PERSONLIGA BERÄTTELSER

Ett svårt besked

Innehållet gäller Kronoberg

Sten är 57 år gammal och har haft tarmcancer. Han opererade bort ungefär 40 cm av tjocktarmen och genomgick en behandling på 10 doser cytostatika, eftersom cancern redan hade spridit sig. Han är sedan sommaren 2008 cancerfri, men friskförklaras först om fem år.

Cancer är för många ett väldigt svart begrepp och det klingar tröstlöst i öronen. Trots att forskningen går framåt och det finns tillgång till både expertis och resurser, så räcker det inte alltid. Ett besked är inte någon dödsdom, långt därifrån, men ibland kan det kännas precis så den där första, tunga tiden. Det gjorde det för Sten.

Sten och hans fru Inger har haft en hel del cancer i både hans och hennes släkt och inte alltid med lycklig utgång, så i deras tankar var cancer ett svart kapitel. Ändå fanns inte funderingen där om att det kunde drabba dem själva. Livet var fullt av arbete och fritidsaktiviteter, ett hus och trädgård att sköta och vuxna barn som hälsade på. Det var vardagsbekymmer och glädjeämnen som tog upp deras tankar, inte de stora, existentiella frågorna.

När Sten sökte till vårdcentralen för något han trodde var ett mindre problem, var det början till en helt annan resa för både honom och hans fru. Rutinundersökningen och salvan han fick med sig hem och som skulle göra allt bra igen, var en återvändsgränd. Snart kallades han till ett nytt besök och vidare utredning.

Sten minns fortfarande hur hans fru, som höll honom i handen under undersökningen plötsligt häftigt ryckte till. Det var en ofrivillig reaktion, men den talade om för Sten precis vad det var hon såg där på tv-skärmen framför sig. Då visste de båda två, redan innan läkarna bekräftade det. Cancer!

”Jag förstår att ni tänker på döden och det är helt naturligt i det här läget! Ni ska veta att chansen att klara sig är 50 procent”.

Läkarens ord var ärliga, men lika brutala som ett slag i ansiktet. Han sa en hel del annat också, men det gick dem helt förlorat efter hans drastiska inledning.  Där stod de, med planer och drömmar i ena handen och ett cancerbesked i den andra. Oddsen som hängde över dem var inte goda, det kunde gå bra, men det kunde lika gärna gå dåligt.

 ”Det var som att stå och titta in i natten, mörk och kall, medan ryggen ännu var varm av aftonsolens sista strålar och den normala tillvaron. Gryningen tycktes väldigt långt borta.”

Det tog trettio dagar och trettio nätter från beskedet och fram till den operationen som var det första steget på Stens väg mot att bekämpa sjukdomen. En hel evighet för den som väntar, för hur hanterar man ett besked som medför så mycket hopp och förtvivlan? Sten och Ingers sätt att stå ut, att få det att kännas verkligt och så småningom acceptera beskedet och skapa sig en rimlig bild av situationen, var att prata om det. I början kändes allt mörkt och hopplöst, men genom att ventilera alla tankar och känslor med varandra så började de finna strimmor av ljus.

Vid ett tillfälle under den där månaden gick de på en julkonsert. Det kändes som ett bra initiativ, att komma ut ur huset och få något annat att fokusera på där i början av december. Men där i halvljuset och den stämningsfulla musiken anföll tankarna honom plötsligt. Skoningslöst. Musiken spelade ingen roll, människorna omkring honom spelade ingen roll. Det var dags för de existentiella frågorna, oavsett om han var redo för dem eller inte.

”Ibland tror man att man är helt ensam i det helvete man befinner sig i.”

Det som fick det att till slut vända för Sten och Inger, att acceptera beskedet och ändå se möjligheterna, var ett samtal med en annan läkare. Kanske hade han ett bemötande eller en strategi som passade dem bättre, men de fick förtroende för honom. Tillsammans pratade de igenom situationen och under den där timmen då de både skrattade och var allvarliga, realistiska och positiva fick de för första gången en tro på att det faktiskt kunde gå bra.

Samtalet den där dagen fick dem också att förstå att det var upp till dem själva att kämpa. Vårdpersonalen och resurserna fanns där för dem, men kämpa kunde ingen annan än Sten själv göra. Och kanske var det då som rädslan och oron gick över i den kampvilja som de båda behövde för att orka se framåt med hopp och tillförsikt. Det gjorde att de kunde börja se möjligheter istället för problem, se gryning istället för skymning.

”Det var en viktig tröskel att komma över och för första gången sedan beskedet började vi tro på att det kunde sluta lyckligt.”

Idag mår Sten bra. Det trodde han nog aldrig att han skulle kunna säga igen den dagen han fick sitt cancerbesked, men ett steg i taget lyckades han ta sig igenom allt det svåra. Det har förändrat honom och skuggorna från den tiden får han leva med, men han lever och han njuter av livet.

Till toppen av sidan