PERSONLIGA BERÄTTELSER

Nya utmaningar och insikter i vardagen

Innehållet gäller Kronoberg

En cancersjukdom är som en slingrande orm. Det är svårt att ha kontroll på den och man vet aldrig vilken riktning den tar eller när det sker. Sjukdomen och behandlingen påverkar organ och vävnader i hela kroppen och därför är biverkningar och komplikationer vanliga. Gång på gång knuffas patienten ut på gränsen för vad hon tål, både fysiskt och psykiskt. För Elisabeth förde cancern med sig en oerhörd trötthet och en oväntad utmaning i form av en stomi. Men sjukdomen ledde också till nya insikter och en förändrad prioritering av det som är viktigt i livet.

Elisabeths tjocktarmscancer konstaterades först när hon i december 2009 på grund av smärtor i buken fick åka in akut till sjukhuset. Vid operationen som följde hittades en stor tumör, men den satt så illa till att det var omöjligt att ta bort den. När hon vaknade hade hon istället fått en stomi – en påse på magen och en omfattande behandlingsplan väntade på henne.

Det var konstigt att vakna upp till både ett cancerbesked av den arten och till en stomi. Livet hade förändrats på bara ett par timmar och det var inte till det bättre. Elisabeth insåg att hon hade ett riktigt jobbigt år framför sig och att det skulle bli kämpigt. Det blev många tårar tillsammans med familjen, men efter två dagar bestämde hon sig för att det fick räcka med gråt. Det skulle fixa sig, det måste hon tro. Det gick inte att säga att hon direkt gillade läget, men hon accepterade det, för alternativet var inte särskilt lockande.

Elisabeths väg mot ett tillfrisknande blev lång. Förutom den första operationen och den utförda stomin innefattade den även behandling med cytostatika, strålning för att krympa tumören och en operation då tumören och tio lymfkörtlar togs bort. Då cancerceller sedan vid en kontroll hittades i fyra nya körtlar följde också en efterbehandling med ännu en kur cytostatika. Elisabeth är nu inne på sin förhoppningsvis sista kur med cytostatika och ska också göra en operation framöver för att åtgärda stomin och slippa ha en påse på magen permanent.

Elisabeths resa genom sjukdom och återhämtning har varit tuff fysiskt, men den har också inneburit en berg- och dalbana rent känslomässigt. Hon har bra dagar när hon har orken i kroppen och kan göra saker och mår ganska bra. Sedan kommer den överväldigande inre tröttheten som hon inte kan kämpa emot. Plötsligt har hon inte energi till något alls och det blir allt svårare att vara positiv. Då blir minsta hinder ett berg att ta sig över och hon står och gråter över skalpotatisen i ren utmattning.

”En gång låg jag i soffan och vilade. Det var en av mina sämre dagar och på tv:n var det ett riktigt tråkigt program. Jag ville byta kanal och jag kunde se för mitt inre öga hur jag gjorde det. Hur jag satte mig upp och sträckte mig efter fjärrkontrollen som låg en och en halv meter bort. Men det tog tre timmar innan jag faktiskt orkade genomföra hela det företaget och flera tråkiga program hann passera.”

Det är svårt att förbereda sig för en sådan trötthet, för alla de biverkningar som dyker upp utefter vägen och för att få en stomi utförd. Men hur illa det än blir, så vägrar Elisabeth att gräva ner sig, att börja fråga sig varför hon drabbats eller att vara besvärlig mot omgivningen. Ibland händer eländigheter, det är bara så livet är och det tar för mycket energi att försöka hitta en syndabock att rasa mot, för att det ska vara värt det. Då är det bättre att lägga energi på att leva istället, att ta en dag i taget och försöka se möjligheterna i det som händer.

”Med tiden växer man in i den förbannade rollen som cancersjuk.”

Det som har varit allra tuffast under sjukdomen har ändå varit att få en stomi. Den var något hon inte förknippade med cancer och inte alls förväntade sig. Den innebar nya rutiner i vardagen och i början tog det evigheter att lära sig att byta och att hålla rent. Det var också väldigt jobbigt att visa sig offentligt med den på till exempel en badstrand. Det kändes som om alla stirrade och det tog mycket kraft. Ibland på nätterna kan hon också vakna av att det har runnit utanför och då tänker hon; ”nu orkar jag inte mer!”, men det gör hon och dagarna går. Hon känner fortfarande en stor oro för att det ska uppstå läckage när hon lämnar hemmet och hon äter stopptabletter mot diarrén, för att ha det under kontroll, men risken finns alltid där. Det är en stor lättnad att veta att stomin kommer att åtgärdas och tas bort i framtiden.

”Jag lever med stomin och den är en stor hjälp för mig i vardagen. Utan den hade jag inte vågat röra mig ute eller kunnat fortsätta med mitt arbete, men jag kommer aldrig att kunna acceptera den.”

Stomin och cancern har inneburit stora utmaningar, men de har lärt henne något om sig själv också och det som förut kändes omöjligt är inte längre omöjligt, bara mer eller mindre besvärligt. Tidigare fasade hon för att tappa håret, men om hon skulle göra det idag, så skulle det inte vara någon större grej. Hon vet att hon klarar det hon måste klara, att hon är starkare än hon tidigare trodde.

Sjukdomen har fått henne att förändra sig på andra sätt också och hon har sorterat bort mycket av det som kanske i grunden inte är så viktigt för henne, så som materiella saker och städning. Numera prioriterar hon det roliga, livet och de människor som hon älskar. Men det viktigaste hon har lärt sig är kanske att fortsätta leva trots ett cancerbesked och att fortsätta göra det hon kan, även om det inte blir i samma utsträckning som tidigare. Nu väntar den operation som ska åtgärda stomin och sedan planerar hon och maken att ge sig iväg på en resa tillsammans med hela familjen, både barn och barnbarn. Det är viktigt att hela tiden ha saker att se fram emot, både i det stora och i det lilla.

”Man kan kanske inte baka alla de tio kakor man brukar baka till jul, men då orkar man kanske i alla fall baka en och kan vara glad åt det. Det gäller att förenkla tillvaron.”

Till toppen av sidan