PERSONLIGA BERÄTTELSER

I väntan på glädjen

Innehållet gäller Kronoberg

Erik är 34 år och drabbades av testikelcancer år 2008. Efter operationer och cytostatikabehandlingar blev han cancerfri och går idag bara på kontroller.

Det är inte alltid så lätt att gå vidare från en upplevelse med cancer. När håret har kommit tillbaka och kinderna har fått färg, så ser man ut att tillhöra de vanliga människornas skara igen. Men man är ju inte som dem, inte längre, för med sig bär man erfarenheten av att ha varit i helvetet. Även om man numera har tagit sig därifrån, så är paradiset inte likadant, för man ser på det med andra ögon och någon del av en själv är fortfarande kvar i elden. För Erik, som drabbades av testikelcancer för ett par år sedan, är det så. Han betraktas idag som frisk, men glädjen saknas inom honom och i omgivningens ögon så borde den finnas i hans liv.

Erik var 32 år gammal när han drabbades av testikelcancer. Han och hans sambo hade precis köpt hus, deras son var då två år gammal och han trivdes bra på sitt arbete. Han hade fullt upp i vardagen och han tänkte som så många andra gör; ”det händer inte mig!” Men det gjorde det och när diagnosen väl ställdes, hade cancern redan spridit sig vidare ut i kroppen. Situationen var allvarlig. Det fanns ingen tid till att vänja sig vid tanken för Erik, det var bara att sätta igång.

Det blev en omvälvande period. Från att ha varit helt frisk och inte ätit mer än någon enstaka värktablett, kom sjukdomen att dominera hans liv. Han tvingades gå igenom flera operationer och han fick så starka och många mediciner att han hade svårt att hålla redan på dem. Den man Erik hade varit, med långt hår, energi och glädje i vardagen försvann, slukades av sjukdomen. I hans ställe kom en annan man, en man med kalt huvud, en osäker framtid och en ångest som satt som en kardborre i hjärtat. Förändringen skar genom alla lager av hans personlighet och Erik menar att han förändrades som människa i grunden. Det var inte något han kunde välja. Det var något som skedde utifrån det han upplevde och utifrån att omgivningen plötsligt också såg på honom på ett nytt sätt. Eller inte såg honom alls.

”När jag tappade håret kunde det hända att gamla vänner och bekanta inte kände igen mig när vi sprang på varandra nere på stan. Det var en jättekonstig upplevelse.”

Testikelcancer är en sjukdom med en hög överlevnadsnivå och ungefär 98 procent av dem som drabbas blir friska igen. Oddsen var därför ganska bra, det var i alla fall vad omgivningen tyckte och de menade att Erik borde se positivt på det hela. Men Erik höll inte med. Förväntades han verkligen vara glad över att ha fått testikelcancer, borde han vara tacksam? Tanken kändes helt absurd. Det omgivningen inte insåg, och kanske aldrig riktigt kommer att förstå, är att trots att han överlevde cancern, så förlorade han en del av sig själv i processen. 

”Att få cancer är ingen lotterivinst! Vad är det för positivt med att drabbas av en hemsk sjukdom? Att tvingas gå igenom något som förändrar en till både kropp och själ och lämnar en ärrad och med en svartare syn på världen?”

De där statistiksiffrorna förföljde honom även på andra sätt, för under sin sjukdomstid hörde han andra patienters historier och livsöden. Det var berättelser om ständiga återfall. Berättelser om fall där prognosen innebar en kamp, som den mellan David och Goliat. Berättelser om diagnoser där det inte fanns någon hjälp att få. De där 98 procenten hängde över honom och det kändes som om de hånlog åt hans lidanden. Varför klagade han när det fanns så många andra som hade det ännu värre? Eriks sjukdom innebar därför en kamp där han tvingades kämpa på två fronter samtidigt, både mot sjukdomen i sig och mot sina egna mörka tankar.

”Jämförelser var oundvikliga, liksom skuldkänslorna. Testikelcancer var på sätt och vis en förhållandevis bra form av cancer att drabbas av? Vilken rätt hade jag då att klaga?”

Många av hans tankar handlade om döden. Erik har alltid varit rädd för att dö! Rädslan har förföljt honom ända sedan han var liten. Tidigare var det en oro som han i vardagslivet ofta kunde nonchalera eller glömma bort, men cancern gjorde med ens döden så nära och påtaglig. Gjorde den omöjlig att ignorera. Han tvingades konfrontera sin rädsla och ångesten det väckte i honom var svår att hantera. Han ville ju inte dö, inte nu, inte än! Han ville leva, men samtidigt orkade han nästan inte leva. Det var en omöjlig situation och när det var som tuffast antog döden en ny skepnad, den blev en ny och skrämmande möjlighet. Tankarna på självmord fanns plötsligt bara där och vägrade lämna honom ifred. De dök upp som en flykt för tanken och stannade.

”Självmordstankarna fanns där, men jag kände ett ansvar mot min familj. De höll mig kvar i livet.”

När det kom till kritan valde Erik livet och sin familj, varje gång det fanns ett val att göra. Han kunde inte uthärda tanken på att lämna dem.

Idag har Erik ingen aktiv cancer kvar i kroppen. Tiden med sjukdomen gör sig dagligen påmind genom olika nedsättningar och han återhämtar sig fortfarande. Men trots att han är frisk rent kroppsligt, så är han mentalt fortfarande kvar i mörkret och han kämpar alltjämnt mot ångest och depression. Omgivningen ser en man som har besegrat en farlig sjukdom och har mer än de flesta andra att vara glad över. Han förväntas åter inta sin gamla roll i samhället, allt annat är svårt att acceptera eller förstå. Men Erik själv känner allt utom glädje och han upplever det som om han har blivit knuffad ut över en klippkant. Han är fortfarande osäker på om vingarna kommer att bära.

För Erik har tiden efter cancern präglats av ett sökande efter ljuset och glädjen. Han har prövat på både beteendeterapi och samtal, men inget har lyckats få bukt med ångesten och depressionen i mer än i korta perioder. Idag har han valt att börja äta antidepressiva tabletter. Det var ett svårt beslut att ta, eftersom han upplever att det fortfarande är väldigt skambelagt, men det var ett beslut som han tog för hela familjens skull. Tabletterna hjälper honom att få vardagen att gå runt och de ger honom lite andrum. Ibland upplever han till och med glimtar av den gamla glädjen igen och han har åter börjat se framåt i livet.

”Idag kan jag leka med min son igen, utan att det känns tvingat och oäkta. Jag kan finnas där i papparollen på det sätt jag vill igen.”

De erfarenheter han har av sin cancersjukdom har gett honom en mycket djupare självinsikt än vad han hade tidigare. De har skalat bort den ytliga fernissan som tidigare satt som en tunn hinna över huden. Han har insett vikten av att hela tiden försöka vara sig själv på ett djupare plan och att försöka hitta sitt inre. Han menar att det är viktigt att styras av sig själv snarare än av vad omgivningen och samhället dikterar. Idag vet han också att man inte alltid känner eller reagerar efter vad som förväntas av en, men att det är helt normalt ändå. 

Mannen med långt hår, glädje i vardagen och energi saknas fortfarande, men kanske börjar man se spåren av honom igen i små glimtar här och där. Kanske kommer vingarna faktiskt att bära och låta honom flyga igen.

Till toppen av sidan