Neuropsykiatrisk utredning för vuxna

Skriv ut (ca 16 sidor)
Klicka på prickarna för att visa nästa bild. Eller klicka på pilen, så spelas bildspelet upp. Klicka en gång till för att pausa. Sätt på ljudet på din dator eller mobil för att få texten uppläst.

Så går utredningen till

Titta på bildspelet för att se hur en neuropsykiatrisk utredning går till, i stora drag. Sätt på ljudet om du vill ha texten uppläst.

Utredningen sker i flera steg

Om du ska gå igenom en neuropsykiatrisk utredning sker det i flera steg: 1. Första vårdkontakten, 2. Bedömningssamtal, 3. Väntelista, 4. Fördjupad utredning, 5. Diagnos och 6. Stödinsatser.

1. Första vårdkontakten

Innan du kan börja utredas måste du få en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Den kan du få genom att söka direkt till en psykiatrisk mottagning, eller gå till vårdcentralen. Om du redan har en kontakt med psykiatrin kan du bli utredd på den mottagningen.

2. Bedömningssamtal

Först kommer du att kallas till en inledande bedömning. Då får du berätta om dina symtom och svårigheter, och hur de har påverkat ditt liv. De första intervjuerna görs ofta av en psykolog eller sjuksköterska.

3. Väntelista

Om det fattas ett beslut om utredning kommer du att sättas upp på en väntelista. Du får information om var utredningen ska göras, och ungefär hur länge du får vänta. När det sedan är dags att starta utredningen får du en kallelse med tid och plats, och kontaktuppgifter till mottagningen.

4. Fördjupad utredning

Utredningen görs av en psykolog och en specialistläkare. Ibland kan annan vårdpersonal delta. Under utredningen kommer du att  få berätta om ditt liv, beskriva dina styrkor och svårigheter. Du får också fylla i frågeformulär och utföra olika tester. Utredningen tar cirka en månad, beroende på hur ofta ni kan träffas.

5. Beskrivning av diagnos

När utredningen är klar kallas du till ett samtal.  Då får du reda på vad utredningen har visat. Det är viktigt att du tycker att stämmer. Det är bra om du har någon med dig till samtalet, som kan hjälpa till att ställa frågor och minnas vad som sägs under mötet.  Du får med dig resultatet i skriftlig form.

6. Uppföljning och stödinsatser

Beroende på vad utredningen visar får du komma på uppföljande samtal. Då kan ni prata om vilket stöd du behöver. Hjälpen kan bestå av läkemedel, utbildning, samtal i grupp eller enskilt, kognitiva hjälpmedel eller annat stöd som är utformat efter dina behov.

Om du misstänker att du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som till exempel adhd eller autismspektrumtillstånd, kan du få gå igenom en neuropsykiatrisk utredning. Utredningen kan visa om du har en neuropsykiatrisk diagnos, eller en kombination av diagnoser. Beroende på vad utredningen visar finns olika former av stöd som kan hjälpa dig.

Skriv ut

Den här informationen är till för dig som funderar på, eller håller på att genomgå en neuropsykiatrisk utredning som vuxen. Syftet är att du ska få en överblick över vad som kommer att ske under utredningen. Bildspelet ovan beskriver hur utredningen går till i stora drag.

Varför görs en utredning?

Varför görs en utredning?

Om du misstänker att du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och behöver få hjälp och stöd, behöver du först gå igenom en utredning. Du kanske känner igen dig själv hos någon närstående eller vän som har utretts och fått en eller flera diagnoser.

Till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hör adhd, Tourettes syndrom och autismspektrumtillstånd som till exempel Aspergers syndrom. Du kan läsa mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar längre ner i den här texten.

Där finns också citat från olika personer som har genomgått en utredning som vuxen, och hur det kändes för dem att få en diagnos.

En utredning kan leda till en ökad insikt hos en själv och även en ökad förståelse och acceptans hos omgivningen. Du kan få olika stöd och hjälp beroende på vilken eller vilka diagnoser som utredningen visat.

Vem kan få genomgå en utredning?

