PERSONLIGA BERÄTTELSER

Guldkanter på svarta moln

Innehållet gäller Kronoberg

Maryam är 63 år och har haft bröstcancer. Behandlingen innefattade operationer, cytostatika samt strålning och hon är nu cancerfri.

Det finns lika många sätt att hantera ett sjukdomsbesked, som det finns människor som drabbas och tar emot dem. Inget sätt är mer rätt eller fel än något annat, det är bara olika sätt. Sätt att ta sig igenom dagen och hitta gnistan för att orka kämpa ytterligare ett tag. Maryams sätt att behålla hoppet genom hela sin sjukdomstid, var den optimism och den humor som alltid har präglat hennes vardag.

När Maryam en dag fick problem med en stor rodnad som spred sig över hennes ena bröst, blev hon lite orolig. Den tidigare mammografin hade inte visat något, så cancer var inte hennes första tanke, men flera undersökningar senare var det just det som konstaterades. Det var ett tungt besked att få, särskilt som hon var ensam när hon tog emot det och skulle köra hem själv. Hon kände sig nog ganska lugn när hon satte sig i bilen, bedövad kanske, men ensam vid ratten dröjde det inte länge innan den inledande chocken släppte och tankarna kom. Den bilturen blev hennes livs värsta resa och innan hon kom hem var hon i tankarna både död och begraven. Där i bilen nådde hon sin egen botten, men sedan sparkade hon ifrån och började simma upp mot ljuset igen.

Hon tillät sig själv att bli ledsen, arg, förtvivlad, att känna allt det hon behövde känna. Men Maryam har i grunden en optimistisk syn på världen och därför dröjde det inte länge innan hon åter började leta efter guldkorn i tillvaron. Det viktigaste ordet för henne blev ”behandling”! Det var ett ord som ingav hopp och möjligheter. ”

”Jag kunde ha kört på en älg och förolyckats eller fått en hjärtinfarkt och tvärdött! Men nu drabbades jag av något, där det i mitt fall fortfarande fanns en chans, där det inte var dött lopp redan från början.”

När det blev dags för Maryam att påbörja behandlingen med cytostatika var hon beredd på att möta alla möjliga sorters biverkningar och med tiden fick hon också sin beskärda del av dem. Kroppen försvagades av de starka medicinerna och immunförsvaret gick i botten, håret föll av, hon blev känslig för infektioner och fick bältros. Men varje dag som gick och som hon orkade ta sig igenom, så tänkte hon att det hade kunnat vara värre, att det fanns biverkningar som hon inte hade drabbats av. Det var en bonus! Det var inte lätt att tänka så alla dagar, men hon försökte göra det, för hon vägrade att tycka synd om sig själv eller ge efter för förtvivlan.  

”Inget illamående idag heller, vilket tur jag har.”

Sjukdomen medförde också att hon varken orkade eller kunde fortsätta i sin lärarroll under den här perioden av sitt liv, men hon behöll ändå kontakten med sin klass och åkte ibland ut och hälsade på. Det kändes viktigt att prata med barnen, så att de visste vad som hände, och kontakten med dem kändes befriande. Barn har inte den hämmade yta som vuxna många gånger tillskansar sig genom åren och de är öppna och ärliga i sina frågor och sin humor. Vill de veta något så frågar de och även om deras skämt ibland kan ha inslag av galghumor, så är skratten smittande och de ger ibland perspektiv på livet. 

När barnen fick höra att Maryam skulle operera bort brösten, så skojade hon till exempel om det, för att avdramatisera det hela. Hon föreslog att hon kanske skulle byta namn efter den första operationen och heta Tutt En, istället. Då skrattade barnen och en pojke föreslog att när hon sedan tog bort det andra bröstet också, så skulle hon kunna heta Inga Tutt.

”För mig är humor en viktig del av vardagen och inte något jag tänkte avstå ifrån bara för att jag blev sjuk. Och barnaskratt är något av det vackraste som finns. Det är ren och oblandad glädje. Bättre motgift till giftet i min egen kropp fanns inte.”

När det så var dags för skolavslutning, så valde hon att vara med, men att skoja till det lite. På morgonen dök hon därför upp med nyinköpta tuschpennor i glada färger. Alla barnen fick sedan hjälpas åt med att rita in nya lockar på den kala hjässan och efter högtidliga löften om att inte säga något till föräldrarna möttes då åter upp på kvällen för att gå till kyrkan. Avslutningen som kanske annars kunde ha fått en alltför allvarlig ton blev nu, tack vare ett nyfriserat och färgglatt hår, full av överraskning, skratt och glädje för både föräldrar och barn och förstås för Maryam.

Men även den starkaste optimism kan sina. När de höga cytostatikadoserna tycktes äta upp mer av Maryam själv, än de gjorde av cancern, så började hon till slut undra. Var det sjukdomen eller medicinen som slutligen skulle ta knäcken på henne? Kanske var hennes tid helt enkelt slut? Det gick så långt, att hon när hon var riktigt dålig och fick åka in till lasarettet en dag, upplevde något märkligt. Liggande ensam på ett rum, upptäckte hon plötsligt hur ett ljus fyllde rummet och omgav henne. Då fanns tanken plötsligt bara där, vissheten om att hon hade ett val.

”Det skulle vara lätt att släppa taget just nu och bara dö, mycket lättare än att hålla kvar och fortsätta leva.”

Men Maryam släppte aldrig taget. Hon gjorde sitt val och varken ljuset eller den tanken kom någonsin tillbaka igen och idag mår hon bra. Hon är ärrad efter sin strid, men hon har behållit sin livsglädje och hon accepterar sig själv och sitt nya jag, som är både bröstlöst och gråhårigt. Innan cancerbeskedet kom, så trodde hon nog att hon kände sig själv ganska väl, men sjukdomstiden har gett henne en helt ny självinsikt. För henne är humor och en optimistisk livssyn viktiga resurser i alla svårigheter hon stöter på, men det har också till viss del handlat om att lära sig att byta fokus. När svarta tankar hotar att dra ner henne i en malström av ångest och oro, så tvingar hon sig själv till att börja tänka på något som ger kraft och glädje istället. Dessutom vågade hon skratta åt det hemskaste som fanns i hennes liv under den där tiden och det gav henne genast ett övertag på sjukdomen. Det är ett övertag hon ämnar behålla oavsett vad framtiden bär med sig.

”Jag har lärt mig att leva nu, för man vet aldrig!”

Till toppen av sidan