PERSONLIGA BERÄTTELSER

Tro, hopp och kärlek i dödens väntrum

Innehållet gäller Kronoberg

Marita, 49 år, anhörig till sin make som sedan fem år tillbaka har en återkommande bukspottskörtelcancer med metastaser och en dålig prognos

En del av de personer som får en cancersjukdom har väldigt dåliga odds att kämpa emot redan från början. Det kan vara svårt att acceptera den vändning som livet plötsligt har tagit. Det kan vara lika svårt för de anhöriga, som maktlösa står bredvid. De ser vad som väntar, hur framtiden med ens tycks vara full av svårigheter, utmaningar och lidande för den de älskar. Det enda de kan göra är att finnas där. Då kan det ibland vara näst intill omöjligt att behålla hoppet och tron i alla lägen. Marita är en av dem som har stått bredvid. För några år sedan förlorade hon sin mamma i cancer och hennes make lider sedan fem år tillbaka av bukspottskörtelcancer med spridda metastaser. Med fyra återfall är det är närmast ett mirakel att han ännu är i livet och hennes vardag fylls av tro, hopp och kärlek.

Marita träffade sin stora kärlek Ulf för tio år sedan. De hade båda egna barn och tidigare förhållanden bakom sig vid det laget, men de valde att ta vara på chansen och satsa på varandra. Fem år senare fick Ulf diagnosen bukspottskörtelcancer. Med beskedet följde mycket dåliga odds och i ett slag förändrades livet. En ny vardag tog vid och den kom att präglas av operationer med efterföljande komplikationer, cellgifter och biverkningar, kontroller och nya återfallsbesked. Det är en vardag där det inte har funnits plats för vare sig andrum eller normalitet på mycket länge.  En vardag i dödens väntrum, för efter varje återfall blir kroppen skörare och får allt svårare att återhämta sig.

Det en omöjlig situation, en evig press, en alltid närvarande osäkerhet. Men det är också deras liv och de uthärdar och gör det bästa möjliga av de förutsättningar de har fått. Det går upp och det går ner. Marita kan kanske inte förstå vidden av Ulfs fysiska smärta, men en tidigare utbrändhet gör att hon kan förstå hans psykiska lidande. De delar också samma styvnackade inställning till livet om att allt går att lösa bara viljan finns och det underlättar, eftersom det har sett mörkt ut många gånger. På sätt och vis balanserar de också upp varandra. När Ulf mår som sämst så tuffar Marita till sig och när Ulf sedan piggnar till, blir det Maritas tur att låta tröttheten ta ut sin rätt eller bara vara ledsen. Oavsett hur de mår och vad de känner, så pratar de alltid med varandra.  Det är deras sätt att hantera livet när det visar sig från sin mest oförutsägbara och kanske orättvisaste sida. De har med tiden gått igenom mycket tillsammans och de har lärt känna sig själva på ett nytt sätt. Det är inte alltid de reagerar enligt sina egna eller omgivningens förväntningar, men Marita har upptäckt att det inte är en nackdel. Ibland gör det att hon också hittar nya lösningar och strategier.

Hon minns hur Ulf vid ett tillfälle fick en oerhörd klåda. Det eviga kliandet gjorde det omöjligt för honom att somna, inget hjälpte och till slut var han helt utmattad. Marita kände sig så hjälplös där bredvid, men så började hon röra händerna i lugnande, lindrande smekningar och samtidigt berättade hon om en motorcykeltur genom deras hemby. Hon bad honom att föreställa sig varje detalj i deras åktur och förde honom genom varje kurva. Hon lät honom känna rätt lutning i svängarna och fartvinden som pressade mot deras skinnställ. Hon fick honom att se omgivningen som passerade förbi och uppleva känslan av frihet när de satt på hans älskade hoj.  Den trösterika åkturen och den rytmiska massagen fick honom till slut att slumra till. Hon låg sedan blickstilla i timmar, rädd för att med minsta rörelse råka väcka honom igen och beröva honom det lilla andrum han så väl behövde.

Vid ett annat tillfälle tillstötte komplikationer och Ulf drabbades av tre på varandra följande blodförgiftningar. Under nästan sex veckor befann han sig i ett feberomtöcknat tillstånd och kris följde på kris. Marita kastades mellan hopp och förtvivlan tills hon själv var helt utmattad känslomässigt och fick en attack av panikångest. Hon är beredd på att hon en dag kommer att förlora honom, men ovissheten tär på både kropp och själ och ibland blir det mer än vad hon orkar bära.

