PERSONLIGA BERÄTTELSER

Små "tvillungar" på neonatalavdelningen

Innehållet gäller Kronoberg

Efter tre rätt härliga graviditeter och förlossningar var min hjärna inställd på en fjärde likadan. Men det blev annorlunda. Med det inte sagt att det egentligen blev mindre härligt. Lite mer komplicerat och lite mer tid på lasarettet men med facit i hand väldigt lärorikt.

Bebisarna skulle stanna i magen
Min första kväll på BB kom Elin smygande från neonatalavdelningen. Hon berättade vad som skulle hända om bebisarna bestämde sig för att komma den natten. ”Vaddå!?”, tänkte jag. Graviditeten var i vecka 28+0 och jag var inte alls beredd på någon förlossning. Elin svarade avslappnat på mina frågor och funderingar och det kändes lite tryggare. Innan hon gick sade hon ”Vi väntar på er, vi är beredda när ni kommer!”. Det kändes oerhört skönt att höra de orden och det gjorde att jag sov ganska bra den natten på BB med min stora mage i vädret.

Eftersom jag gillar att tävla, men aldrig skulle erkänna det högt, såg jag det som mitt livs största utmaning att göra allt för att bebisarna skulle stanna i magen så som länge som möjligt. Elin hade sagt att varje dag är viktig. ”Allt” jag behövde göra var att ligga still. När jag pratade med min man Peter sent på kvällen, som då fått tre fundersamma barn i säng, sade han bara: ”Om du gör det du ska, ligga still, så fixar jag resten!”. Han kunde inte sagt några vackrare ord just då. Några dagar senare rullade han mig och min säng till neonatalavdelningen för att vi skulle få se hur det såg ut. Vi fick träffa personal som berättade, visade runt och svarade på våra oroliga och smått hysteriska frågor. Så torsdagen den 26 januari var det dags. Vecka 30+3, nu ville grabbarna ut.

Snabb förlossning
”Hon i sal 16 får absolut inte äta lunch”, gastade förlossningsläkaren när hon konstaterat buktande hinnor på henne i sal 16. Det var jag och mina bebisar. Förlossningsläkaren drog iväg för att förbereda lite och jag tänkte att det lät som om jag skulle ringa Peter så att han hann komma hit.

Barnmorskor, barnsköterskor, barnsjuksköterskor, narkosläkare, narkossköterskor, barnläkare och förlossningsläkare. Och så jag och Peter. Det var mycket folk men jag kände mig ändå väldigt ensam. Jag hade ingenting att säga till om. Var det bebisarna i min mage som skulle ut? Är det mina bebisar? Det var en overklighetskänsla. När jag så småningom kom till neonatalavdelningen var det många människor med olika uppgifter som stilla och vant nästan svävade fram över golvet för att utföra dem. Peter stod vid en kuvös och därinne låg ett litet magert barn och grät alldeles hjärtskärande. Eller snarare bräkte som ett lamm, utan paus. Jag kände mig plötsligt väldigt svag, jag kände mig maktlös och oron låg som en gigantisk klump i magen.

Plötsligt kom en sköterska och gratulerade till de två fina pojkarna. Hon frågade om jag ville hålla den ena. Såklart jag ville! De här två små spetiga pojkarna som låg där i varsin kuvös var ju våra goa killar som legat och brottats med varandra i min mage. När de låg i magen kändes de som två rejäla grabbar, inte så små och taniga som de som låg hjälplösa i kuvösen här. Varje dag och varje natt som sedan passerade på neonatalavdelningen lärde vi känna våra små goa pojkar lite bättre. Till en början vågade vi knappt ta på dem. De var ju så små där det låg i kuvösernas varma sköna mage. Vi fick mer information om för tidigt födda som vi kunde läsa i lugn och ro. Alla som arbetade kring oss berättade också hela tiden vad de gjorde med pojkarna, varför de gjorde det och vad som skulle hända framöver både på kort och på lång sikt. Det kändes väldigt tryggt att fortlöpande och i små steg få kunskap om hur vi på allra bästa sätt skulle stötta våra små för att de skulle må så bra som möjligt. Informationen kom både i det dagliga men också vid inbokade möten med personalen.

Det första inbokade mötet med läkare Kennerth och barnsjuksköterska Maria var när Kuno och Tage bara var några dagar gamla. Förutom att gå igenom hur barnen mådde så berättade de för oss om möjligheten till hemsjukvård framöver. Vi fick veta lite om vad som krävdes av oss och grabbarna för att få hemsjukvård och både Kennerth och Maria var noga att poängtera att det var ett erbjudande. Det var vi som skulle bestämma om vi ville vara kvar på avdelningen eller få hemsjukvård när den dagen kom. Först blev jag så lättad! Hem! Jag började se ett slut på sjukhusvistelsen direkt. När vi kom tillbaka till kuvöserna, såg de små spindelsmala grabbarna i kuvöserna och alla sladdar, slangar och skärmar med övervakning förvandlades lättnaden till oro istället. Hur ska vi någonsin kunna åka hem med de små liven?!

