TRANSPLANTATIONER

Stamcellstransplantation

Stamcellstransplantationer görs för att behandla vissa former av cancer. Behandlingen kan också bota andra ovanliga sjukdomar.

Exempel på cancerformer som behandlas med stamcellstransplantation är leukemilymfom och myelom.

Vad är stamceller?

Stamceller är omogna celler som till exempel finns i benmärgen. När stamcellerna har delat sig och mognat kan de bilda i princip alla blodets celler. Vid en stamcellstransplantation kan de transplanterade stamcellerna bilda nya friska blodceller.

Dina egna stamceller kan tas från blodet och föras in i benmärgen, en så kallad autolog transplantation. Du kan också få stamcellerna från en annan person, en så kallad allogen transplantation. Det går att spara nedfrysta stamceller under lång tid.

Transplantation med egna stamceller - autolog transplantation

Vid en transplantation med egna stamceller behåller du ditt eget immunsystem. Syftet med transplantationen är att kunna ge en mycket hög dos cytostatika mot cancer. Dosen som kan ges är cirka tio gånger högre än vid en vanlig cytostatikabehandling. Med hjälp av nya stamceller från ditt blod kan benmärgen återhämta sig, vilket den annars inte kan.

Transplantation med stamceller från en annan person - allogen transplantation.

Vid en stamcellstransplantation med stamceller från en annan person får du ett nytt immunsystem genom de nya cellerna. Det nya immunsystemet kan då angripa tumörcellerna.

Vem kan genomgå en stamcellstransplantation

En stamcellstransplantation är krävande och kroppen måste vara tillräckligt stark för att klara den påfrestning som transplantationen innebär. Det gäller speciellt om du får stamceller från en annan person.

Du ska vara relativt frisk utöver cancern om du ska genomgå en stamcellstransplantation. Hur gammal du är spelar också roll, men det går inte alltid att ange en strikt åldersgräns.

Risken för komplikationer är större om du får stamceller från en annan person.

Förberedelser

Innan du ska genomgå en stamcellstransplantation undersöker läkaren njurar, lungor, hjärta och lever för att kunna bedöma om du klarar av behandlingen. Dessutom kontrollerar hen om du behöver något speciellt läkemedel före transplantationen, till exempel blodtrycksmedicin.

Du får ofta genomgå en tandläkarundersökning för att upptäcka eventuella tandinfektioner. Ibland behöver tänderna behandlas i förebyggande syfte.

För att kunna få vätska och mediciner och lämna blodprover får du en så kallad central venkateter. Det är ett litet plaströr som förs in i ett blodkärl med hjälp av en nål. Du får lokalbedövning när katetern opereras in.

Skörd av stamceller

Att samla stamceller för transplantation brukar kallas att skörda stamceller. Skörden blir olika beroende på om det är egna eller andras stamceller och om skörden sker från blod eller benmärg.

Skörd av egna stamceller från blodet

Efter en cytostatikabehandling får du sprutor som stimulerar nybildning av vita blodkroppar och som också gör att nya stamceller bildas. Det kallas för tillväxtfaktor. Du kan ha fått sådana sprutor tidigare i samband med cytostatika. Nu får du dubbelt så mycket tillväxtfaktorer. Stamcellerna finns framför allt i benmärgen men efter tillväxtfaktorn läcker de även ut i blodet.

Tillväxtfaktor kan leda till att du får ont i ryggen och i benen på grund av den kraftiga celldelningen i benmärgen. Det är helt ofarligt och kan lindras med smärtstillande läkemedel, till exempel paracetamol.

Efter åtta till tio dagar brukar stamcellerna kunna tas ut från ditt eget blod.

Genom att ta ett blodprov kan läkaren mäta antalet stamceller och avgöra om de är tillräckligt många för att tas ut. Blodprovet tas i regel tidigt på morgonen och efter en timme är svaret klart.

