Reportage: Pebbles och Hanna väljer att prata öppet om psykisk ohälsa i familjen

Skriv ut (ca 8 sidor)

Pebbles Karlsson Ambrose har genom åren haft flera psykoser och depressioner. För dottern Hanna har det inneburit att hon har fått ta ett stort ansvar hemma. Ibland orkade hon inte med skolan, ibland fick hon nog och flydde hemmet. I dag är läget stabilt, och Pebbles och Hanna kan prata öppet om sina erfarenheter.

Skriv ut

Bakgrund

Bakgrund

Jag träffar Pebbles och Hanna på ett kafé och slås strax av värmen mellan dem. De framstår mer som två systrar vid första anblicken. Båda pratar och skrattar mycket, trots att det vi pratar om, psykisk ohälsa i familjen, är tabubelagt och tungt tycks orden komma med lätthet. De har båda lärt sig att prata om det de har varit med om, och är angelägna om att sprida kunskap om psykisk ohälsa.

– Ja, för det är ju så vanligt, säger Pebbles.

– När man börjar prata med folk, visar det sig att nästan alla känner någon som har eller har haft psykiska problem. Som en mormor, kompis eller granne, fyller Hanna i.

Pebbles Karlsson Ambrose har schizoaffektivt syndrom. Det är en diagnos som innefattar både schizofreni, att man får återkommande vanföreställningar, och så kallade affektiva störningar som innebär att ens humör påverkas, antingen uppåt eller nedåt, på ett extremt sätt. För Pebbles har det yttrat sig som flera psykoser, varvat med depressioner. Numera håller hon sjukdomen i schack med medicinering och genom att hon har lärt sig att ge akt på tidiga tecken och inte ta på sig för många olika saker samtidigt.

År 2012 kom Pebbles ut med boken ”Jag vet inte var psykoser kommer ifrån”, som beskriver hennes upplevelser av att insjukna i och leva med en psykossjukdom. Numera har hon permanent sjukersättning och träffar regelbundet en behandlingsansvarig samtalskontakt från psykiatrin. En gång i veckan kommer hennes boendestödjare Ulla, som hjälper och stöttar henne på olika sätt.

Allt stöd har inneburit en stor förbättring av Pebbles livskvalitet, och också avlastat situationen för hennes anhöriga – framför allt för hennes tjugoåriga dotter Hanna.

För Hanna, som är född 1993, har mammans psykiska ohälsa inneburit att hon fått ta ett stort ansvar från tidig ålder. Hennes pappa, styvfar och mormor har dock funnits med, och hon har haft ett stort stöd från sina vänner.

Fäll ihop

Pebbles historia

Pebbles historia

Pebbles växte upp med sin mamma. Sin pappa träffade hon ibland. Hon minns sin barndom som ljus, med mycket uppmärksamhet, kärlek och omsorg. Så småningom träffade mamman en ny man som blev en trygghet för Pebbles. Hennes biologiska pappa, som sysslade med datorer, var äventyrlig och körde motorcykel. Pappan hade det gott ställt och han och Pebbles gjorde många resor tillsammans. Pebbles hade det lätt för sig i skolan. På fritiden läste hon mycket böcker och hade många likasinnade, lite ”nördiga” kompisar.

Första gången något traumatiskt hände var när hon var 18 år. Då dog styvpappan av en hjärtsjukdom. Sorgen drabbade familjen hårt.

Pappan hittades mördad

Ett par år senare hittades hennes biologiska pappa mördad i sin villa. Utan förvarning eller något känt motiv. Trots en utdragen polisutredning är mordet än i dag olöst.

– Jag tror att det gav mig en slags grundotrygghet, att vad som helst kan hända, när som helst.

Pebbles förklarar att det har varit svårt att gå vidare eftersom mordet aldrig har klarats upp.

–Jag tror att det är svårare att acceptera något som man inte kan förstå.

Ett år senare föddes Hanna. Pebbles var 23 år, och hade varit tillsammans med Hannas pappa i två år. Efter ytterligare ett par år blev Pebbles gravid igen. Men då hade förhållandet börjat knaka i fogarna och paret beslöt sig för att separera.

– Jag var gravid och vi skulle flytta isär. Det kändes väldigt konstigt och motsägelsefullt, och påverkade säkert det som sen hände.

Började höra röster

Strax efter att lillasyster Fanny föddes började Pebbles få vanföreställningar. Hon hörde röster och trodde att hon var förföljd. Hon upplevde att omgivningen gick bakom ryggen på henne och ville henne illa. En dag gick hon till polisstationen med bebisen och ville anmäla att hon var förföljd av Säpo. Hon fick skjuts till psykakuten. Det blev hennes första möte med psykiatrin.

