Sara fann stöd i självhjälpsgruppen

Hon minns tydligt höstdagen 2015 när allt brast.

– Jag satt i biblioteket på universitet och höll på att förbereda ett studiebesök när jag bröt ihop. Jag avbröt mina studier och det extra arbete jag hade. Inget var roligt längre, jag hade svårt att engagera mig, svårt att sova och problem med minnet.

Vände sig till vårdcentralen

Det tog ungefär en månad innan hon vände sig till vårdcentralen, fick träffa läkare och kurator och genom kuratorn fick tips om självhjälpsgrupp.

Efter ett personligt möte med Birgitta Ekeberg, projektledare för självhjälpsgrupper i Region Jönköpings län, bestämde hon sig för att gå med i länets första grupp.

– Jag tyckte att det lät jätteintressant. Jag mådde verkligen dåligt och insåg att jag måste göra något åt det. Jag hade pluggat väldigt länge och hade också förlorat en anhörig. Under lång tid har jag också haft höga krav på mig själv, berättar Sara om sin bakgrund.

Som ett komplement till regelbunden kontakt med kurator och psykolog på vårdcentralen har hon gått på självhjälpsgruppens träffar.

”Fungerade jättebra”

Upp till sju personer har träffats en gång i veckan, de första fem gångerna med Birgitta Ekeberg som samtalsledare, och pratat om allt ifrån sömn till hur omgivningen har reagerat på deras psykiska ohälsa.

– Detta var ju nytt för alla, men det funkade jättebra. Det blev aldrig någon pinsam tystnad.

Sara beskriver gruppens träffar med stor värme. Om hur helt okända personer har förvandlats till hennes vänner, fortfarande bara med ett förnamn, och där samtal som tidigare styrdes efter en mall numera flyter på obehindrat, men fortfarande med samma fokus på ämnet.

Enkla förhållningsregler

– De övriga är mellan 40 och 60 år, men det har verkligen inte varit något problem för mig. Vi brukar inleda med att dra våra enkla förhållningsregler: till exempel att det som sägs i rummet stannar där, alla ska ha rätt att prata, att vi delar egna erfarenheter, inte andras, och att man inte ger råd till någon som inte bett om det. Vi har en sten som vi symboliskt skickar runt till den som har ordet, och vi börjar med en runda om hur veckan har varit.

Syftet är att dela varandras erfarenheter. Men betonar Sara, den som inte vill prata just då behöver inte.  Men samtalen ger väldigt mycket genom att få prata om det man gått igenom och lyssna på andras erfarenheter. De två timmarna brukar gå väldigt fort.

”Lärt mig jättemycket”

Nu, åtta månader efter starten, har gruppen glesat ut träffarna till varannan vecka.

– Jag har lärt mig jättemycket av både gruppen och den psykologkontakt jag har haft. Till exempel att sänka kraven på mig själv, säger Sara.

De antidepressiva läkemedel som hon fick utskrivet i början slutade hon snabbt med, bland annat på grund av biverkningarna. Nu har hon också avslutat psykologkontakten.

– Nu mår jag mycket bättre, så jag har funderat på att sluta i gruppen. Men jag vill inte för det är så roligt att träffas. Nu åker jag dit för att vi blivit så goda vänner.

Framtidsplaner igen

Ungefär ett år efter den där dagen i universitets bibliotek ser nu Sara framåt igen. Med en färsk examen har hon nu stor förhoppning att få jobb på hemmaplan.

Och till den som likt henne själv funderar på om en självhjälpsgrupp kan vara något, är hennes budskap tydligt:

– Ge självhjälpsgruppen en chans. Du får träffa andra i liknande situation. Det ger väldigt mycket att prata utan krav. Man pratar om saker som man kanske inte pratar om annars och gruppen kan ge lika mycket som professionell hjälp. Så det är bra att fler grupper startar, säger Sara.

Fotnot: Sara är ett fingerat namn