Ofta kan stamcellerna tas ut som planerat och det är färdigt på en dag. Ibland kan du behöva vänta i flera dagar innan det finns tillräckligt med stamceller. Det kan också hända att det finns en för liten mängd stamceller i blodet för att några ska kunna tas ut.

När det är dags att ta ut stamcellerna blir du inlagd på sjukhus. Du får en tunn plastslang insatt i ett eller två blodkärl antingen i ljumsken, armbågsvecket eller på halsen. Slangen kallas för kateter och du får lokalbedövning när den sätts in. Slangen kopplas sedan till en maskin, en så kallad cellseparator. Blodet cirkulerar sedan genom maskinen och tillbaka in i blodomloppet. När blodet passerar maskinen sorteras stamcellerna ut från övriga blodceller.

För att förtunna blodet tillsätts ett ämne som kan göra att du får lägre halter av kalk i blodet. Du kan då känna stickningar runt munnen och i fingertopparna. Du får extra kalcium direkt i blodet om du får sådana symtom.

Det tar ungefär tre till fyra timmar att ta ut stamcellerna och det gör oftast inte ont. När det är färdigt tas katetern bort. För att minska risken för blödning får du ligga still en eller ett par timmar när katetern har plockats bort.

I regel kan du lämna sjukhuset samma dag, men ibland behöver du stanna kvar för att det ska komma ut tillräcklig mängd stamceller. Då får katetern sitta kvar och du stannar på sjukhuset.

Stamcellerna fryses sedan in i speciella plastpåsar tillsammans med ett konserveringsmedel som gör att cellerna klarar att frysas.

Skörd av egna stamceller från benmärg

Det är ett mer komplicerat ingrepp eftersom du måste bli sövd. Stamcellerna sugs upp från bäckenbenet och det innebär upprepade nålstick i bäckenet.  Stamcellerna fryses sedan in.

Skörd av stamceller från en annan person

Den person som donerar stamceller behöver ingen cytostatikabehandling innan stamcellerna skördas. Det räcker med två till tre dagars behandling med sprutorna som stimulerar tillväxt av stamceller.

I övrigt utförs insamlingen av stamceller på samma sätt som beskrivs för skörd av egna stamceller. Det vanligaste är att man skördar stamceller från personens blod men ibland kan skördas stamcellerna från benmärgen.

Cytostatikabehandling innan tillförsel av stamceller

Innan stamcellerna transplanteras förbehandlas du med cytostatika eller strålning för att ta bort så många sjuka celler som möjligt ur kroppen. Det kallas för konditionering.

Konditionering inför autolog transplantation

Du får en hög dos cytostatika under flera dagar. Dosen är ungefär 10 gånger högre än en vanlig cellgiftsbehandling. Trots detta brukar inte biverkningarna vara värre än en vanlig cytostatikabehandling. Orsaken är att cytostatikan sprids ut under längre tid, oftast fem dagar.

Strålbehandling är sällsynt. Det måste gå en eller två dagar efter cytostatikabehandlingen innan du kan få tillbaka stamcellerna.

Konditionering inför allogen transplantation

Du får cytostatika under flera dagar, längden varierar mellan två till sju dagar.  Du kan även få så kallad helkroppsbestrålning eller antikroppsbehandling.

Cytostatikan och eventuell strålbehandling används främst för att dämpa kroppens eget immunförsvar och ge plats för de nya stamcellerna. Behandlingen kan också minska antalet kvarvarande tumörceller.

Det måste gå en eller två dagar efter cytostatikabehandlingen innan du kan få nya stamceller.

Stamcellerna transplanteras

Efter konditioneringen överförs de nya stamcellerna från dig själv eller från en givare. När stamcellerna kommer från dig själv har de alltid varit nedfrysta, medan stamceller som kommer från en annan person kan både vara nedfrysta eller färska.

Stamcellerna tinas upp innan de överförs om de har varit nedfrysta innan transplantationen. Överföringen görs genom att de sprutas direkt in i blodet. Det tar totalt en till två timmar.

