PERSONLIGA BERÄTTELSER

Ett liv i rörelse

Innehållet gäller Kronoberg

Marie, 40 år, drabbades av bröstcancer, fortfarande under behandling med cytostatika, har fått 6 kurer, får antikroppar, ska ta bort ett bröst och strålas.

En cancersjukdom påverkar vardagen, ända ner i de små detaljerna. Den drabbar en människa, men också familjen och vännerna som finns runt omkring. Den inverkar på arbetet och fritiden, tankarna och känslorna.  Självklara saker är inte längre självklara eller kanske ens genomförbara. För Marie var beskedet om bröstcancer omtumlande, tungt, känslosamt. Men hon valde att bemöta utmaningen genom att kämpa för att behålla sin vardag och genom att fortsätta med den fysiska träning, som alltid har ingått i hennes livsstil och gett henne glädje och energi.

Maries mormor dog för många år sedan i bröstcancer och hon har sedan dess känt på sig att hon själv, förr eller senare, skulle drabbas av sjukdomen. Det har legat som en outtalad oro inom henne. Kanske är det tack vare träningen, som hon lägger mycket av sin fritid på, hon har en god kroppskännedom och att det gjort att hon genom åren själv upptäckt flera knölar som hon har fått kontrollerade. Knölarna har alltid visat sig vara ofarliga, så när hon nu upptäckte en ny uppe vid nyckelbenet, tog hon det ändå ganska lugnt. Hon mådde bra både fysiskt och psykiskt och bestämde sig därför för att vänta tills den planerade semesterresan var över innan hon kontaktade sjukvården.

Den här gången var det dock inte falskt alarm. Den här gången var det cancer. Bröstcancer. Trots sina föraningar var det svårt att ta till sig och instinktivt värjde hon sig mot beskedet. Hon var ju bara 39 år gammal och hon hade varit ute och sprungit en sträcka på över två mil bara dagen innan. Om man hade cancer så var man ju sjuk och det var sannerligen inte hon. Kroppen svarade precis som den skulle och arbetade med henne, inte mot henne. Hur kunde hon ha cancer då? Läkaren gick igenom precis vad de visste i hennes fall och sakta började beskedet sjunka in. Den vilda förhoppningen om att det var en förväxling försvann. Det var omtumlande och det var skrämmande, men det var inte förrän hon började tänka på sina två små flickor, som vidden av beskedet gick upp för henne. Plötsligt trängde sig verkligheten in i rummet där de satt, känslorna hann ikapp och så kom tårarna.

”Det var ett uppvaknande för mig. Jag har inte upplevt några större kriser tidigare, men livet kan förändras så snabbt. Det är så skört.”

När hon hade tagit till sig det faktum att hon hade cancer började en jobbig väntan på att få veta hur förutsättningarna såg ut i hennes fall. Det blev en tid fylld med undersökningar och rädslan för att bröstcancern redan hade hunnit spridit sig till andra delar av kroppen fyllde tankarna. Den dagen beskedet äntligen kom att cancern inte hade spritt sig var lättnaden enorm. Marie blev så glad att hon drog på sig träningsskorna och gav sig ut i skogen på en joggingrunda. Där inne bland de tysta träden sprang hon sedan omkring och tjöt av ren glädje över det faktum att hon trots allt BARA hade bröstcancer.

Träning har länge varit en viktig del av Maries liv och det genomsyrar hennes vardag. Hon är noga med att ta hand om sig, äta hälsosamt, få tid till återhämtning och sova ordentligt. Välmående är inte bara fysiskt utan även psykiskt och hon är medveten om att den kroppsliga styrkan bara är hälften av en prestation. Viljan och glädjen måste också till för ett hållbart resultat och kanske är det just envisheten och kärleken till idrotten, som har fått henne att ta sig igenom de sista kilometrarna på långdistanser som Vasaloppet och den Svenska klassikern.

