PERSONLIGA BERÄTTELSER

Förlossningen - ingen skräckupplevelse

Innehållet gäller Kronoberg

Förlossningen - ingen skräckupplevelse

Ända sedan jag var barn har jag lidit av förlossningsrädsla och tänkt att "det är det värsta jag någonsin kommer att vara med om". Framför mig har jag målat upp ett skräckscenario med massvis av blod, panikkänslor och en outhärdlig smärta som är omöjlig att fly från. Men eftersom jag så gärna ville ha barn så blev jag gravid ändå till slut.

Jag hade föreställt mig att jag som gravid skulle ligga sömnlös och gruva mig inför förlossningen flera månader i förväg. Men - konstigt nog - så kände jag mig allt lugnare ju närmare jag kom det beräknade förlossningsdatumet. Kanske för att jag mentalt ställde in mig på att det här är något jag måste igenom, eller kanske handlade det om hormoner som gjorde mig lugn.

För att förbereda mig inför förlossningen gick jag på gravidyoga och övade avslappning och andning, läste böcker, pratade med vänner och bekanta om deras förlossningsupplevelser (så olika!) och gick till Aurora-mottagningen på Centrallasarettet. Något som hjälpte mig mycket var att besöka förlossningsavdelningen i förväg. Innan jag tog klivet in genom dörrarna trodde jag att det skulle vara en obehaglig upplevelse, med ljud av skrik och springande sköterskor med blodiga lakan. Men när jag kom in var allting tyst och lugnt, jag möttes av leende personal och förlossningsrummet jag visades in i var rent och välordnat.

När förlossningen väl satte igång så tyckte jag faktiskt att det var lite spännande. Värkarna ökade i styrka efterhand, men jag kände hela tiden att "det här kan jag faktiskt tänka mig att göra om" och jag var lugn under hela processen. Jag försökte tänka på att inte spänna mig och motarbeta värkarna, utan slappna av och låta kroppen sköta förloppet. Något som hjälpte mig var att luta mig framåt mot till exempel en möbel, böja på knäna och gunga med höfterna när värken kom. Jag har hört att en del kvinnor i Afrika gör så, de "dansar fram" sina barn.

När jag kom in på Förlossningen var jag öppen fem centimeter och fick komma in till en förlossningssal. Där fick jag lustgas och epidural, vilket hjälpte mig väldigt mycket. Jag kunde till och med äta lunch och sova en stund! I synnerhet lustgasen upplevde jag som en god hjälp, då det var någonting som jag kunde "hålla mig i" och kontrollera själv. Personalen var också ett fantastiskt stöd, som tog väl hand om och peppade mig och talade om precis hur jag skulle göra för att förlossningen skulle gå framåt. Det var även en stor trygghet att ha med sig sin partner. Även om min man i praktiken inte kunde göra särskilt mycket så betydde det mycket att han fanns där och att han uppmuntrade, baddade pannan och såg till att jag fick i mig vätska.

Trettiosex timmar efter att förlossningen börjat föddes vår lille son och det går bara att beskriva som ett mirakel. Smärtan var som bortblåst när han lades på mitt bröst och jag fick smeka hans ljuvligt mjuka hud och studera alla små fingrar och tår, hans perfekta små öron, söta lilla plutmun och djupblå ögon. För mig blev förlossningen oväntat en i huvudsak positiv upplevelse. Visst gjorde det ont, men inte hela tiden. Och inte så intensivt som jag hade befarat. Med tillit och tålamod, gott stöd från omgivningen och lustgasmasken så klarar man det mesta!

Till toppen av sidan