Vid infrysningen av stamcellerna används ett konserveringsmedel som kan ge reaktioner när stamcellerna kommer in i kroppen. Du kan känna en stark smak som påminner om majs och ibland får du blossande kinder, klåda i halsen, hosta eller tryck i bröstet som kan kännas obehagligt. För att undvika sådana reaktioner får du medicin i förebyggande syfte före stamcellsöverföringen.

Under hela behandlingen är du under noggrann övervakning med täta blodtryckskontroller. Läkaren kan då snabbt upptäcka och behandla eventuella reaktioner.

Vad händer efteråt?

Efter transplantationen får du vara kvar på avdelningen ett tag under den period du har ett försvagat immunförsvar. Det är vanligt att du får ett eget rum på sjukhuset, med egen dusch och toalett. Det är för att du ska skyddas mot infektioner från övriga patienter. Du kan ta promenader utomhus och ta emot besök.

Du får tv, radio, internet och telefon på rummet. Du kan också ha närstående hos dig under hela eller delar av behandlingen. Det är viktigt att de besökande är friska och är extra noga med sin hygien, till exempel tvättar händerna innan de går in i rummet.

Du brukar vara kvar på sjukhuset under cirka två till tre veckor men det kan variera och beror på hur snabbt blodvärdena hämtar sig. Det kan vara påfrestande. Prata med läkare eller sjuksköterskor på avdelningen där du vårdas för att få stöd och hjälp om du känner dig ensam och orolig.

Det är viktigt att du i mån av ork försöker hålla igång kroppen med olika aktiviteter. Du kan till exempel få träffa en fysioterapeut varje dag och få ett eget träningsprogram. Det brukar också finnas möjlighet att använda en motionscykel på rummet.

Du kan ibland välja att få vård hemma om du bor nära sjukhuset.

Utskrivning

När det är dags för utskrivning beror på hur du mår, men de flesta kommer hem inom den första veckan efter att isoleringen har upphört.

Totalt brukar du vara på sjukhus tre till fem veckor. De flesta har återhämtat sig till stor del sex månader efter behandlingen, men det kan ta längre tid att återhämta sig helt.

Det kan kännas svårt att bli utskriven efter att ha varit mer eller mindre isolerad i flera veckor.

För att det ska kännas tryggt och säkert att komma hem är det viktigt att du får information om hur du ska leva för att inte bli sjuk. Om du behöver fråga något brukar du kunna fråga läkare eller sjuksköterskor på avdelningen där du vårdats.

Hur mår jag efter operationen?

Det tar oftast två till tre veckor innan blodproduktionen och immunförsvaret börjar återhämta sig. Under de veckorna är du infektionskänslig och får förebyggande behandling mot infektioner.

Under en tid kan du lättare få blåmärken eller röda märken under huden, eller näsblod. Det är vanligt att få munsår, svårt att svälja, ont i magen eller diarré.

Allt detta kan göra att du har svårt att äta och dricka tillräckligt. Besvären kan lindras genom att du får näringsdropp och smärtstillande medel. Det brukar vara svårast den första veckan efter behandlingen och efter två till tre veckor mår du som vanligt.

Du kan känna dig trött och ha hormonrubbningar de första månaderna efter behandlingen. Förbehandlingen med cytostatika kan påverka vissa körtlar i kroppen, till exempel sköldkörteln och äggstockar. Du kan få minskad produktion av sköldkörtelhormon, men då kan du få tabletter för att få balans på ämnesomsättningen.

Hos kvinnor är det vanligt att hormonproduktionen från äggstockarna minskar. För att undvika klimakteriebesvär kan du få kvinnligt könshormon som tabletter eller plåster.

Du kan få minnesstörningar ett tag efter behandlingen, men det brukar gå över. Man kan också bli mer känslig för stress än vanligt.

De flesta har återhämtat sig till stor del sex månader efter behandlingen, men det kan ta längre tid att återhämta sig helt.

