PERSONLIGA BERÄTTELSER

Två biljetter till resan

Innehållet gäller Kronoberg

Sonja är 66 år och hon har haft bröstcancer. Hennes väg från besked till tillfrisknande inkluderade att operera bort båda brösten och att göra en rekonstruktion. Sonjas make Axel är 69 år och han är mitt uppe i behandlingen för en prostatacancer, med hormonsprutor och strålning

Resan mot ett tillfrisknande efter ett cancerbesked innebär sällan några raka motorvägar att följa. Varje resa är olik alla andra och mer eller mindre strapatsrik. Det finns ett antal metoder och behandlingar att utgå ifrån, men inga universallösningar eller generella mått att följa. Det är individens värden och cancerns utveckling som avgör vad som är möjligt och effektivt. För Sonja och Axel som båda drabbades av cancer inom loppet av några år, följde två olika resor. Det är dock deras inställning och attityd som präglar deras dagar och de har alltid stöttat varandra.

Sonja och Axel är pensionärer. De bor i ett hus ute på landsbygden och efter 45 år som gifta känner de varandra utan och innan. En del människor växer kanske ifrån varandra med tiden, men Sonja och Axel har snarare växt in i varandra, likt två träd vars grenar tvinnar ihop sig. Deras tankar följer ofta på varandra och de är jordnära, humoristiska och optimistiska till sitt sätt.

”Vi har varit krya hela livet innan cancern. Ja, Axel har ju haft högt blodtryck och jag har haft artros i tummarna, men det är ju ingenting man dör av.”

Axel har tidigare arbetat som polis och Sonja har en bakgrund inom vården, så de har fått se mycket av livet, både dess ljusa och mörka sidor. Kanske har deras bakgrund gjort att de har blivit lite mer luttrade genom åren. Det är som Axel uttrycker det ”Det är ingen idé att måla fan på dörren innan det är absolut nödvändigt. Skulle han ändå stå där utanför, så tänker vi då rakt inte vara så dumma att vi går och öppna för honom!”

På sätt och vis, så visade det sig att han ändå kom och knackade på dörren hos dem. Två gånger! 

Den första gången var för fem år sedan då Sonja en dag upptäckte en knöl i sitt högra bröst. Den var mycket liten, men eftersom hon regelbundet kände igenom sina bröst så visste hon att den inte borde finnas där. Hon reagerade genast, en mammografi gjordes och bröstcancer konstaterades. Det var ett hårt slag, men efter att ha gråtit och pratat med Axel en hel natt, bestämde de sig för att de fick ta en dag i sänder och kämpa på som vanligt. En operation följde och det upptäcktes att tumören som var elakartad och snabbväxande, redan hade fördubblats i storlek. För att inte chansa bestämdes att hon skulle ta bort det friska bröstet också.

”Det var sorgligt att förlora brösten, men vad betydde väl ett par bröst, mot att få fortsätta leva!”

Operationerna genomfördes och sedan följde rekonstruktioner för att göra nya. Sonja behövde aldrig få cytostatika eller strålas, men det var ändå en fysiskt smärtsam och utdragen process att ta sig igenom. Idag är hon cancerfri och har fått två nya bröst gjorda och om de inte är riktigt lika vackra som de hon hade förr, så kan hon leva med det – det är ju just att leva som är det viktiga.

Sedan dröjde det lite, de återgick båda två till vardagen igen och så när de till slut började slappna av och tro att det var över, så knackade fan på igen. Axel som går på en läkarundersökning varje år, förmanades av frun, när det åter var dags att infinna sig, att för säkerhet skull ta ett PSA-prov. Ett PSA-prov är ett mätvärde som kan ge en indikation vid prostatacancer och när Axel den här gången gjorde testet fick han alldeles för höga värden. Vidare undersökningar fann en tumör på prostatan.

Det visade sig att cancern inte hade hunnit sprida sig vidare och det var glädjande, men trots detta var det ett tungt besked att få. Det här var ju en resa de redan hade gjort och det hade väl räckt mer än nog, men så länge Axel också fick sig en returbiljett tillbaka till vardagen så fick de väl bita ihop och kämpa på ännu en gång. Hans behandlingsupplägg kom att inkludera hormonsprutor och 40 tillfällen med strålning, och om allt går enligt planerna, så kommer det att räcka det med det. Skulle det inte göra det så finns det fler alternativ att ta till för att få bukt med cancern.

Idag är Axel halvvägs genom strålningen, han mår trots behandlingen ganska bra och de ser båda ljust på framtiden, för oddsen är goda och de har ju alltid landat på fötterna tidigare. Men det viktigaste av allt är att de har varandra, han och Sonja. De vet precis vad den andre känner och går igenom och de stöttar varandra utan att någonsin vackla. Deras inställning gör att de kan ta vara på varje dag utan att känna någon större rädsla inför vad de går igenom och de har sällan några riktigt tunga dagar. Deras inneboende trygghet gör att de också kan vara öppna med sina erfarenheter och det är något som de tror har underlättat för både dem själva och för omgivningen.

”Vi har varit gifta så länge, brukar vi säga, så vi behöver inte prata med varandra. Vi tänker likadant.”

En insikt som har kommit, antingen den beror på sjukdomarna eller åldern, är att det är viktigt att lägga tid på det som är roligt och att inte ha så många måsten i vardagen. Tid är ingen garanti, den kan ta slut när som helst, de har de insett.

”Ibland så struntar jag i att slänga ut mattorna och städa som jag brukar på fredag och så åker vi och fiskar tillsammans istället.”

Till toppen av sidan