PERSONLIGA BERÄTTELSER

Förlusten av lusten

Innehållet gäller Kronoberg

När Kalle fick diagnosen prostatacancer blev han inte förvånad. Hans far dog i samma sjukdom, och för Kalle var det mer en fråga om när än om. Idag är han 80 år och har gått igenom både strålbehandling och hormonbehandling: – Jag har accepterat förlusten av lusten som det pris jag får betala för att leva några år till, säger han.

Kalle – som förstås egentligen heter något annat – är en mycket artig och verserad person som omsorgsfullt väger sina ord. Han berättar om sitt långa och innehållsrika yrkesliv där han bland annat hjälpt andra att hantera svårigheter och förändringar. Den sorg han känner idag är blandad med lättnad:

 – Vi får förstås alla räkna med att lust och potens sakta avtar i takt med stigande ålder, och jag känner mig relativt nöjd med det liv jag har fått leva. Jag accepterar i stort sett det pris jag hittills fått betala för att, än så länge, ha överlevt min prostatacancer. Men avsaknaden av testosteron, som ju fungerar som en motor både mentalt och fysiskt, har gjort att jag upplever mig lite som en halv människa.

 Accelererande åldrande

Kalle fick sitt PSA-värde mätt en gång om året, och var på sätt och vis förberedd. Så kom den dagen när värdet hade stigit rejält. Biopsier togs och man konstaterade att cancern inte var spridd utanför prostatakörteln. Kalle fick hormonbehandling och strålning:

 – Jag informerades om att biverkningarna var ungefär desamma som en kvinna i klimakteriet upplever, alltså obehag under en begränsad period. Det lät acceptabelt. Jag tvekade inte. För mig kändes det som en fråga om liv eller död. Jag har tre pojkar och två barnbarn och valde alltså möjligheten att leva ytterligare några år.

Men trots detta blev konsekvenserna av behandlingen en negativ överraskning. Kalle uppfattade det som att åldrandet accelererade. Hormonsprutorna skulle stänga av testosterontillverkningen”, eftersom testosteronet är ”mat” till cancern. Efter fem hormonsprutor skulle det bli 39 yttre strålbehandlingar. Efter den första hormonsprutan sov han inte ordentligt de första två månaderna.

 – Det kröp i hela kroppen och jag blev en ”nattvandrare”. Men jag bet ihop. Livet kändes trots allt värdefullt. När strålbehandlingen inleddes, en åttaveckorsperiod, hade jag fortfarande årskort på simhallen. Jag lyfte skrot, jag simmade, jag badade bastu.

Efter varje strålbehandling kände han nu en stor trötthet och ville bara hem och sova. Kalle trotsade tröttheten, parkerade bilen vid simhallen, sov en halvtimme och körde sedan sitt vanliga pass varje dag under strålbehandlingen.

 – Jag har alltid tränat och inser vad det betyder att hålla mig i fysisk form.

 Erektion utan lust

Han var förstås medveten om att erektionsförmågan skulle försvinna mer eller mindre , men däremot inte om att all lust till intimitet skulle göra det. Lusten finns inte längre. Det har istället blivit motbjudande med intimitet, berättar han, något han aldrig upplevt tidigare.

 – Jag känner en stor sorgsenhet över detta.

– Jag har alltid haft ett fungerande socialt nätverk där jag även möter kvinnor. Jag har haft chanser till intimitet och har i tanken försökt tänka mig in i möjliga situationer, men nej. Jag har testat de alternativ som finns för att få hjälp med erektionen – Viagra, Bondil, Caverject – men det hjälper inte om inte huvet är med. Caverject gav mig erektion i fem timmar. Men vad skulle jag med den till, utan känslan av lust och åtrå?

– I mina nattliga drömmar har jag möten med kvinnor som attraherar mig sexuellt. Detta föranleder ingen fysisk reaktion, men det är ändå gott att minnas när jag vaknar. Då har jag ändå någonting kvar av mitt tidigare jag.

Intellektuellt säger Kalle sig ha accepterat priset för överlevnad. Men känslomässigt är det en match varje dag. Idag känner han sig tveksam till behandling med hormonsprutor och anser att om det går att undvika, naturligtvis i samråd med läkare, så vore det att föredra.

 – Att förlora lusten slår ut så mycket av upplevelsen att vara en hel människa. Men jag LEVER.

Till toppen av sidan