PERSONLIGA BERÄTTELSER

Nära vänner och goda samtal

Innehållet gäller Kronoberg

Eleonora är 44 år och 1998 fick hon diagnosen hodgkins lymfom. Det konstaterades att cancern hade spridit sig vidare ut i kroppen och hon fick genomgå behandling med cytostatika. Kuren var framgångsrik och hon har inte haft några återfall.

Den som drabbas av en cancersjukdom påverkas vanligen både fysiskt och psykiskt. Cancern sitter kanske rent konkret som illvilliga celler i lungorna, men den hittar också in i tankar och känslor. Det är inte alla som vill prata om sin sjukdom eller tycker om att ta emot hjälp, men för de som vill och kan, är det ibland lika välkommet som behövligt. Lite uppbackning med tvätt och matlagning, en stund för att prata om vad som händer eller att få någon aktivitet med vännerna att se fram emot. För Eleonora var familjen och vännerna en stor trygghet när det blåste upp till storm i hennes liv.

Hodgkins lymfom är en form av lymfkörtelcancer som ofta ger sig tillkänna genom tumörer på körtlarna kring halsen och så var det också för Eleonora. Hon hade varit trött en längre period och haft olika besvär utan att kunna finna någon orsak, men så upptäckte hon en dag en knöl på halsen. Den satt som en liten förhårdnad under huden och den borde inte finnas där, det kände hon instinktivt. När hon sedan sökte hjälp upptäcktes ännu fler tumörer och hon fick förklaringen till sina diffusa symtom.

En av de största knölarna opererades bort och undersöktes och veckan som följde när hon väntade på besked, blev en av de värsta i hennes liv. Eleonora var bara 31 år gammal vid det här tillfället och hon var gift och hade tre barn på 4, 10 och 12 år. Hon hade aldrig gått igenom någon kris i livet, men nu var hon plötsligt på väg in i något stort och skrämmande. Tankarna jagade genom henne under de där dagarna och nätterna av väntan. Var det slut nu, livet, innan det knappt hade hunnit börja?

”Dagarna innan beskedet kom fick jag dödsångest och ångrade allt jag inte hade gjort eller vågat satsa på.”

Beskedet blev en bekräftelse på hennes misstankar och fasan svepte över henne. Cancer, det var verkligen cancer! Men det skulle bli ännu värre. Vidare undersökningar visade att cancern redan hade spridit sig och fanns på fler ställen i kroppen. Operation var ingen möjlig lösning och Eleonora fick genast börja med cytostatika.

Den första tiden efter beskedet kändes allt tungt. Eleonora fann att det var väldigt svårt att tala om för andra att hon hade fått cancer. Om hon talade om det, så blev det ju sant! Då kunde hon inte längre hålla det på armlängds avstånd. Samtidigt som hon visste att det var sant, så ville hon fortfarande inte tro på det. Hon behövde tid på sig för att acceptera och ta in hur livet plötsligt hade förändrats. Men även om Eleonora inte kunde tala om det inför andra, så måste nära och kära ändå få veta.

Det var svårast med barnen. De var fortfarande så små. De märkte att mamma inte mådde bra, men hur talar man om för dem att hon har fått en dödlig sjukdom? Går det ens? Till slut blev det Eleonoras man som fick i uppgift att berätta för dem. Han valde att säga att mamma hade blivit sjuk och måste få behandling för att kunna bli frisk, men nämnde inget om döden som lurade i skuggorna.  Eleonora berättade sedan själv för en av sina systrar, som i sin tur talade om det för resten av familjen. En person i taget, det var vad hon orkade med i början.

Men hur svårt det än var att tala om att hon hade fått cancer och acceptera fakta, så var det ändå en stor lättnad när alla visste. Då kunde hon vara sig själv och må som hon gjorde utan att sätta upp någon falsk fasad mot omvärlden och stödet som mötte henne var stort och stundtals överraskande. Ordet cancer blev också lättare att använda, ju längre tiden gick och hon märkte hur spärren släppte, att hon plötsligt behövde prata om sin sjukdom och vad hon gick igenom. Familjen och vännerna blev hennes främsta vapen mot sjukdomen och hon pratade med dem om allt som hände, tills det nästan kändes som om hon pratade sönder människorna omkring sig.