För att få göra en neuropsykiatrisk utredning ska du ha haft problemen under hela din uppväxt. Du ska själv tycka att dina svårigheter är så stora att det påverkar hela din livssituation. Du ska också själv vilja göra en utredning.

Vad kan en utredning visa?

En utredning kan leda till att du får reda på om du har en eller flera diagnoser, och hur de påverkar dig. Utredningen kan också visa att du inte har en neuropsykiatrisk diagnos, utan att dina svårigheter beror på något annat. Då kan det finnas annan behandling för det.

Fäll ihop

Hur går utredningen till?

Hur går utredningen till?

Exakt hur en neuropsykiatrisk utredning går till kan skilja sig åt beroende på var i landet du bor. Det varierar dels beroende på hur ditt landsting eller region har organiserat vården, dels på att mottagningar kan lägga upp arbetet på lite olika sätt. Ändå finns grundläggande gemensamma drag.

Under utredningen kommer du att få träffa olika personer som kommer att be dig berätta om dina svårigheter och problem och hur du har fungerat under olika perioder i ditt liv fram tills i dag. Du kommer att få fylla i frågeformulär och utföra olika uppgifter så att de som gör utredningen ska kunna bedöma hur du fungerar i olika situationer. 

För att du ska kunna vara delaktig är det viktigt att du förstår informationen du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om du inte förstår. Du kan också be att få informationen nedskriven så att du kan läsa den i lugn och ro. Om du inte talar svenska har du rätt att få information på ditt eget språk, till exempel med hjälp av en språktolk. Du har även rätt att få tolkhjälp om du har en hörsel- eller synnedsättning.

Var sker utredningen?

Oftast sker utredningen på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. På vissa orter finns det speciella utredningsteam som jobbar ihop. Det är vanligt att det finns privata kliniker och mottagningar kan göra neuropsykiatriska utredningar om de har avtal med landstinget. Det är då den psykiatriska mottagningen som remitterar dig dit. Vanlig landstingstaxa och frikort gäller då. Det finns även privata kliniker som utför utredningar. Då får du själv bekosta utredningen.

Om du har problem med alkohol eller droger och vill genomgå en utredning ska du ta kontakt med en beroendemottagning. Då kan utredningen göras på beroendemottagningen.
Du kan söka efter adresser till mottagningar på hitta och jämför vård.

Sedan den 1 januari 2015 har du möjlighet att söka vård i ett annat landsting än där du bor. För att ta reda på hur du gör då kan du läsa mer här.

Vilka yrkesroller kan delta i utredningen?

De yrkesroller du vanligtvis kommer i kontakt med under utredningen är:

  • Läkare, specialist – har ansvar för den medicinska bedömningen
  • Psykolog – utför tester och intervjuer

Utöver läkare och psykolog kan du även få träffa en

  • Sjuksköterska eller skötare – intervjuar, samordnar och sköter administration.
  • Kurator – intervjuar, har kompetens kring socialt stöd, till exempel från socialtjänsten
  • Arbetsterapeut – bedömer funktionsförmåga, gör ibland hembesök
  • Fysioterapeut eller sjukgymnast – bedömer neurologisk och motorisk funktion
  • Logoped – bedömer bland annat språk- och läsutveckling.

Så går utredningen till

Även om det kan se olika ut beroende på var i landet du får din utredning, sker den alltid i flera steg:

  • Första vårdkontakten
  • Bedömningssamtal 
  • Väntelista
  • Fördjupad utredning
  • Beskrivning av diagnos
  • Uppföljning och stödinsatser

Första vårdkontakten

Om du söker vård för första gången kan du boka tid med en läkare på en vårdcentral som kan skriva en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. På vissa orter, men det varierar, kan du även ta kontakt direkt med mottagningen.

Om du redan har kontakt med en psykiatrisk mottagning kan du antingen få en bedömning på mottagningen där du är inskriven, eller få en remiss till en mottagning som utför neuropsykiatriska utredningar i det landsting eller region där du söker vård.

