Reportage: Malin hade anorexi

Om någon hade sagt för några år sedan att jag skulle få två små barn så hade jag aldrig trott på det. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig igenom sjukdomen.
– Men det var lättare att bli frisk än jag trodde; bara man vågar möta sig själv, gråten och skrattet, säger Malin som i många år led av anorexi.

Idag är Malin 39 år. Hon har två vuxna barn och två små. Varför hon drabbades av anorexi tror Malin kan bero på flera orsaker: Dagens kroppsideal, hennes roll i familjen när hon växte upp, och en ständigt krånglande mage. Och så har hon alltid ställt jättehöga krav på sig själv, att alltid klara av allting själv och haft en järnvilja att visa omvärlden att hon dög som mamma då hon redan vid 19 års ålder fick sitt första barn. Malin var den som bet ihop, aldrig ville erkänna trötthet eller sprickor i fasaden.

Upptäckt och diagnos anorexi

Redan i de yngre tonåren fanns kraven i kompisgänget på att vara smal och att äta små portioner med dietmat – inte alltid lätt för Malin som slet hårt med ridning och hästar.

Sjukdomen debuterade när Malin var 21-22 år gammal. Den var ett uttryck i en strävan att vara perfekt. Kalorijakten började. Malins man och mamma såg med oro åt vilket håll det pekade. De regelbundna joggingturerna blev längre och allt fler. Ett intresse för hårt kroppsarbete utvecklades och matportionerna minskade. Malin började också smyga med sin träning.

– När alla andra i huset sov kunde jag gå ned i källaren och gympa i fyra timmar. Jag kunde nästan gråta för jag ville egentligen inte träna och jag visste att det var fel men det var som om jag var besatt av en djävul som piskade mig att fortsätta, berättar Malin.

Alla kalorier kom att protokollföras. För att förbränna energin var det lika bra att träna dubbelt utifall det skulle uppstå något hinder under morgondagen för den dagliga träningen.

Malin blev till sist ivägtvingad till sjukvården. Läkaren satte strålkastarljuset på hennes matvägran och det gjorde henne jättearg. En sådan slutsats var hon inte beredd att dra.

Behandling av anorexi

Malin kom att erbjudas hjälp av ett ätstörningsteam men behandlingen fungerade inte riktigt på henne. Teamets dietist var dock till stor hjälp och stöd. Av dietisten fick hon förslag på näringsdrycker och listor på vad som kunde vara lämpligt att äta. Malin åkte in och ut från sjukhuset och hon tror att hon sammanlagt låg inne i ett halvår. En period fick hon sondmatas för att inte dö.

Slutenvården kändes dock inte som någon räddningsplanka. Vändpunkten kom då hon kontaktade en psykolog. Nu fick hon hjälp att reparera det onda inuti sig.
– Vi pratade om annat än om mat och försökte få fram en förklaring till varför jag inte ville äta, säger Malin. Hon fick hjälp att möta sina känslor, sluta upp med sin starka ångestdämpande medicin och börja tänka.

Sjukhusvistelserna gav värdefulla insikter – Malin fick se patienter med kroppsliga besvär som kämpade tappert för att tvinga ned mat för att kunna må bättre. Hon fick också träffa en läkare som med tårar i ögonen förklarade att hon faktiskt hade ett ansvar gentemot sina barn som riskerade att bli moderlösa om Malin inte satte igång att äta.

När Malin vägde 37,2 kilo befann hon sig ett gränsland mellan liv och död. Näringsbristen gav henne svåra symtom, bland annat en oförmåga att tänka klart.
– Ett tag var det så sjukt att jag ville att Herr Anorexi – jag brukade kalla sjukdomen så – skulle vara kvar i min kropp så att han inte hoppade över till barnen, förklarar hon.

Omgivningens reaktioner

Under sjukdomsperioden fick Malin klart för sig vilka som var hennes riktiga vänner. Inte alla hade förståelse för Herr Anorexis totala kontroll över henne. Vissa tyckte att sjukdomen var självförvållad. Andra tyckte att hon skulle skärpa till sig och tänka på sina barn.
– Jag förstår dem delvis eftersom det är svårt att förstå vilken djävul det finns inom en då man har anorexi, påpekar hon.

Malins man och barn drogs också med in i virvlarna kring sjukdomen. De kom att bli överbeskyddande och ville inte tjata på henne om mat i rädsla för att göra henne illa och förvärra situationen.

Efter sjukdom och behandling

Malins organ och immunförsvar hade kraftigt nedsatt funktion under sjukdomstiden. Inga kroniska komplikationer tillstötte - dock med ett undantag:
– Jag är som en hundraåring i skelettet. Urkalkad, berättar hon.

Råd till andra

Malin menar att psykologiskt stöd är avgörande då man ska bli frisk från anorexi. Hon trodde först att djävulen inne i henne skulle göra uppror om hon började äta igen.
– Det går inte att sluta sin matvägran själv. Man måste ha stöd för att möta ångesten och ha många samtal, kommenterar hon.
Hård kontroll, stöd, regler och en omgivning som tar kommandot är bra för en anorektiker, tror Malin.

Framtiden

Efter att ha börjat äta och därefter hormonbehandlats fick Malin igång ägglossningen, som varit försvunnen under sjukdomsperioden. Hon fick två barn i rask följd – en otänkbar dröm då hon var av skinn och ben.

Idag kanske Malin inte gärna mumsar i sig en pizza eller tårta men förhållandet till mat har överlag ändrats till det positiva. Inte minst de hårda egenkraven har minskat.
– Jag har fått jobba med mig själv och kan idag säga nej utan att tro att folk då vänder mig ryggen, påpekar hon.

Vill hjälpa andra med anorexi

Malins sjukdom har inte bara varit av ondo.
– Det var fruktansvärda år för mig men också lärorika. Nu värdesätter vi alla att vara friska på ett annat sätt än tidigare, säger hon.
Hon drömmer om att själv starta ett slags behandlingshem – hon önskar kunna hjälpa andra i samma situation hon själv befunnit sig i.
– Det är nämligen en djävulsk sjukdom, understryker hon.

FOTNOT: Malin heter i verkligheten något annat.

Publicerad:
2011-11-28
Skribent:

Jan Kallenberg, 1177.se

Redaktör:

Jan Kallenberg, 1177.se