Kontroller efter behandlingen

Efter en transplantation med stamceller från en annan person får du immunhämmande läkemedel som hindrar kroppen att stöta bort de nya stamcellerna. Du får därför lämna blodprover regelbundet för att mäta koncentration av läkemedlet i blodet så att dosen du tar är rätt. Du får gå på täta kontroller de första tre månaderna. Du får lämna blodprover flera gånger i veckan och gå på läkarbesök en gång i veckan.

Under tiden är det viktigt att du skyddar dig mot infektioner, genom att till exempel vara noggrann med att tvätta händerna, undvika förkylda personer och större folksamlingar.

Efter en transplantation med egna stamceller går du också på kontroller, men inte lika ofta.

Du behöver förnya dina vaccinationer

Du förlorar ofta en del av vaccinationsskyddet från barndomen efter en stamcellstransplantation. Därför får du ta en del vaccinationer på nytt, men det bör gå minst sex månader innan dessa påbörjas. Immunförsvaret måste ha återhämtat sig för att få ett effektivt skydd igen.

Behandling med cytostatika och strålning kan påverka celler som delar sig snabbt, som cancerceller gör. Förutom dessa kan även friska celler som delar sig snabbt i till exempel benmärgen och slemhinnorna skadas. Men skillnaden är att de friska cellerna har en större förmåga att återhämta sig än cancercellerna.

Risker med att få stamceller från en annan person

Du får ett nytt immunförsvar om du har fått stamceller från en annan person. Det nya immunförsvaret kan angripa de cancerceller som finns kvar i kroppen och alltså bekämpa sjukdomen.

Men det finns också en risk för att det nya immunförsvaret uppfattar kroppen som främmande och angriper till exempel huden, lungorna, levern och tarmen. För att lindra denna reaktion får du immunhämmande mediciner. Reaktionen kallas GVH, som står för graft versus host.

Vanliga symtom på akut GVH är hudutslag i handflatorna, på fotsulorna och i ansiktet. Ibland kan utslagen finnas på hela kroppen och då kan också levern och tarmarna påverkas.  Du kan också gå ner i vikt, få diarré och klåda.

Behandlingen består av olika sorters immunhämmande mediciner med bland annat kortison.

Akut GVH kan leda till kronisk GVH. Vanliga symtom inkluderar ett eller flera av följande:

  • Du blir torr i munnen.
  • Du får pigmentförändringar.
  • Huden kan bli hård och tjock.
  • Ögonen kan bli irriterade och torra.
  • Slemhinnorna i underlivet kan bli sköra och svida.
  • Slemhinnorna i magsäcken och tarmen kan påverkas och då kan du få magknip, diarré eller gå ner i vikt.

Vem kan donera stamceller?

För att transplantationen ska lyckas är det viktigt att vävnadstypen mellan den som ger stamceller och den som får stamceller stämmer överens med varandra på bästa möjliga sätt. Vävnadstypen beror på speciella proteiner som sitter på ytan av flera av cellerna i kroppen. De kallas HLA-proteiner.

På varje cell i kroppen finns en uppsättning av HLA-proteiner, där en del kommer från den biologiska mamman och en del från den biologiska pappan. Det innebär att varje biologiskt syskon har 25 procents chans att vara lik din HLA-typ. Vilken vävnadstyp en person har undersöks med hjälp av ett vanligt blodprov.

Du kan få stamceller från en släkting, som regel ett syskon. Övriga släktingar är oftast inte lämpliga som donatorer. När det inte finns ett syskon som kan vara givare kan du få stamceller från en person med samma vävnadstyp. Tobiasregistret är Sveriges nationella register för friska givare av blodbildande stamceller. Det finns i dag över 100 000 stamcellsgivare i registret. Det finns även internationella register med över 30 miljoner givare som används för sökning av donatorer.

Ibland kan det ta lång tid att söka och hitta en obesläktad givare.

Till toppen av sidan