Bedömningssamtal

Innan utredningen startar behöver du komma på en inledande bedömning. Då blir du intervjuad om din vardag, vilka svårigheter du har haft i ditt liv och hur du har fungerat under din uppväxt. Du kan ibland få lämna blodprov och urinprov eller göra syn- eller hörseltest. Ibland kallas den inledande bedömningen för basutredning. Om du redan har kontakt med psykiatrin kan bedömningen göras på den mottagning där du är inskriven.
 
Bedömningen ska ge svar på om du har sådana svårigheter att det är motiverat att göra en neuropsykiatrisk utredning, och även utesluta om det finns andra orsaker eller diagnoser som orsakar dina problem. Om bedömningen visar att du behöver utredas vidare, och du själv vill det, kommer du att sättas upp på en väntelista för att genomgå en fördjupad utredning.

Väntelista

Hur lång väntetiden är för neuropsykiatriska utredningar varierar på olika mottagningar i landet, och reglerna kan se olika ut i olika landsting och regioner.

I vissa landsting och regioner gäller vårdgarantin, som säger att du ska kallas till utredningen inom 90 dagar från att den inledande bedömningen gjorts. Men i vissa landsting gäller inte vårdgarantin för neuropsykiatriska vuxenutredningar. Det gör att väntetiden då kan vara längre. Fråga på mottagningen vilka regler som gäller i ditt landsting.

Om väntetiden är lång och du har stora problem som du behöver hjälp med kan du ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning och be att få komma på samtal för att få råd och stöd.

Sedan den 1 januari 2015 har du möjlighet att söka vård i ett annat landsting än där du bor. För att ta reda på hur du gör då kan du läsa mer här. Om du söker vård i ett annat landsting kan det behövas en ny bedömning innan du får ett beslut om att genomgå en utredning.

Den fördjupade utredningen

När det är dags att starta utredningen får du en kallelse med tid och plats, och kontaktuppgifter till mottagningen. Utredningen tar cirka en månad, men beror också på hur ofta ni har möjlighet att träffas och hur många tester och intervjuer som ska ingå i utredningen. Oftast gör ni upp en tidsplan vid utredningens början. Det kan variera hur många gånger ni ses. Vilka yrkespersoner som utför de olika testerna eller intervjuerna kan variera beroende på vilka kompetenser som finns på mottagningen.

Oftast görs utredningen av en psykolog och en specialistläkare. Läkaren har det övergripande medicinska ansvaret, utför intervjuer och undersöker om det kan finnas andra medicinska orsaker till dina svårigheter. Psykologen arbetar med olika metoder, tester och frågeformulär för att bedöma din förmåga att koncentrera dig, tänka logiskt, planera och genomföra olika uppgifter. Du kommer att få utföra olika tester för att mäta din begåvning, ditt minne, koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga.

På en del mottagningar kan det exempelvis finnas sjuksköterskor som utför en del av intervjuerna. Ibland ingår det i utredningen att träffa en arbetsterapeut, logoped eller en fysioterapeut. De gör då särskilda bedömningar utifrån sin specialistkompetens. Då kan det göra att du inte träffar till exempel psykologen vid lika många tillfällen. Det påverkar inte utredningens resultat. Det viktiga är att frågeställningarna i utredningen besvaras ordentligt så att du får rätt diagnos.

Exempel på frågor som du kan få under din utredning är:

  • Hur du har fungerat som barn, till exempel: Vad vägde du som nyfödd? När lärde du dig gå/cykla/simma/läsa/skriva? Hur var din familjesituation? Hur mådde dina föräldrar? Vilka intressen hade du som barn?
  • Hur hade du det i skolan, till exempel: Hur fungerade det på lektionerna? Hur fungerade det med kompisar? Vad hade du lätt för, vad var svårt? 
  • Hur har du fungerat i tonåren och i vuxen ålder, i relation till andra och i olika situationer i yrkeslivet, hemma och på fritiden.
  • Vad har du för vanor när det gäller mat, sömn och fysisk aktivitet?
  • Hur du mår psykiskt, till exempel: Känner du dig ofta uppgiven eller nedstämd? Har du ångest eller tvångstankar?

