PERSONLIGA BERÄTTELSER

Att vara stark för två

Innehållet gäller Kronoberg

Mona, 57 år, är anhörig till sin make som drabbades av tarmcancer med spridning via lymfvätskan. Han behandlades med operation och 10 cytostatikabehandlingar och är idag frisk.

Vid en cancersjukdom riktas all kraft och fokus mot den sjuke. De anhöriga står där i skuggan bredvid och kämpar. De försöker få sin egen styrka att räcka till för två, att vara tillräcklig. De vet att de aldrig kan förstå precis vad den sjuke går igenom, vad han känner och tänker, men de har sitt eget kaos att ta sig igenom. Känslor av hjälplöshet, oro, ilska och frustration. När Monas make för några år sedan fick ett besked om tarmcancer följde en tuff tid. Cancern och medicinen attackerade hennes make och han blev svag och tärd, men det som var svårast att se var hur den också angrep hans sinne. Han förändrades.

Det var omtumlande att få ett cancerbesked i familjen, omtumlande och otäckt. Varken Mona eller Martin kunde riktigt föreställa sig den resa som låg framför dem eller vad den skulle innebära. I väntan på att allt skulle sätta igång pratade de mycket, om både sjukdomen och livet. De luftade sina tankar och peppade varandra. Mona bestämde redan från dag ett att hon skulle vara stark. Martin skulle kunna lita på henne vad som än hände och han skulle aldrig behöva lägga energi på att trösta och uppmuntra någon annan än sig själv. Han behövde all den kraft han hade till att bli frisk och tillsammans det skulle de se till att han blev det.

En månad efter att de hade fått beskedet blev Martin opererad och en stor del av tarmen togs bort. Operationen gick bra, men det visade sig att det inte räckte. Cancern hade spritt sig via lymfvätskan vidare ut i kroppen och en lång tids behandling med cytostatika låg plötsligt framför dem. Det visade sig att de ännu bara hade tagit det första steget på en lång och osäker resa.

De första veckorna var hoppet stort och levande, men ju längre behandlingarna fortgick, desto sämre blev Martin och desto längre bort från Mona tycktes han glida. Det hade hon inte alls varit beredd på. Känslan av att hjälplöst se den person hon kände och älskade sakta ätas upp inifrån, både fysiskt och psykiskt. Han förändrades, blev en skugga av sig själv, isolerade sig och försvann periodvis in i den överväldigande tröttheten. Han kunde inte hjälpa det, det var en del av hans sätt att hantera det som hände. Men det innebar att trots att de kämpade tillsammans, så utkämpade de samtidigt också olika slag, för när Martin isolerade sig, isolerade han även Mona.

”Det var jobbigt att inte få vara nära, att inte få ge. Jag visste inte alls hur förändrad man kunde bli. Det var svårt att förstå, och samtidigt måste jag fortsätta att vara stark.”

Ofta ville Martin bara vända sig in mot väggen och låta tröttheten ta över, fly in i sömnen och slippa ifrån verkligheten en stund. Det ständiga illamående han led av gjorde att han förlorade mycket av sin vikt och blev svag och tärd. Infektionskänsligheten innebar att det blev svårt att träffa folk och göra saker. Mona fick lirka, förmana och tjata för att få honom att göra de enklaste saker. Som att komma upp och äta eller att gå ut i solen en stund. Hennes envishet gav resultat och ofta gjorde han något av det hon ville, men ibland hände det att hans trötthet slog över i ilska och irritation. Då fick hon påminna sig själv om att det var för hans bästa hon tjatade, för hon var ju tvungen att fortsätta.

Då Martin var svag och barnen inte längre bodde hemma, fanns det en gräns för hur mycket Mona kände att hon kunde tynga dem med. De mådde också dåligt och var oroliga, men hon ville inte att de skulle stanna upp i sina liv, att oron skulle dominera varje vaket ögonblick. Det var en balans mellan att vara ärlig och att ge för mycket information. Men även om hon höll igen i kontakten med barnen, så behövde hon få prata av sig och vara ledsen ibland, få utlopp för sina känslor för att inte kvävas av dem.

Arbetsplatsen blev något av hennes räddning. Arbetet på en förskola, bland kollegor som hon trivdes väldigt bra med blev överhuvudtaget en plats där hon kunde vara sig själv. Ibland med brutal uppriktighet. Det var också en plats där hon kunde tänka på något annat för en stund. Gång på gång drog barnen med henne in i sin värld och krävde uppmärksamhet och påhittighet.

”Jobbet var väldigt viktigt för mig under den här perioden, det stärkte mig. Jag hade en kollega, som själv hade gått igenom en cancersjukdom och som jag kunde prata med.”

Mona fann också andra sätt att hitta den kraft och tröst hon behövde, strategier för att hantera och bearbeta alla de känslor och tankar som kom upp till ytan. Internet blev en viktig bas med sin enorma informationsmängd. En del vill kanske inte veta något om sjukdomen och vad som väntar, men för Mona blev det viktigt att veta så mycket som möjligt och hon sög åt sig allt hon kom över. Beväpnade sig med kunskap. En annan hjälp för henne i vardagen blev dagboken och Mona började skriva varje kväll. I den lilla boken med prydliga rader kunde hon sammanfatta och strukturera både dagens händelser och sina egna tankar och känslor kring dem. I efterhand har dagboken också blivit en tidslinje och en dokumentation av deras svåra tid och något att återvända till, för både Mona och Martin.

En livlina för både Mona och Martin blev också det telefonnummer de fått som stöd, för att ringa när de blev oroliga över något eller behövde råd om hur de skulle agera. Telefonnumret var ett nummer där de aldrig blev satta i kö och där de alltid fick prata med sköterskor som var bekanta med Martins historik och sjukdomsutveckling.

”Det var en enorm trygghet att veta att vi kunde ringa till onkologen när som helst. Telefonnumret, tillsammans med medicinlistan, följde alltid med oss, vart vi än tog vägen.”

I slutet av sin sjukdom, då Martin kanske var som svagast kroppsligt, blev han ändå starkare psykiskt. Han nådde fram till en större självinsikt om både sig själv och sin sjukdom och därigenom kom han tillbaka. Han blev öppnare och mer utåtriktad igen. Mona fick tillbaka den man Martin egentligen var och som sjukdomen tillfälligt hållit tillbaka. Han var fortfarande sjuk, men han var sig själv igen och det gav henne en tro på att han skulle bli helt frisk igen.

Idag mår Martin bra och livet har i mycket gått tillbaka till det normala för både honom och Mona. Men trots att dagarna fylls av vardagens bekymmer och glädjeämnen, så finns oron fortfarande kvar. Oron för att cancern en dag ska komma tillbaka. För Mona är det en känsla som ligger nära och lätt kan blossa upp. Minsta tecken på att Martin har ont någonstans sätter igång en kedja av minnen och associationer. Kanske kommer oron alltid att finnas där. En vaksamhet och ett iakttagande. Samtidigt känns det som att de har gått vidare i livet. De bär erfarenheterna med sig och de har påverkat dem, men inte bara i negativ riktning. Idag har de en större tolerans och tålamod med livets förtretligheter och de glädjer sig åt vardagens guldkorn och tar en dag i taget.

Till toppen av sidan