PERSONLIGA BERÄTTELSER

Den välgörande ilskan och den oändliga kärleken

Innehållet gäller Kronoberg

Anders är 48 år och fick bukspottskörtelcancer för fem år sedan. Fyra återfall sedan dess har gett upphov till metastaser i både lever och tarm. Han har fått flera omgångar med cytostatika och genomgått flera olika operationer. Just nu är han cancerfri.

Alla reagerar olika på ett cancerbesked och när oddsen blir sämre och sämre hittar varje person också sitt eget sätt att hantera och reagera på den förändrade situationen. För Anders har ilskan och tjurskalligheten alltid kommit honom till hjälp när det har varit kris. Enligt statistiken skulle han ha varit borta för länge sedan, men han är långt ifrån redo att ge upp.

Anders var 43 år gammal när han fick sin bukspottskörtelcancer konstaterad. Det är en form av cancer som i regel är väldigt allvarlig. När han kollade upp sjukdomen på Internet var allt som kom fram ord om hög dödlighet och svårt att behandla. När han försökte finna någon annan person som hade drabbats av sjukdomen och faktiskt överlevt gick han bara in i återvändsgränder, på Internet fanns de i alla fall inte. När han sökte på livslängd efter konstaterat besked så gick siffrorna ner dramatiskt för varje år som förflöt.

En svart säck kastades över honom och han kunde inte hitta ut ur den. Läkarna gav information och tog sig tid att prata, men han hörde bara de negativa bitarna, låste sig vid värsta tänkbara scenario. Domen! Plötsligt fanns ordet död överallt. Sannolikheten att han skulle dö växte ju mer han tänkte på det och han ville ju inte dö. Dödsångesten gjorde honom nästan hysterisk, slöt in honom i sig själv, i ett vakuum av egna känslor och kaos, dit omvärlden inte nådde. Det var så orättvist! Fel!

Han hade kunnat ge upp där och då, försvinna in i ångest och depression och bara vänta på att sjukdomen skulle ta över och styra hans liv mot slutstationen, det hade varit ett lätt val. Men det ligger inte för honom att vara medgörlig och passiv, det har det aldrig gjort. Det första steget i behandlingen var en stor operation och när läkaren då sa ”ja, du ska inte tro att chanserna är särskilt goda här inte”, då släppte den förlamning han befunnit sig i sedan beskedet. Ilskan och frustrationen fick äntligen ett utlopp.

 ”Någon jävel måste bli den första att bryta statistiken och då kan det lika väl bli jag!”

Ilskan och envisheten har sedan följt honom under hela hans sjukdomstid. Trots att fem år har förflutit och han har fått fyra återfall med spridda metastaser i tarm och lever sedan upptäckten, så är han fortfarande en fighter och skapar sin egen statistik. Han kanske ibland i frustration undrar varför han har drabbats av det här. Men han har alltjämnt kvar attityden att allt fixar sig om viljan finns och tron på att han ännu kan bli frisk och han klarar kris efter kris.

”Efter att ha fått tre olika blodförgiftningar efter varandra och legat i feber i nästan sex veckor blev jag så arg, så heligt förbannad en natt där på sjukhuset, att jag inte kunde sova. Sedan vände det.”

Med tiden har han gått igenom ett antal operationer, fått strålning och flera omgångar med cytostatika. Han har haft mängder med biverkningar och fler komplikationer än vad han kan räkna upp ur minnet.

”Jag läser aldrig en bipackssedel numera för om jag vet vilka biverkningar jag kan få, så får jag dem säkert också. Nej, jag lyssnar lite på vad jag vill höra, det positiva.”

 I sjukvården är hans fall ovanligt, för att inte säga unikt och sedan den inledande pessimismen har han inte mött annat än optimistiska och stödjande tongångar från vården. Kirurgerna har varit särskilt viktiga med sin hoppfullhet bakom den ibland lite råa humorn.  Ett återkommande skämt är att om cancern kommer tillbaka, så lovar de att sätta kniven i honom igen, men det är en ton som går väl ihop med hans egen och kanske precis vad han behöver. 

Järnviljan och tron på att allt ska fixa sig till trots, så har depressionen ibland sänkt sig över honom. Det har ändå varit de fem jävligaste åren i hans liv och begreppet rättvisa börjar kännas lite snedfördelat nu. Ibland brinner ilskan ut sig självt och då blir det öppet mål för alla de andra känslorna att göra sitt intåg med hopplöshet, sorg och nedstämdhet.

Det har funnits tillfällen då han inte har brytt sig om huruvida han har överlevt eller dött i en kris och då han till och med har tänkt att han vill sluta för egen maskin. Tillfällen då han har suttit ute på altanen och druckit whiskey hela eftermiddagen, för att livet ur ett berusat perspektiv har varit det enda uthärdliga. Eller hur han mitt i alltihop tog upp rökning. Det var för att hitta ett sätt att stilla nerverna, men cigaretter är en vana som inte går särskilt väl ihop med cytostatika. Men kanske måste han tillåta sig att rasa mot världen ibland, att vara destruktiv och gå utanför de önskvärda ramarna. Att existera på enbart ilska går inte, de andra känslorna måste också få ta sig uttryck på något sätt och det är ju just för att han har så mycket att leva för, som det är så svårt att balansera på kanten hela tiden.

För varje återfall som Anders drabbas av blir hans kropp svagare och det tar längre och längre tid för den att återhämta sig efter behandlingar och operationer, biverkningar och komplikationer. Tidigare hade han en tydlig målsättning om att ta sig tillbaka till arbetet igen och han arbetstränade när han orkade. Nu har han efter fem år fått ge upp den ambitionen, det känns inte realistiskt längre och han väljer idag att lägga all den energi och tid han har på familjen, för den är det viktigaste i hans liv.

En av de tuffare stunderna Anders har upplevt sedan han blev sjuk var när hans bror plötsligt dog. Innan han ens hade fyllt femtio år drabbades han av ett hjärtstillestånd och föll en dag bara ihop. Det var lika oväntat som det var tragiskt och innebar en stor sorg mitt i det helvete han redan befann sig i och omgivningen som visste om Anders sjukdom missförstod alltihop.

”Alla trodde att det var jag som hade dött, när de hörde om min bror.”

 Anders har aldrig varit särskilt religiös av sig, men när han förlorade sin bror tappade han tron på det mesta. Han tittar på sitt liv och på allt elände som finns runt om i världen och då har han svårt att föreställa sig en större mening med allihop. Efter att ha levt med cancern under så långt tid är han inte så rädd för att dö längre, ångesten har lagt sig och ibland ser han det nästan som en lättnad, men han tror inte att det finns något att komma till efter det här livet. Det är ett okänt vakuum, som inte erbjuder vare sig trygghet eller tröst för honom.

Cancersjukdomen har kanske gjort honom argare, hårdare, bittrare. Men vid sidan om ilskan finns också en oändlig kärlek till familjen och vännerna och kanske är det den, lika mycket som ilskan, som låter honom ta sig igenom dag efter dag efter dag.  Just nu är Anders fri från cancer, men han ska in på en ny röntgen om någon månad och oron för att den har kommit tillbaka, som så många gånger tidigare, finns där. Han vill att tiden ska sakta ner, stanna upp, men samtidigt finns alltid hoppet om ny forskning och teknik. Så länge det finns liv finns det hopp.

”Jag har en jävla vilja och utan den hade jag inte suttit här idag.”

Till toppen av sidan