Om du tycker att det går bra kommer även en närstående att kallas till intervju. Det kan till exempel vara en förälder, ett syskon, en nära släkting eller en lärare som kände dig som barn. Syftet är att någon annan än du ska beskriva sådant som du själv kanske inte minns, som till exempel när du lärde dig gå eller cykla, som bekräftar att du hade problemen redan som barn. Intervjun är inte ett krav för att utredningen ska göras, men det kan vara nödvändigt för att du ska få rätt diagnos. Utredaren intervjuar en närstående endast med ditt medgivande.

Om du haft kontakter med vården eller psykiatrin tidigare kommer du att få fylla i en fullmakt som ger psykologen rätt att ta del av journaler från till exempel barn och ungdomspsykiatrin, bup. Det är bara de personer som är direkt inblandade i utredningen som kan få tillgång till dina journaler, och endast om du själv vill det. All vårdpersonal som arbetar på mottagningen har tystnadsplikt.

Beskrivning av diagnos

När utredningen är klar blir du kallad till mottagningen på ett så kallat återgivningssamtal. Då får du veta vad utredningen har kommit fram till, och få en beskrivning av vad diagnosen innebär. Det är oftast psykologen och läkaren som kallar till samtalet, men ibland kan även andra personer som du träffat under utredningen vara med.

Det kan vara bra att ha någon vän eller närstående med sig, som kan hjälpa till att ställa frågor och minnas vad som sägs under mötet. Ni kommer att diskutera resultatet av utredningen och vad som ska hända framöver.

Utredningen visar om du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i form av en eller flera diagnoser. Resultatet av utredningen ska visa vad som är dina styrkor och dina svårigheter. Det är viktigt att du känner igen dig i utredningens resultat och tycker att det stämmer.
Om du inte är nöjd med utredningens resultat och tycker att den bedömning som gjorts är missvisande ska du tala om det för utredaren. Då kan ni diskutera om något i din diagnosbeskrivning behöver formuleras om, eller om du eventuellt ska utredas vidare.

Tillsammans kommer ni fram till hur ni ska följa upp mötet. Du ska också få med dig resultatet av utredningen skriftligt. Ett skriftligt utlåtande kan vara bra om du ska ansöka om insatser via socialtjänsten eller få hjälp från habiliteringen. Då krävs ett intyg som visar att du har en diagnos. Ett intyg kan också vara bra att ha om man behöver stöd från arbetsgivare, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Då är det viktigt att det framgår av intyget vilka svårigheter och styrkor du har.

Utredningen kan också visa att du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos. Om det till exempel finns en psykiatrisk diagnos kan det finnas annat stöd eller behandling som kan hjälpa dig.

Uppföljning och stödinsatser

Beroende på vad utredningen visar kommer du att få komma på uppföljande samtal, och diskutera vilka olika former av stöd som kan passa just dig. Hjälpen kan bestå av läkemedel, utbildning, samtal i grupp eller enskilt, hjälpmedel eller stöd från socialtjänsten eller habiliteringen. Om du har minderåriga barn är vården också skyldig att se till att de får den hjälp och det stöd de behöver på grund av din funktionsnedsättning.

Om du inte har haft en närstående med dig tidigare, kan du ta med dig någon på uppföljningssamtalet.

En del av syftet med att göra en utredning är att du ska få kunskap om varför du fungerar som du gör i olika situationer. Kunskapen kan innebära en stor hjälp för dig och öka acceptans och förståelse från dina närstående. Det finns kurser, utbildningsprogram eller litteratur om din diagnos som du och dina närstående kan ha hjälp av.

För en diagnos som adhd finns läkemedel som kan hjälpa. Om du ska få medicin är det viktigt att den prövas ut och följs upp under en period så att dosen är lagom och fungerar för dig.
Det finns även samtalsterapi som du kan ha hjälp av, i grupp eller enskilt.

