I februari födde jag vår efterlängtade son. Jag var väldigt glad och tacksam över att både min man och jag var friska vid förlossningen, då jag i november smittade även honom. Vår son är idag snart 3 månader gammal och mår bra.

Jag har nog, om möjligt, en ännu större respekt för viruset idag och är så tacksam över hur lindrigt sjuka vi blev. Det är verkligen skrämmande hur olika viruset slår.

Om jag ska vaccinera mig?

Ja! Det känns som en självklarhet att tacka ja till vaccinet så att vi får en större chans till ett säkrare samhälle att leva i.

Närbild på en kvinna och ett nyfött barn. Båda tittar storögt in i kameran
Ellinor, Linköping
Till toppen av sidan