Reportage: Stina har lärt sig sätta gränser

– Jag har lärt mig att uppskatta det jag har och livet. Jag lägger inte energi på det jag inte kan påverka. Och jag är faktiskt en mycket roligare och trevligare mamma idag, säger 32-åriga Stina som lyckades ta sig igenom utmattningssyndrom.

Stina hade vad hon själv beskriver som ett sjukligt kontrollbehov. Hon ställde också enorma krav på sig själv. Hon skulle vara bäst, både i hemmet och på arbetet, hade svårt att inse sina egna behov och tog hand om andra före sig själv. Ordet nej förekom knappast i hennes vokabulär. Allt var möjligt. Många bollar i luften och stress stimulerade henne och hon sögs till allt ansvarstagande. Genom att vara duktig på alla plan blev hon bekräftad  – det sporrade henne att kämpa ännu hårdare.

Utlösande faktorer

Stinas pappa fick stroke för två år sedan. Det innebar förutom oro och sorg många långa bilresor. Samtidigt hade hon fått ett nytt jobb där hon ville visa framfötterna. Hennes två små barn krävde också mycket. Den yttre men också den inre pressen ökade mer och mer. 
– Jag levde i det förgångna, ältade min vardag, hade svårt att bryta vissa tankebanor och oroade mig samtidigt för framtiden. Jag lade ned mycket energi på det jag inte kunde påverka.
Tornadon snurrade snabbare och snabbare.
– På jobbet var jag nästan lite speedad men jag fick inte så mycket gjort utan flyttade mest runt papper, berättar Stina.

Sökte sjukvård

Efter att ha haft bekymmer med mage och sömn under ett halvårs tid, uppsökte Stina akuten. Hon var övertygad om att hon hade drabbats av en konstig sjukdom. Läkarundersökningen visade inte på onormala värden. Stress lades fram som möjlig bakgrundsorsak men Stina tyckte att läkaren pratade i nattmössan

När Stinas chef till slut frågade hur det egentligen var med henne så började tankarna på allvar slå rot; det kanske var något som inte stämde? Stina var käck och glad utåt men i hemmet orkade hon inte hålla uppe fasaden. Där kände hon sig helt uppgiven, ingenting var roligt och hon ville bara stänga om sig och skrika ut all sin förtvivlan.
– Min son frågade mig varför jag var så ledsen. Det var inte lätt att höra från sin sexåriga son och märka att han tog på sig min ledsenhet.

Noggranna undersökningar innan diagnos

Till slut uppsökte Stina sin vårdcentral. Hon remitterades vidare till en specialistklinik. Fortfarande ville hon gärna förneka sina problem och läkaren fick verkligen kämpa för att Stina åtminstone skulle gå med på halvtidssjukskrivning.
Hon fick gå igenom en omfattande medicinsk undersökning för att utesluta att det inte fanns någon sjukdom som orsakade hennes symtom. Hon fick till slut diagnosen utmattningssyndrom med generaliserat ångestsyndrom.
– Jag tyckte det var ganska skönt att få en diagnos som kunde förklara varför jag kände som jag gjorde men jag var fortfarande i en förnekelsefas.

Behandling för kropp och själ

Specialistkliniken arbetade långsiktigt och med bredd. Hela Stinas liv belystes och hon uppmuntrades till motion, att lära sig avslappning och tänka på ett annat sätt..
– Det var väldigt jobbigt att analysera sitt liv och titta på det som inte fungerade bra. Värst var att jag kände mig så misslyckad; varför klarar jag inte av det som alla andra klarar av? Är jag sämre än andra? Det var många känslor som poppade upp och jag kände mig mycket ensam.
– Jag fick antidepressiv medicin. Jag hade nog aldrig klarat mig utan den även om jag vet att det inte är en långsiktig lösning.

Omgivningens stöd

Stina tycker att det finns mycket okunskap och fördomar kring utmattningssyndrom. Man kan till och med få gliringar om att man är lat. Samtidigt har hon också mött mycket förståelse, inte minst på sin arbetsplats. Kollegorna är vaksamma på tecken som visar när Stina går upp för mycket i sitt arbete. Hon har upplevt det som befriande när vänner bryr sig och vågar ställa frågor.

Råd till andra

Stina tycker att kunskap har hjälpt henne till nya insikter.
– Jag tror att det är viktigt både för patienten och för dennes närstående att läsa om utmattningssyndrom, hur stress verkar på psyke och kropp och varför man reagerar som man gör.
– Jag tror också att man måste arbeta aktivt själv för att kunna må bättre. Det går inte att tro att någon annan ska lösa allt åt en. Samtidigt innebär arbetet med sig själv att man inte ska ställa ännu fler krav på sig själv. Jag fick istället försöka lära mig att inte göra någonting alls.

Att inte släppa kontakten med arbetslivet betydde mycket för Stina. Under ett års tid arbetade hon halvtid innan hon gick upp till heltid för att därefter gå ned till 70 procent. 
– Jag tror att det kan finnas en fara i att vara sjukskriven på heltid. När man bara är hemma är det lätt att förlora verklighetsförankringen, menar Stina.

Mår bra idag

Idag mår Stina bra. Hon nästan lyser när hon berättar det. Hon är fortfarande energisk. Skillnaden mot förr är att hon känner igen varningstecken, kan stanna upp, tänka efter, säga nej och ta ett steg bakåt.
– Jag fick ett bra tips från min läkare. Även om jag vill göra något så ska jag ställa mig frågan ’är det bra för mig?’ Jag är ju faktiskt inte en sämre människa för att jag inte kan göra allt.

Hon har lärt sig vikten av vardagsmotion. Dosen av antidepressiv medicin har halverats men Stina tror att hon alltid kommer att ha en viss överkänslighet för stress. Det är svårt om många saker händer på en och samma gång, det blir för splittrat.
– Hjärnan stänger av och jag kan inte tänka eller fokusera om det blir för mycket. Det är ett slags försvarsmekanism tror jag.

Framtiden

Stina ser ljust på framtiden. Hon har lärt sig att se möjligheter istället för hinder. Men idag tillåter Stina sig att inte vara perfekt. Hon vågar till och med slarva med städningen. 
– Jag har lärt mig extremt mycket och jag hade inte velat vara den Stina jag var för två år sedan. Idag har jag fått lite mer distans till mig själv och lever mer här och nu.

FOTNOT: Stina heter i verkligheten någonting annat.

Publicerad:
2011-11-08
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen 1177, Västra Götalandsregionen.