Om du har en autismspektrumdiagnos omfattas du av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS. Då kan du söka stöd från socialtjänsten eller habiliteringen.
Hos socialtjänsten finns handläggare som kan informera om olika stödinsatser och hur du gör för att ansöka om dem. Till exempel kan du ansöka om boendestödjare, som kan hjälpa dig att planera och sköta praktiska sysslor i ditt hem.

På habiliteringen arbetar bland annat arbetsterapeuter och kuratorer, som har kunskap och erfarenhet om olika funktionsnedsättningar och kan tipsa om olika stöd och hjälpmedel.
Det finns olika hjälpmedel som kan underlätta i vardagen genom att ge stöd för planering, tid och påminnelse. Det kallas kognitiva hjälpmedel. Mer information om olika hjälpmedel finns här.

Information om olika produkter för att underlätta vardagen finns på Hjälpmedelsinstitutets webbsida.

Kontakt med andra

Du kan ha stor hjälp av att prata med andra med liknande erfarenheter, personer som lever med en diagnos eller har stor erfarenhet av att vara närstående. Här finns olika organisationer och föreningar som du kan ta kontakt med.

Se de olika stegen i utredningen som ett bildspel.

Fäll ihop

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Vanliga diagnoser är bland annat adhd, och högfungerande autismspektrumtillstånd, AST, som till exempel Aspergers syndrom. Till neuropykiatriska diagnoser hör även Tourettes syndrom, då man har svårigheter med motoriken i form av ofrivilliga rörelser, så kallade Tics. Svårigheter med att läsa och skriva, dyslexi, kan också ingå. Det är vanligt att ha en kombination av flera olika diagnoser. Det finns ofta en ärftlighet när det gäller neuropsykiatriska diagnoser.

En neuropsykiatrisk diagnos är ingen sjukdom utan en funktionsvariation, med andra ord ett annorlunda sätt att fungera på än det som ofta förväntas i samhället. Det innebär att man har olika svårigheter i vardagen, eftersom samhället är uppbyggt på ett sätt som inte passar alla. Därför kallas det för en funktionsnedsättning.

Om du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan du ha lätt för vissa saker men svårt för andra. Till exempel kan du ha lätt för att läsa, skriva och berätta om sådant som intresserar dig, men samtidigt ha svårt att betala räkningar, klara av att städa eller komma ihåg att ta med dig nycklarna när du går ut. 

Att fungera "ojämnt" kan skapa problem

När en person fungerar ”ojämnt” kan det skapa problem, och även vara svårt att förhålla sig till för människor runt omkring. Det kan vara svårt att förstå varför en person fungerar bra i vissa situationer och sämre, eller inte alls i andra.

För en del innebär funktionsnedsättningen inte några större svårigheter, men den kan också göra att du mår psykiskt dåligt och har till exempel ångest eller depression.

Du kan ha även ha utvecklat ett beroende av alkohol eller droger för att hantera dina svårigheter. Det är vanligt att ha bipolär sjukdom eller någon annan psykiatrisk diagnos ihop med en neuropsykiatrisk diagnos.

Hur känns det att få en diagnos som vuxen?

Alla människor är olika och det finns sällan en enkel förklaring som visar exakt vad ens svårigheter beror på. Alla sidor och egenskaper hos en person ryms inte heller inom en och samma diagnos. Därför kan till exempel två personer med samma diagnos fungera, uppleva och beskriva sina svårigheter på olika sätt.

Här följer några exempel på citat från personer som berättar om hur det var att få en diagnos som vuxen.

"Till slut fick jag svart på vitt: adhd. Men min psykolog hade antytt länge att det lutade åt det hållet så det var ingen chock. Jag hade tänkt jag skulle fira diagnosen med en kopp cappuccino och en kanelbulle, men jag kände inte för att fira, jag kände mig oväntat sorgsen när jag gick därifrån. Adhd är en så knepig diagnos, alla människor har åsikter, många tror inte ens att diagnosen finns, jag själv tvivlar ofta, undrar vad folk i framtiden kommer att tycka om våra diagnoser och behandlingsmetoder och mediciner - kommer de att skratta?"

Jag hade tänkt jag skulle fira diagnosen med en kopp cappuccino och en kanelbulle, men jag kände inte för att fira, jag kände mig oväntat sorgsen när jag gick därifrån.

