PERSONLIGA BERÄTTELSER

Övergivenheten och den stora ilskan

Innehållet gäller Kronoberg

Marianne, 57 år, bröstcancer för sju år sedan, friskförklarad

Sjukvården i Sverige är ett stort system som är uppbyggt på resurser och kompetens. Dess existens innebär en trygghet för den lilla människan och blir du sjuk öppnar sig dörrarna in till en värld full av undersökningar, behandlingar och uppföljningar. Men vad händer sedan, när människan bedöms ha återfått hälsan och dörrarna stängs?  Marianne, som drabbades av cancer för sju år sedan, upplevde att det var fullt fokus på henne som patient. Men när värdena blev normala igen och hon i medicinska termer ansågs vara frisk, då drogs allt stöd in. Kroppen hade kanske återfått styrkan, men hon hade inte fått tid till att bearbeta det hon hade upplevt. Vingklippt stod hon där och var plötsligt alldeles ensam, utan att veta hur hon skulle hantera de känslor av övergivenhet och ilska, som fyllde henne.

Marianne hade knappt varit sjuk en enda dag före sitt femtionde år och sjukhusmiljön var henne helt främmande. En mammografi och ett besked om bröstcancer gjorde att allt det i ett slag förändrades. Läkarens allvarliga ansikte och ordet cancer kändes overkligt, där hon satt och lyssnade. Overkligt, men inte omöjligt. Skrämmande, men inte katastrofalt. För trots allvaret var det en ljus bild som målades upp för henne. Operation, eventuellt strålning och en tids frånvaro från arbetet. Hon kände sig förtröstansfull där hon satt. Det skulle bli jobbigt, men hon skulle klara av det.

”Statistiken sa att si och så många överlever i bröstcancer varje år och det störde mig. För mig var det självklart att jag skulle överleva redan från början!”

Överlevde gjorde hon, men vägen mot ett tillfrisknande blev inte riktigt så rak och bekymmersfri, som läkaren hade förutspått. Hon drabbades av komplikationer. Från att ha varit en stark och framåt kvinna, förvandlade cancern och de många efterföljande problemen henne till en liten, skör och ömtålig människa. En människa som till en början kände sig väldigt utlämnad och ensam i sjukvårdens värld av vindlande korridorer, facktermer och nya rutiner.

”Jag tycker att talesätt som motgångar stärker en och man får så mycket man klarar av, det är bara strunt.”

När Marianne väl förklarades frisk menade omgivningen att allt var bra igen. Nu borde hon vara glad och gå vidare med sitt liv. Men då, när hon förväntades ta sig an livet med extra nöje, då kunde hon bara känna tomhet. Hon såg frisk ut, hon var frisk, men hon bar fortfarande på erfarenheterna av sjukdomen och alla de upplevelser och känslor den hade gett upphov till. Sjukhusvärlden hade stängt porten och övergivit henne, långt innan hon var redo för det.

Sedan ersattes tomheten av en annan känsla, men det var inte den glädje hon väntade på. Istället var det en stor ilska som växte fram inom henne. Hon kunde inte förklara den, varken för sig själv eller för andra. Plötsligt var hon bara arg på allt och alla, riktigt rasande.

”När någon sa ’var glad nu’ så var jag färdig att klippa till! Det kändes som ett hån.”

 Det är ett vanligt reaktionsmönster att känna ilska efter den här typen av upplevelser, men det visste inte Marianne vid den tiden och det gjorde det hela ännu värre. Hon reagerade ju fel och precis tvärt emot omgivningens förväntningar. Deras råd om att tänka positivt gjorde det hela ännu värre. Hade hon inte rätt att vara ledsen och arg, att känna som hon kände?  

Det var en svår period. Hon hade inte förväntat sig att känna så här, var inte förberedd på det och kunde inte förstå det. Hon var frisk, men hon var inte den person som hon hade varit före sjukdomen och hon kände inte igen sig själv i den här arga människan som hon hade förvandlats till.  Marianne visste inte vad hon skulle ta sig till, men eftersom hon tillät sig att känna precis det hon kände, så fick hon också den urladdning hon behövde. Med tiden lade sig ilskan och hon började hitta tillbaka till andra känslor och till en vardag igen.

Det sägs att livet efter en cancersjukdom aldrig blir som förut. Det sägs att det blir bra, men att det blir annorlunda. Det är ett resonemang som Marianne inte riktigt håller med om, för hon menar att man ändå förändras som människa över tid. Allt man går igenom påverkar en. Det är inte bara de stora kriserna och de omvälvande händelserna som spelar roll, utan även de små detaljerna och det förhållningssätt man väljer. Livet är en väv så tät att det inte går att förklara dess mönster genom att dra ut enstaka trådar.

För Mariannes del har det varit sju svåra år som har följt på cancerbeskedet, med komplikationer och andra efterföljande sjukdomar, som har blossat upp. Nu vill hon ha sju goda år, men om hon har lärt sig något genom sina upplevelser, så är det att inte ta något för givet och att sträva efter att leva här och nu. Varje människa har sin egen berättelse och sina svårigheter att kämpa med, men man vet aldrig när eller i vilken skepnad de dyker upp. Om man gör varje dag givande och värdefull, så blir det ändå ett bra liv, oavsett vad som händer.

”Man går igenom saker i livet för att man måste. Alternativet finns inte.”

Det som känns viktigt i den resa som Marianne har gjort är också att erkänna de känslor som dyker upp. Att känna det man känner. Positivt tänkande är nog bra, men om man är ledsen och allt känns svart, då måste man ibland få vara ledsen och stanna i den känslan ända tills den ger plats för något annat.

Idag har hon lagt sin tuffa resa bakom sig, men när hon tänker på den så upplever hon ändå att hon på sätt och vis har dragit högsta vinsten. Hon är född i Sverige och har haft tillgång till ett fantastiskt skyddsnät av läkarvård. Hade hon växt upp någon annanstans, där förutsättningarna för vård ser annorlunda ut, så hade hon kanske aldrig kallats till någon mammografi. Vem vet hur det hade gått då? Och hälsa, har hon lärt sig, det är grunden för att kunna leva ett bra liv.

Till toppen av sidan