Läkarna bedömde att Pebbles hade fått en förlossningspsykos. Hon fick snabbt hjälp och behövde inte bli inlagd, utan fick åka hem och fick därefter hembesök av ett ambulerande psykiatriteam. Så småningom fick hon börja gå till en behandlingsenhet.

När Pebbles började må bättre började hon jobba igen, och träffade John, som arbetade som journalist. Själv jobbade hon i reklambranschen. Pebbles och John gifte sig och levde sedan tillsammans under de tio år som följde.

Sjuk igen

Det skulle dröja sju år innan Pebbles blev sjuk igen. Det som utlöste nästa skov, som perioder av försämringar kallas, var att Pebbles började känna sig pressad och olycklig. Hon tyckte inte att livet bar henne dit hon ville. Hon blev sjukskriven igen. Då kom vanföreställningarna tillbaka, med full kraft.

– Jag minns att jag stod och rökte på balkongen och frös, och tyckte mig plötsligt förstå hur världen hängde ihop. Det var som en enorm spionhistoria med känningar ända upp i kungahuset, och jag blev helt överväldigad!

Hon trodde att hon genomskådat en enorm konspiration, och fick paranoia – förföljelsemani – och trodde att hon bevakades av Säpo och FBI. Den stora konspirationen kallades för ”Spelet”. Det gällde att inte säga för mycket, att inte bli upptäckt.

När Pebbles så småningom berättade om sina tankar för John blev det snabbt uppenbart för honom att någonting var fel. Han fick dock kontakta psykiatrin flera gånger innan hans oro togs på allvar.

– Plötsligt ringde det på dörren, och där stod två män i polisuniform. Jag trodde att de skulle föra mig till en rättegång för att vittna mot kungen. Jag var jättenervös så klart, men jag följde med utan protester.

I stället blev hon inlagd på psykiatrisk slutenvård. Under tiden bodde barnen hos sin pappa.

Fäll ihop

Hannas historia

Hannas historia

– Vi fattade aldrig vad mamma var för sjuk, utan visste bara att hon inte mådde bra och att vi skulle bo hos pappa i stället, berättar Hanna.

Den första riktiga insikten för Hanna blev en chock. Hon var runt elva år och skulle få följa med sin pappa till sjukhuset. Hon var väldigt bestämd över att få följa med in på avdelningen.

– Jag ville se var mamma var någonstans. Så att jag kunde se att det var ett tryggt ställe, typ. Men det var det ju inte alls! Det var en massa människor som mådde jättedåligt. Det var jätteskrämmande och jag kände bara: Vad gör min mamma här? Det var en svår upplevelse, berättar Hanna.

Samtidigt var det skönt att äntligen förstå var hennes mamma var, och att hon faktiskt var sjuk.

– Och det var allt jag ville just då. Förstå. Men jag fick verkligen strida för att få veta.

Kände sig maktlös

Hanna tror att det hade hjälpt om hennes föräldrar hade förklarat tidigare om psykisk ohälsa, vad det är, vad man kan göra för att bli bättre och hur vården fungerar.

– Jag ville ju vara delaktig och hjälpa till. För jag kände mig lika maktlös som resten av oss anhöriga. Det kan vara svårt att förstå att ett barn tänker så, när det inte har ordförrådet att förklara sina tankar.

Hanna berättar att hon undrade länge varför pappa inte hade förklarat mer.

– Men nu vet jag att pappa inte förstod själv. Då är det ju inte så konstigt att han inte har kunnat förklara!

Grät och skrattade

Till slut gick Pebbles och hennes man skilda vägar. Under en period av fyra månader slutade hon ta sin medicin, skilde sig, fick sparken från jobbet och flyttade till en annan lägenhet. Det utlöste ett nytt skov och hon fick återigen vanföreställningar och började för första gången prata med sin dotter Hanna under en psykos.

– Jag minns att hon satt och grät och skrattade om vartannat, och jag kände att det var så onormalt på något sätt, men jag förstod inte vad som hände. Först när frågan kom: ”Är du med i ’Spelet’?” förstod jag: Mamma är sjuk.

När Hanna insåg det ringde hon till sin pappa, sin styvpappa och sin mormor. Alla kom dit direkt. Pebbles blev återigen inlagd för psykiatrisk vård.

Problem i skolan

Hanna var 15 år och gick i åttan. Fram tills nu hade Hanna klarat av skolan med glans. Men plötsligt hände någonting drastiskt. Från att vara en högpresterande elev med MVG i de flesta ämnen orkade hon inte längre gå upp när klockan ringde. Hon låg sömnlös på nätterna, var sen och glömde bort läxorna. Till slut somnade hon gång på gång i skolbänken.

Samtidigt hade hon börjat umgås med nya vänner utanför skolans värld. Ungdomar som också hade det jobbigt hemma. Som hade vuxit upp med missbruk, misshandel eller psykisk ohälsa, som bodde i fosterfamiljer, som klädde sig i trasiga bandtröjor, hade alldeles för mycket smink och satt med fötterna på sätet på tunnelbanan.