"Diagnosbeskrivning behövde jag inte. Jag hade mycket kunskap själv på grund av min son, som tidigare fått samma diagnos. Jag hade redan läst många böcker, pratat med människor, och så vidare. Men det som jag behövde - och också fick - var samtal om hur jag ändå kunnat leva ett så pass fungerande och framgångsrikt liv trots min diagnos.

Mina sätt att kompensera, genom att till exempel ha människor runt omkring som sköter sådant som jag inte kan, och så vidare. Det var lite läskigt att förstå att utan det skyddsnät jag byggt upp och de strategier jag använt mig av - då hade det kunnat bli riktigt tokigt! Att jag haft ett så pass fritt yrke som jag har, vilken otrolig tur… Ett vanligt 9 till 5-jobb hade jag aldrig klarat."

Henrik, 42 år

"Jag var tjugofyra år när jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom och DCD. Det var en enorm lättnad, för jag fick en förklaring till min ojämnhet, min osäkerhet och min klumpighet. Plötsligt förstod jag varför jag kunde läsa när jag var fem och stava när jag var sex, men inte skala potatis när jag var över tjugo. Jag förstod varför jag så ofta kände mig osäker i sociala situationer och varför min motorik och koordination mest liknade ett barns.

Det var en enorm lättnad, för jag fick en förklaring till min ojämnhet, min osäkerhet och min klumpighet. Plötsligt förstod jag varför jag kunde läsa när jag var fem och stava när jag var sex, men inte skala potatis när jag var över tjugo.

Diagnoserna öppnade dörrar som jag inte visste fanns. På habiliteringen fick jag träffa en arbetsterapeut som hjälpte mig att hitta strategier för städning, matinköp och andra praktiska göromål som var svåra för mig. Jag fick möjlighet att delta i en samtalsgrupp för personer med diagnosen Aspergers syndrom och jag blev remitterad till en psykiatrisk specialistmottagning för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Där fick jag träffa människor som förstod hur jag fungerade, och jag fick ett mentalt stöd. Det hade jag aldrig tidigare haft.

Att genomgå en neuropsykiatrisk utredning är något av det bästa jag gjort. Diagnoserna gav mig kunskap, förståelse och ett värdefullt skyddsnät."

Johanna, 27 år

"När jag fick min adhd-diagnos frågade min utredare mig om jag hade tankar eller frågor. Jag svarade att jag redan hade vetat om det, och att jag inte undrade eller tänkte på något särskilt. Några dagar senare kom en jättestor sorg över mig. Det är så typiskt mig att inte vara närvarande i känslan förrän långt senare.

Några år tidigare hade jag fått diagnosen bipolär sjukdom 2. Även om det inte påverkar min vardag på samma sätt som min adhd var det skönt att få svar på varför jag under perioder mått så dåligt. När jag senare även fick diagnosen adhd började jag förstå mig själv mycket bättre. Jag tränar på att förlåta mig, och inte vara så sträng mot mig. Det har lett till att jag i dag mår mycket bättre.

Kanske är det värsta med mina diagnoser min självstigmatisering. Många av de fördomar som finns i samhället om mina diagnoser, bär jag även på själv. Men jag jobbar på att acceptera mig för den jag är och se till fördelarna. Vi är alla olika och det är bra.

I dag får sorgen vara här och ta plats. Jag är ledsen över alla år som gått, över att ingen såg och över att jag behövt kämpa i motvind sedan jag var liten. Samtidigt är jag väldigt stolt över allt jag klarat. Får jag bara hjälp med det jag har svårt för och förståelse för att jag inte klarar "självklara" saker kan jag ta mig hur långt jag vill."

Tove, 34 år

Fäll ihop
Skriv ut (ca 16 sidor)
Publicerad:
2015-03-25
Skribent och redaktör:

Emma Holmér

Granskare:

Björn Kadesjö, överläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, Göteborg

Illustratör:

Cecilia Birgersson Nordling

Uppläsare:

Louise Engström