”Sorgen väntar någonstans i framtiden, men det går inte att förbereda sig på den, inte ens att föreställa sig den.”

Ulf vill leva och kanske är det på grund av hans järnvilja som han fortfarande gör det, men det kommer också dagar när han sjunker ner i svarta hål av depression. Han vill leva, men inte till vilket pris som helst. Marita är medveten om att han bär på tankar om självmord. Hon kan förstå att han inte vill tyna bort på sjukhus i många månader. Och hon vet att han kanske en dag, om han inte längre ser några möjligheter, bestämmer sig för att sätta punkt. Hon skulle aldrig kunna vara del av något sådant och hon vill inte att det sker, men hon kan ändå förstå honom. När det har varit riktigt illa har hon själv tänkt ”låt honom bara få somna, låt honom slippa ha så ont”. För det är så oerhört svårt att se någon älskad lida, om det inte finns något kvar att göra för att lindra. Hon kan kanske inte förlika sig med tanken på döden som ett medvetet val, men hon har ändå funnit att det finns en mening med den när den en dag kommer, för hon har hittat en tro på att det finns något bortom det liv vi känner till. Det är en övertygelse som ger henne hopp och styrka mitt i det svåra.

Hennes tro har inte något med religion att göra och den har inte alltid funnits där, men för ett par år sedan blev hennes mamma sjuk i cancer. Det var ett snabbt förlopp, behandlingarna hjälpte inte och modern blev snabbt sämre. Marita fanns där hos henne och eftersom modern plågades av dödsångest handlade deras samtal ofta om döden. Det gjorde ont i Marita att se rädslan i moderns ansikte och hon började försöka hitta fram till någon form av tillförsikt genom deras samtal. Hon minns att hon sa till modern att hon nu var så nära att upptäcka svaret på livets allra största fråga, det alla undrar. Hon skapade också en liten saga om hur fadern, som varit borta i många år och vars död modern tagit väldigt hårt, säkert väntade på henne nu. Hur han nog var klädd i sin vanliga kavaj och säkert fortfarande log sitt sorglösa leende. Något i Maritas synsätt och trevande berättelser nådde fram till modern. Kanske gav de henne en trygghet att hålla sig till mitt i allt det okända, kanske var det något annat, men hennes rädsla minskade. 

Någon månad efter moderns död var Marita sedan ute och gick i skogen. Hon var alldeles ensam där mellan de höga träden och tankarna upptogs av både sorgen efter modern och oron för Ulf som var sjuk där hemma. Det var alldeles lugnt och stilla där inne mellan de höga stammarna och den skira grönskan och lugnet passade henne, det var vilsamt och gjorde det lättare att reda ut tankarna. Men så tänkte hon plötsligt, nästan som en utmaning till modern; om det nu är så som jag intalade dig de där sista dagarna, att det finns något efteråt – kan du då inte ge dig till känna och ge mig ett tecken?

I samma stund som hon tänkte den tanken rundade hon en krök och ut på stigen hoppade ett stort och vackert rådjur. Det stannade upp och blev stående en bit framför henne och för en lång stund stod de bara där och tittade på varandra. Det var helt tyst runt omkring dem och i det ögonblicket fanns det inget annat som existerade, det var bara Marita där på stigen och det gracila rådjuret några meter bort. Sedan vände rådjuret på huvudet och fortsatte lugnt vidare utan minsta spår av rädsla.

För Marita gav upplevelsen med rådjuret en tröst och trygghet och för första gången kunde hon finna en mening med döden. Visst drabbar döden de som blir kvar hårt, men kanske är separationen inte så slutgiltig som hon tidigare varit rädd för.

Marita och Ulf lever fortfarande i ovisshet om vad framtiden bär. Just nu är Ulf cancerfri, men med en historik av återfall står hoppet huvudsakligen till att han får en tid utan symtom. De vet inte vad som händer nästa månad eller ens nästa vecka, men oavsett vad det blir, så tänker de fortsätta att leva. Det är det som är det viktiga, att inte hamna i ett vakuum, utan att verkligen leva så länge möjligheten och livskvaliteten finns där, för man vet aldrig hur länge det varar.

 ”Jag tycker inte om talesättet att leva som om var dag är den sista. Lev som om var dag är den första istället, det är en mycket mer avslappnad inställning. När allt finns framför dig så finns det också nya chanser.”

Till toppen av sidan