PERSONLIGA BERÄTTELSER

Världens värsta och bästa dofter

Innehållet gäller Kronoberg

Illamående är en biverkning som ofta skildras på film när någon karaktär lider av en cancersjukdom. Det är något vi nästan förväntar oss när det gäller behandling med cytostatika. Men det är ändå inte något alla tvingas uppleva och en hel del av dem som gör det kan få hjälp. Stavros tillhörde varken den först- eller sistnämnda gruppen. För honom blev det värre än på film, värre än vad han någonsin hade kunnat ana.

De flesta av oss njuter av mat och vi tar den vanligen för självklar. Stavros hade också tillhört den kategorin, men hans cancersjukdom vände på begreppet och ingenting blev längre självklart när det gällde mat. Den cytostatikakur han under ett halvt års tid genomgick gjorde att han fick flera olika biverkningar och periodvis mådde mycket dåligt. Under denna tid fanns det ingenting i tillvaron som var lätt eller enkelt och okomplicerat. Detta gällde också mat och det enorma illamående han plötsligt upplevde var värre än allt annat han gått igenom. Allt äcklade honom och det han tidigare hade älskat att äta, var nu nästintill omöjligt att få i sig.

När Stavros hade fått sitt cancerbesked hade han försökt att förbereda sig mentalt på det som väntade. Han visste att det skulle bli tufft, att biverkningar och komplikationer troligen skulle bli en del av hans vardag. Men i den vaga bild han målade upp av den närmaste framtiden, var det mest de stora dragen han såg. Operation. Cytostatikakurer. Kriser. Han hade varken kunskap eller fantasi nog att föreställa sig alla de små och viktiga detaljer som kunde påverka vardagen. Det som hela tiden bestämde om det blev en bra dag eller en dålig dag. Detaljer såsom svårigheter att äta. Ändå blev det illamåendet som kom att förfölja honom, som nästan tog över hans liv de där månaderna då sjukdomen dominerade hans liv.

Det blev oerhört svårt att dagligen försöka få i sig hela måltider, när varje tugga var en kamp i sig. Det blev också tungt för de anhöriga. De köpte och lagade, hoppades och försökte. Men tvingades sedan oftast se tallriken stå kvar orörd, höra badrumsdörren öppnas och stängas.   De gamla reglerna upphörde att gälla och plötsligt ställde han sig helt nya frågor när det gällde mat; Hur lite kan man äta utan att dö? Kan man leva på spenat? Går det att skapa doftfritt kaffe?

Svårigheterna med att äta medförde att kilona rasade i allt snabbare takt och som mest förlorade han närmare en fjärdedel av sin kroppsvikt, 20 kilo. Huden hängde över skelettet och han hade svårt att se på sig själv eller visa sig ute för andra. Det här var ju inte Stavros längre, det var någon annan som stod där i spegeln framför honom och tittade tillbaka. Någon han inte kände igen, gillade eller ville vara.

”När jag vägde som minst såg jag otäck ut! Ett vandrande skelett.”

Stavros minns att vårdpersonalen hade varnat honom för att äta älsklingsrätter under den här perioden. Om han gjorde det kunde det bli svårt att äta den igen när han sedan blivit frisk. Illamående är fysiskt, men lika mycket psykiskt. Men att låta bli favoriterna blev inget större problem. Problemet blev att hitta något som överhuvudtaget kunde kännas aptitligt. Det äckel han kände inför mat översteg all beskrivning.

”Ibland kunde jag känna mig sugen på något, tro att det skulle smaka gott. Sedan smakade jag och då vände det sig i magen redan vid första tuggan, blev omöjligt att svälja.”

Det blev tydligt för honom vilken viktig komponent lukt är för det vi äter och dofter han tidigare hade älskat kunde utan förvarning skapa plötsliga och akuta illamåenden. Kaffe som länge varit en oumbärlig del av vardagen blev nu ett gissel. Hemma fick hans fru Maria gå ut i trädgården och brygga kaffet om hon ville ha sig en kopp. Dörrar måste alltid stängas när det lagades mat, så att inga illasinnade dofter kunde leta sig fram till honom. Ibland var lösningen för att ta sig fram när han var ute, att likt ett barn hålla andan och gå fort, för att ta sig förbi de doftfällor som kantade vägen.

Sjukdomen och de tuffa behandlingarna tycktes ta allt större tuggor av Stavros ju längre de pågick, men varken han eller Maria tänkte ge upp. För att på något sätt normalisera en vardag, som var allt annat än normal, så upprätthöll de en tradition av att äta alla gemensamma måltider vid bordet ute i köket. Även om Stavros låg i sängen hela dagen, så skulle han åtminstone upp när det var dags för middag. Ofta var det bara Marias envishet som fick honom dit. Någon gång när barnen var hemma, så fick de hjälpas åt allihop. Stavros var för svag för att orka gå själv och de fick halvt bära, halvt släpa honom genom huset.

Det var en plågsam tid i Stavros liv, men tillsammans lyckade ändå han och Maria hitta strategier för att härda ut. Det var livlinor i form av viss mat som inte var god, men som inte heller var helt omöjlig att få ner, så som spenat, köttbullar och fisksoppa. Det är mat som idag har mist sin lockelse, men som kanske också har spelat ut sin betydelse i Stavros liv.

”Jag äter fortfarande köttbullar, men det är inte särskilt gott längre.”

Efter tio cytostatikabehandlingar nådde de äntligen mållinjen och när den dagen till slut kom, då Maria åter kunde brygga kaffe inomhus – kändes det också som att de hade vunnit en seger. Minnet av de enorma äckelkänslorna inför mat förföljer fortfarande Stavros. Han äter och han njuter av det, men hans syn på mat har onekligen förändrats och blir nog aldrig densamma igen. Men även om tiden med cancer har satt sina spår, så menar Stavros att det viktiga nu är att blicka framåt, inte bakåt.

Till toppen av sidan