– Det var trasiga ungdomar, som fattade hur jag hade det. Alltså när man hjälper till mycket hemma, när man tvättar sina kläder själv när man är 13 år och så. Jag fann personer av samma skrot och korn. Jag hade känt att jag inte hade någon att prata med, och alla andra verkade ha perfekta liv. Plötsligt var jag inte längre ensam i världen.

Anmälde till soc

Hannas lärare hade märkt hennes förändring, och tyckte att hon borde prata med skolans kurator. När Hanna motvilligt berättade för skolkuratorn hur hon hade det hemma ledde det till att skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten och kallade Hanna och hennes föräldrar till ett möte.

– Jag tror det var nio personer på det där mötet. Det var rektor, vice rektor, mentor, lärare, kurator och båda mina föräldrar. Jag kände mig så utelämnad. Det var fruktansvärt, minns Hanna.

– Ja, men det var ju bra att jag fick upp ögonen för hur du hade det, säger Pebbles. De frågade och jag berättade precis som det var, att jag var sjuk men gjorde mitt bästa för att stötta Hanna i hennes skolgång.

Men även om upplevelsen var jobbig ledde skolans agerande och anmälan till socialtjänsten så småningom till att Pebbles fick en boendestödjare.

– Ja, Ulla, mammas boendestödjare, har verkligen förändrat mitt liv. Det tog bort vikt från mina axlar och gav mig möjlighet att lägga tid på mitt liv. Allt tack till dig, Ulla! 

Bodde hos kompisar

Hanna hoppade av gymnasiet och har sedan dess haft en rad jobb, och klarat sig bra. Hon är precis som sin mamma kreativ: skriver, målar, fotar, sjunger och gör musik.

– Jag har ju blivit duktig på det jag gör, har lätt att samarbeta med andra, är snabb och förstår vad som ska göras. Det har ju kommit något gott av det här med att växa upp för tidigt, det måste jag ju faktiskt medge.

Fast ibland har Hanna inte orkat med allt ansvar utan flytt fältet och bott hos kompisar. Under en period, när hon som 16-åring hoppat av gymnasiet, bodde hon i ett kollektiv med fyra killkompisar.

– De var i tjugoårsåldern och bodde i ett radhus i en förort. Vi hade jättekul och de var jätteschysta. Både mer vuxna men ändå barnsligare än jag på något sätt. Jag kom hem och såg till att mamma mådde bra. Stannade någon dag, myste framför tv:n, fixade med mina kläder, städade och åkte tillbaka till kompisarna ett tag igen, berättar Hanna.

Efter några månader flyttade hon hem igen. Jag undrar om Pebbles någonsin var orolig för sin dotter under den här tiden.

– Nej, jag åkte dit och träffade de här killarna och kände direkt att de var bra människor. Däremot kändes det ju i hjärtat, att ens dotter måste fly hemmet, för att det är för jobbigt hemma. Men jag har ju inte blivit sjuk med flit.

Inte så mycket fasad

Genom åren har flera ungdomar tagit sin tillflyktsort till dem. Många av Hannas vänner har vetat att det bara är att komma över, och när det behövts har de hjälpt till med hushållssysslorna. Pebbles instämmer:

– Ja det är nog en positiv sida av det här, att det inte är så mycket fasad hos oss. Inte så stelt. Det har gjort att vi ibland har haft huset fullt med ungdomar. Folk har känt sig som hemma hos oss.

Jag frågar Hanna om hon känner sig trygg nu, eller om hon fortfarande oroar sig över sin mamma. Hon svarar bestämt:

– Ja, det är lugnt. Det är klart att jag på ett plan alltid kommer att känna mig orolig för att mamma ska bli sämre igen. Men det är ingen konstant oro, och jag vet att om det händer kommer det att gå bra ändå. Jag vet att mamma klarar sig superbra nu.

Fäll ihop

Epilog

Epilog

Sommaren har just övergått i höst. Pebbles ringer och berättar att hon har fått en förfrågan om att göra ännu en föreläsning. Den här gången är det landstingspersonal som vill att hon ska komma och berätta om sina erfarenheter av psykoser. Tidigare har hon fått samma fråga från socialtjänstens personal. Hon håller på att skriva på en ny roman och har fått ett stipendium.

Pebbles berättar att Hanna har träffat en kille och flyttat till Oslo.

– Hon har fyllt 20 år. En milstolpe! Det är roligt att hon känner att hon kan satsa på sitt eget liv nu, säger Pebbles.

 

 

Fäll ihop
Skriv ut (ca 8 sidor)
Publicerad:
2013-09-17
Skribent och redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Åsa Grindal, 1177 Vårdguiden