Sjukdomen har förstås förändrat förutsättningarna för träningen en hel del. Hon kan inte träna lika intensivt och ofta som hon har gjort tidigare, men träningen fortsätter alltjämnt att vara en del av hennes vardag och något hon hämtar kraft ur. Den har också gjort att hon har ändrat fokus. Nu när hon är ute och springer eller åker skidor, så tittar hon mer på årstidsväxlingarna i naturen istället och njuter av dem på ett sätt som hon inte gjorde tidigare. 

Det känns lite ironiskt att hon, som är så noga med att leva sunt, drabbas av en dödlig sjukdom. Men kanske är det just tack vare träningen och den goda konditionen, som hon kommer att orka ta sig igenom den här prövningen. Det är i alla fall vad hon väljer att tro, för hennes kropp som är van vid att utsättas för påfrestningar, har svarat bra på cytostatikabehandlingen. Hon har också upplevt få biverkningar. Det som händer vid regelbunden träning är att kroppen bryts ner, för att sedan under vila åter byggas upp igen och bli ännu starkare. Kanske känner hennes kropp ingen skillnad mellan träning och cytostatika – det sker en nedbrytande påfrestning och sedan sätter den genast igång med återuppbyggnaden, på ren vana. 

Hennes intresse för träning har också medfört ett behov av att förstå hur kroppen fungerar. Hon vill veta hur den arbetar och varför den reagerar som den gör. I träningen handlar det i grunden om att ha en hållbar och skadefri utveckling, om att må bra och klara av uppsatta mål. Vanan av att utvärdera, förändra och förbättra är redan väl inrotad. När det gäller hennes sjukdom är kunskap och förståelse kring kroppens reaktioner ett sätt att känna trygghet och kontroll i en tillvaro som annars präglas av osäkerhet.

”Jag har en svägerska som läser på läkarlinjen och hon tog sig tid att prata med mig i timmar. Hon förklarade allt från grunden och det var en stor tröst. Det gjorde allt lite mer hanterligt.”

En kamp som Marie har fört ända sedan hon fick sitt sjukdomsbesked, är den för att ha kvar sin vardag. Hon vill att dagarna ska rulla på som vanligt i så stor utsträckning som det är möjligt. Det är livet och det hon vill göra, inte sjukdomen och det hon inte kan göra, som ska karaktärisera hennes dagar. När hon orkar och får arbetar hon, men på grund av infektionsrisken är det inte så ofta. Annars försöker hon få dagarna att bli meningsfulla genom små, uppnåbara projekt. Kanske bakar hon, kanske tar hon en långpromenad.

Hennes inställning har hela tiden varit att hon ska klara det här och hon har överraskat både sig själv och sin omgivning med hur optimistisk och stark hon är mentalt. Kanske är det åter träningen som kommer henne till hjälp, med fokus på det som fungerar och en förmåga att hantera bakslag på ett konstruktivt sätt. Ibland tänker Marie att så länge hon tror på att hon kan klara det här och kämpar på, så kommer kroppen att vara på hennes sida och kämpa den också. Om hon däremot skulle bli nedstämd och sängliggande, så skulle det kanske bli ett helt annat läge. Då skulle kroppen troligen sluta fungera som vanligt och inte längre vara henne till hjälp.

Det kommer förstås svackor och tunga tankar, emellanåt. Hon kan börja gråta för småsaker eller bli arg och låta det gå ut över familjen och Ibland känner hon sig insnärjd och fastlåst av sjukdomen. Den hindrar henne från att göra mycket av det hon vill och tvingar henne kontinuerligt till anpassningar. Det gör också att hon känner ett utanförskap, som om hon inte kan bidra med något längre och inte behövs. Det är känslor som är svåra att tackla för någon som hela tiden vill vara aktiv och ta sig an saker. Hon gillar inte läget, men hon accepterar det.

Om allt går väl så kommer cytostatikabehandlingarna snart att avslutas och hon är ett steg närmare att bli helt frisk. Det är en bit kvar och hon vet att risken för återfall finns där, men hon tror på sin kropp som har fått ta emot så mycket stryk och ändå kämpar på. Hon längtar tillbaka till träningen på allvar igen och ett av de konkreta mål hon har satt upp är att springa Stockholm Marathon år 2012.

Till toppen av sidan