”Allt pratande var ett sätt att hantera och bearbeta de som hände. Det hjälpte mig väldigt mycket.”

 I hemmet fick maken dra det tyngsta lasset, både med barnen och med hushållssysslorna, för det var mycket som Eleonora inte orkade längre när cytostatikabehandlingarna startade. Tröttheten gjorde att vissa dagar försvann i ett töcken av sömn och dåsighet.  Men det som kanske var allra viktigast var inte det praktiska, utan att han alltid fanns där vid hennes sida. Han följde med på alla behandlingar, han lyssnade när hon behövde prata och han uppmuntrade om hon behövde tröst. Hur ledsen hon än var, så vacklade han aldrig och det gjorde att vardagen fungerade och att barnen trots allt, ändå mådde ganska bra.

”Man får ta en dag i taget, för det finns inga alternativ.”

Men det fanns andra som vacklade. I vänskapskretsen fanns det en och annan som tyst drog sig undan när de fick veta vad som hänt och det fanns även de som mest hade medlidande att erbjuda. Det gjorde henne ledsen och besviken och det tog extra kraft, men hon valde att koncentrera sig på alla de andra som fanns där för henne. Det fanns också de som kanske inte hade stått henne så nära tidigare, men som nu när det krisade plötsligt steg fram. De ställde upp, stöttade och ville verkligen hjälpa och det var något som gav oväntad glädje och energi. Sjukdomen visade vilka som var hennes riktiga vänner och det var en värdefull insikt.

Den här tiden i Eleonoras liv gjorde att hon värderade sina vänner ännu högre och att hon upptäckte nya sidor hos dem som hon uppskattade. Det var en trygghet för henne att de vågade säga vad de tyckte och tänkte och att de frågade när de undrade, för hon skyggade inte längre för något kring sin sjukdom och pratade om allt. Vännerna såg också till att hon alltid hade något att se fram emot och planerade in roliga träffar och aktiviteter av det slag som hon kunde tänkas orka med mellan cytostatikabehandlingarna. Det betydde väldigt mycket för henne och fick henne att för korta stunder glömma sjukdomen och känna sig normal igen.

I svackorna när det blev som tyngst och när hon inte orkade tro på en lösning eller ens vara trevlig, när hon tänkte på döden och krisade, så fick hon genom en slump kontakt med en annan kvinna. Kvinnan hade drabbats av hodgkins lymfom, 20 år tidigare och blivit frisk. Plötsligt fanns det någon som inte bara hade haft cancer, utan som hade mött och hanterat samma utmaningar som Eleonora själv nu stod inför. En kvinna som visste precis vad hon pratade om och som kunde relatera till nästan allt hon berättade och upplevde. För Eleonora hade den här kvinnan större trovärdighet och kunde ge bättre tröst och förståelse, än vad någon psykolog eller kurator någonsin skulle kunna. Det var en stor trygghet att när hon behövde, så var det bara att ringa. Kvinnan blev en livlina och en påminnelse om att det fanns ett liv bortom sjukdomen.

 Eleonora är frisk igen. Det första året efter att hon blev cancerfri gick hon runt med en oro inom sig och var rädd för allt möjligt. Allra värst var rädslan för att få ett återfall och bli sjuk igen, men det går inte att oroa sig för allting för då går det inte att leva. Till slut bestämde hon sig för att sluta vara rädd och det beslutet hjälpte henne att få tillbaka en vardag och ett lugn inom sig igen. Idag har hon till stor del lagt upplevelserna bakom sig och åren har gått utan att hon har fått några återfall. Familjen är fortfarande livets mittpunkt, medan vännerna och de tillkomna hundarna sätter guldkant på tillvaron.

Till toppen av sidan