PERSONLIGA BERÄTTELSER

Håret är inte huvudsaken

Innehållet gäller Kronoberg

Sofia är 62 år och har haft en inflammatorisk bröstcancer. På sin väg mot ett tillfrisknande opererade hon bort båda brösten och har fått både cytostatika och strålning. Idag är hon cancerfri, men måste fortsätta att äta hormontabletter i fem år.

Håret är en viktig del av vår identitet. Det speglar hur vi ser på oss själva och är en möjlighet till att uttrycka något av vår egen personliga stil. Men oavsett om vi lägger ner mycket tid på vårt hår, eller nästan ingen tid alls, så känns det nog i hjärtat att förlora det. Vid behandling med cytostatika är håravfall en vanlig effekt och det är inte alltid lätt för patienten att lära sig att möta sin nya spegelbild. För Sofia var det i början inte helt självklart hur hon skulle hantera förlusten av sitt hår, men genom öppenhet och en okuvlig optimism hittade hon sitt sätt.

Sofia drabbades av en inflammatorisk bröstcancer. Det är en cancer som inte alltid syns på mammografin, men när en stor rodnad en dag trädde fram över hennes ena bröst insåg hon att hon måste kontrollera vad det var. Ultraljudet visade ingenting, men efter flera biopsier kom beskedet; det var cancer och den var stor!

Situationen var allvarlig, men den var inte hopplös. En behandlingsplan togs fram och en ny fas i Sofias liv tog vid. Hennes väg mot ett tillfrisknande kom att innefatta operationer då båda brösten togs bort, strålning och en lång kur med cytostatika. När hon inledde sina behandlingar med cytostatika visste hon att håret förr eller senare skulle falla. Alla som får cytostatika tappar inte håret, men med den typ av dos som Sofia fick, fanns det inte mycket att hoppas på. Hon var beredd och blev därför inte förvånad när hon en morgon upptäckte att det fastnade stora tussar i kammen. Men även om hon var förberedd på att det skulle ske, så var det ändå konstigt att stå där och kunna dra loss stora testar från huvudet. Nu var hon märkt av sjukdomen och medicinen.

En väninna till Sofia tyckte att skulle det av, så var det lika bra att göra det ordentligt. Hon fick Sofia att sätta sig ner och tog fram en rakapparat, men kanske var hon mer skakad än vad Sofia själv var, för hon grät sig igenom hela proceduren. Det var en underlig känsla att förlora sitt hår och att gå från det ena till det andra så snabbt. När rakningen var klar och hon fick titta sig i spegeln efteråt kom reaktionen. Utan håret stod det en annan person där framför henne. Det var en främling, men någon som ändå kändes bekant. Avsaknaden av håret plockade fram andra drag i ansiktet och hon upptäckte att hon var otroligt lik både sin far och sin bror. Det hade hon aldrig tidigare lagt märke till hos sig själv och upptäckten var lika befriande som den var oväntad.

”Plötsligt hade vi glömt tårarna och så stod vi där och skrattade tillsammans istället.”

Sofias son gick på en skola i USA vid den här tiden, men när han fick höra om moderns sjukdom satte han sig genast på ett plan och flög hem.  Han godkände inte rakningen och efter en blick på hennes huvud där den ojämna stubben fanns kvar sa han; ”Sätt dig här mamma, så ska jag raka dig!”. Dottern som lade märke till hur blickarna ibland följde Sofia när de var ute i samhället sa i sin tur; ”De glor på dig mamma, om du vill så rakar jag också av mig håret, så kan de glo på oss tillsammans!”

Sofia hade fått en peruk gjord till sig, men det blev aldrig av att hon använde den. I början kändes det jobbigt att visa sig ute med kalt huvud, kanske mest för att hon inte visst vad andra tänkte och tyckte om det. Men familjens sätt att hantera hennes kala huvud med kärlek och solidaritet stärkte henne och efter ett tag tänkte hon inte lika mycket på det. Men när hon en dag stötte ihop med två 20-åriga killar, som hon kände, kom de in på ämnet. En av killarna utbrast förtretad; ”Men för helvete, Sofia, det är väl du som ska trivas, du ska väl inte behöva ha en peruk som far runt och kliar.”

Den typen av reaktioner hjälpte henne och hon insåg att hon måste acceptera sin kropp, inte bara när den var på topp, utan varje dag, oavsett. Det kala huvudet blev med tiden ett sätt att vara öppen med sjukdomen och ofta gav hon sig till känna och pratade om det. Det behövdes, för det var inte alla om kände igen henne. De såg det kala huvudet och vände bort blicken, bara för att sedan när hon ropade på dem titta tillbaka och aningen chockat inse att det inte alls var någon främling som stod där framme. 

”Det är viktigt att acceptera sjukdomen och att acceptera kroppen.”

Ju längre Sofias behandling fortgick, desto tuffare blev den och när ögonbrynen också föll, var det en sjuk och tärd människa som stirrade tillbaka på henne där i spegeln. Ungefär vid den här tiden dog också en väninna till henne. Det var en kvinna som även hon hade kämpat mot en cancersjukdom och hennes bortgång blev ett hårt slag. Sofia och hennes man valde att gå på begravningen, trots att Sofia inte mådde bra och där i kyrkan den dagen var det bara två personer som hade ett kalt huvud; Sofia och kvinnan i kistan. Då kom döden med ens väldigt nära, men när de efteråt kom ut på kyrkbacken kom sju-åtta kvinnor fram bara för att krama om henne. Då kändes det bra att vara där, att hon hade orkat. Hon fick stöd och omtanke från dessa människor som hon knappt kände, men kanske gav hon också, genom att vara där, genom att kämpa.

”Jag är min fars dotter och jag delar hans inställning till livet. Det är alltid för tidigt att ge upp. Höll han modet uppe under fyra år i ett tyskt koncentrationsläger, så tänkte inte jag backa för en cancersjukdom.”

Sofia överlevde sin cancer och när cytostatikakuren avslutats så började håret växa ut igen. Den här gången blev det grått. Till en början var det vitare vid sidorna och nästan svart upptill på huvudet och hon fick för en tid smeknamnet ”grävlingen”. Idag har ränderna försvunnit och håret har en jämn grå ton, det är märkt av de tuffa erfarenheterna, precis som Sofia själv är både fysiskt och psykiskt, men glädjen, den kunde cancer aldrig rå på och den bubblar fortfarande inom henne.

Till toppen av sidan