PERSONLIGA BERÄTTELSER

En vardag i väntans och avskedets tecken

Innehållet gäller Kronoberg

Lisa är 55 år och arbetar som undersköterska på en palliativ avdelning.

Döden upplevs nog som skrämmande för de flesta av oss, den är så oviss och samtidigt slutgiltig.  Allra helst låter vi nog helt bli att tänka på den, men för de som efter en tids kamp i en cancersjukdom kommer till en palliativ avdelning innebär det en förlorad strid och en slutstation i den här världen. En väntan på det där sista tåget. Men det är en väntan som också kan bjuda på möjligheter och Lisa är en av dem som har valt att arbeta inom den palliativa vården och finnas med som stöd och hjälp under väntetiden.

Lisa har aldrig tillhört dem som har följt livets raka motorväg, men hon har mycket livserfarenheter med sig. Ett hjärtstopp i unga år då läkarna fick återuppliva henne, har dessutom gett henne en syn på döden som inte så definitiv och mörk, som vi annars vanligen tänker oss den. Kanske är det detta som gör att hon kan se så ljust på det arbete hon under senare år har valt att ägna sig åt. Arbetet är tungt, men det innehåller både tårar och skratt och möten med människor som trots sin situation utstrålar så mycket ljus och värme, att hon inte kan undgå att bli berörd.

”Det är ett yrke där man måste vara professionell, men där man aldrig kan bli distanserad.”

Lisas huvudsakliga arbetsuppgift är att vårda patienter och göra deras sista tid så smärtfri och bra som möjligt, men det handlar också om att bara finnas där som medmänniska. Det kan betyda mycket för någon, att man tar sig tid för ett spontant samtal. En kram och en stund i tystnad kan trösta och lindra, när det inte finns något annat som hjälper. Eller att finnas där för de anhöriga som kanske står på gränsen till vad de orkar med.

För Lisa är den palliativa avdelningen egentligen inte en plats för väntan, utan en tid av möjligheter. Hon ser tiden där som en chans för patienterna att göra de förberedelser de vill, kanske lösa gamla konflikter och att vara nära dem de älskar och ta farväl. Detta är särskilt påtagligt för henne, eftersom hon själv har förlorat flera närstående genom plötsliga olyckor och då aldrig fick chansen och tiden att ta farväl. Möjligen blir också sorgen lättare att bearbeta för de anhöriga när de inte en dag helt oväntat står ensamma kvar, kanske med både osagda ord och ånger över gjorda handlingar.

Cancer följer inga regler och sjukdomen drabbar människor från alla sorters bakgrunder, oavsett om de har levt ett långt liv och känner sig redo för det som väntar eller inte. En del befinner sig fortfarande i chock och förnekelse, andra har accepterat och förlikat sig med situationen. Men oavsett hur de upplever sin sista tid, så måste de alla bemötas på ett bra sätt och på sin egen nivå. Det är en stor utmaning i Lisas arbete, men det skapar också många givande möten.

”Det är ett tungt arbete, men jag får mycket tillbaka och det leder till möten som jag aldrig skulle få uppleva annars.”

 För många patienter som kommer till den palliativa avdelningen handlar det om att vara där en sista tid på några veckor eller månader, men kroppen och själen är aldrig förutsägbara och det blir inte alltid så. Lisa minns en patient som kom till avdelningen och på något sätt fick tillbaka livsgnistan. Senare fick de fira ettårsjubileum.

Det är många patienter som stannat i Lisas hjärta och hon minns särskilt en äldre kvinna, som hade en långt framskriden cancer. I hennes fall förde den sista tiden samman hennes syskon. På grund av en gammal tvist hade de inte setts på över 30 år, men i skenet av kvinnans sjukdom kunde de inte upprätthålla sitt främlingskap och sin ilska över gamla oförrätter längre. Sjukbädden bringade tolerans och förståelse.

På en palliativ avdelning möts människor av alla slag och berättelser berättas, de flesta befinner sig i bokens allra sista kapitel, men även om det ibland är tragiskt korta historier, så kan de också vara ljusa genom den kärlek och de upplevelser de rymmer.

Till toppen av sidan