Viktig beröring
Hela tiden uppmuntrades vi att ta på barnen, hålla om dem, krama och smeka dem. Vi lärde oss att mata, tvätta, byta och tyda deras kroppsspråk. Jag pumpade brösten med en dåres envishet för att försöka få igång mjölkproduktion och amning. Vi satt timme efter timme med våra godingar hud mot hud på bröstet och riktigt kände hur både tvillingarna och vi växte av den här beröringen. Personalen fanns alltid till hands. Känslorna satt både i och utanför kroppen den här tiden och efter ett tag kände jag att det var lika okej att gråta som att skratta här. Det var okej att visa känslor. Både glädje och frustration.

Dagar och nätter passerade och både Kuno och Tage och resten av familjen blev starkare och vi lärde känna varandra bättre och bättre. En dag kom Jaana med ett kuvert till ”familjen Nilsson”, inuti fanns två små gosdjur, vi log, och information om hemsjukvården, en presentation av alla som arbetade med hemsjukvård och hur det fungerade. Den här gången kände vi bara glädje och en del förväntan. Tiden mellan den första informationen och nu hade gett oss kunskap om vården av våra små tvillingar och vi hade lärt känna dem som de två individer de är. Dessutom visste vi nu att de som skulle komma hem till oss på besöken var personal som vi kände, som hade träffat oss, mig, Peter, Kuno, Tage och syskonen, många timmar på neonatalavdelningen.

Ytterligare tid passerade och Kuno och Tage fick flytta in till vårt rum, fortfarande med övervakning men på värmebädd istället för i kuvösen. De duktiga små grabbarna hade också kommit igång med amningen riktigt bra även om det tog på krafterna att suga själva istället för att få maten ner i magen via en slang i näsan. Det hände att någon av dem somnade lagom som maten började ”rinna till”. Sakta men säkert hade Kuno, Tage, Peter och jag tagit oss igenom de första stapplande, oroliga och lärorika veckorna i tvillingarnas liv. Med uppmuntran, säkerhet, trygghet, enorm kunskap och en ocean av tålamod hade personalen på avdelning 10 lärt oss att stå på egna ben och ta hand om våra små.

Hemsjukvård
Planeringen var nu framme vid att när övervakningen var borta fick vi övergå till hemsjukvård. Dagen innan vi fick åka hem fick vi veta att dagen efter vi kommit hem skulle Jessica komma hem till oss på förmiddagen. Tack vare att vi hela tiden pratade med personalen och fick information och svar på alla frågor och funderingar kändes det som att alla steg framåt, och ibland tillbaka, var naturliga, det kom inga stora överraskningar och det har varit otroligt tryggt och skönt. Innan vi lämnade avdelningen fick vi med oss orden att det är bara att ringa, när som helst, det finns personal på plats hela tiden. Det visste vi ju men det var otroligt skönt att höra det ändå. Första natten hemma var fylld av känslor, glädjen och lättnaden över att faktiskt äntligen vara hemma, tillsammans allihop, blandades med oron och nervositet över Kuno och Tage och hur de mådde. Telefonen med nummer till neonatalavdelningen fanns hela tiden inom räckhåll. Det var riktigt skönt att ha bestämda mattider för grabbarna så att vi hela tiden kunde ha koll på att allt var som det skulle. Det var inte bara Peter och jag som skötte om dem den natten. Även deras tre syskon var med vid alla matningarna och blöjbytena.

Morgonen kom med sol och Jessica med ett leende, det kändes väldigt skönt med ett välbekant, lugnt och tryggt ansikte. Och vi hade klarat första natten hemma. Vi vägde Kuno och Tage, vi pratade om natten, om mat, om vikt, om kiss och bajs, precis som vi gjort på avdelningen. Jessica svarade på frågor och funderingar som vi hade och hon berättade vem som skulle komma vid nästa hembesök och framförallt hon kändes inte ett dugg stressad, vi fick all den tid vi behövde. Under hela tiden vi fick hemsjukvård upplevde vi samma sak oavsett vem som kom till oss och det var att rapporteringen från förra besöket var fullständig, den som kom hade full koll på hur det stod till hos oss. Det var personer vi kände och som kände oss. Den som kom ingav ett otroligt lugn och hade full fokus på Kuno och Tage och vi fick veta vem som kom nästa gång. Sakta men säkert blev vi tryggare och Kuno och Tage starkare och stabilare och det blev dags för ”utskrivning” på riktigt.

Efter 22 dagar med hemsjukvård var det dags för överlämning från hemsjukvårdsteamet till vår vanliga BVC-sköterska. Jaana som var med kom lite innan BVC och vi gick igenom grabbarna och hon svarade på våra frågor och funderingar. När BVC-sköterskan sedan kom var det otroligt skönt och tryggt att ha Jaana med när vi skulle berätta om Kuno och Tage och deras utveckling. Då kände vi också att det blev en fullständig rapportering så att de fortsatta kontrollerna på BVC blev så bra som möjligt för Kuno och Tage. När vi sade hejdå till Jaana var det med en känsla av vemod men också stort lugn och mycket trygghet, det var ett avsked inte bara till henne utan till hela avdelningen, samtidigt hade nästa stora utmaning bara börjat. Men tack vare ett fantastiskt vårdprogram och otroligt duktig och kompetent personal kände vi oss väl rustade och lyckligt lottade för äventyret som föräldrar till fem livliga barn, varav två tvillingar som hade lite bråttom ut i världen.

Till toppen av sidan