Reportage: Christian hittade styrka i självhjälpsgrupp

– Jag har insett att jag har hjälpt mig själv, att jag faktiskt var min egen bästa läkare, säger 46-årige Christian Berglund som gick med i en självhjälpsgrupp för människor med utmattningssyndrom.

Christians liv kretsade mycket kring hans jobb. Han ville vara bäst, sälja mest och komma på kreativa framtidslösningar. Han var alltid nåbar och alltid beredd att lösa akuta kriser. Jobbet var krävande med många veckotimmar men Christian älskade det. Tills en dag då allt tog stopp. Han föll ihop på arbetsplatsen med kraftiga bröstsmärtor och trodde att han skulle dö. Han fördes akut till sjukhuset. Där kunde man konstatera att det inte var hjärtinfarkt. Istället blev diagnosen utmattningssyndrom.

Christian gick hos en psykolog.
– Jag tyckte inte att det hjälpte. Det kändes som om psykologen bara lyssnade för att han fick betalt. Det fanns inget engagemang bakom.

Man är inte ensam

Under tre års tid var Christian sjukskriven. Ingen uppföljning av hans tillstånd gjordes. Han isolerade sig, låg passiv och stirrade in i väggen. Allt kändes svart och meningslöst. En dag hade han ett samtal med sin svärfar som tyckte att det var hög tid att hitta ett sätt att bryta sig loss ur sitt förlamande tillstånd.

Christian läste på nätet om självhjälpshuset Solkatten i Göteborg och kände att det var precis det han behövde – att träffa andra i samma situation. En självhjälpsgrupp med rubriken utbrändhet hade just startat.
– Självkänslan var då nere i botten och jag ville ha svar på varför just jag hade drabbats. Jag trodde att jag var unik men tack vare att jag gick med i en självhjälpsgrupp, fick jag insikt om att jag inte var ensam. Jag behövde då inte fokusera på mina egna problem. Jag kunde dela dem med andra och samtidigt se att det fanns de som både mådde bättre men också sämre än vad jag gjorde.

Viktigt med respekt och jämlikhet

Bara känslan av att alla hade varit med om samma sak upplevde Christian som något fantastiskt. Man förenades kring likartade upplevelser. Här var människan i fokus och inte din bakgrund, yrke, ekonomi eller utbildning. Här rådde jämlikhet, respekt och integritet.  Enligt samtalsreglerna fick man inte avbryta, kritisera, kommentera eller ge oönskade råd till den som talade. Man blev tvungen att lyssna till punkt oavsett om man gärna ville avbryta. Det tvingade Christian till att reflektera över sina egna reaktioner på det han hörde; varför ville han egentligen betygsätta och döma?

Utgår från ett jag-perspektiv

Varje deltagare valde själv hur mycket han eller hon ville berätta. Det fanns ingen tidspress eller krav på kloka ord. En sten som skickades runt markerade vem som fick prata. Man kunde få vara tyst en lång stund och låta orden komma från hjärtat och inte från hjärnan. Man pratade hela tiden i ett jag-perspektiv, om sina egna upplevelser och känslor.
– Så har jag aldrig känt någon annanstans. I andra sammanhang ska man alltid säga något som leder till något viktigt, säger Christian som också tyckte det var en frihet att kunna berätta utan att tvingas ta hänsyn till närståendes känslor.

Kan vara anonym

Deltagarna gav tystnadslöfte till varandra. Ingenting skulle berättas utanför gruppen. Ingen behövde heller tala om sitt hela namn. Anonymitet var fullt tillåtet.
– Gruppen var min oas men jag kände inget behov av att träffa de andra deltagarna utanför lokalen. De var mina medmänniskor men inte mina vänner. Det skapade samtidigt en otrolig frihetskänsla, en möjlighet att berätta sina innersta tankar under mötena, anser Christian.

En självläkning startade

Christian är övertygad om att en läkningsprocess startade. Han lärde sig dessutom mycket om sig själv.
– Jag har gått många ledarskapsutbildningar men det här har varit den absolut bästa. Du lär dig att leda dig själv, lär dig av andra människors erfarenheter, lär dig att se dina medmänniskor och ta ansvar för att alla i gruppen mår bra.

Idag är Christian själv med och startar självhjälpsgrupper.

Publicerad:
2012-08-09
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen Västra Götalandsregionen.

Granskare:

Agneta Lyrhagen, verksamhetsledare på självhjälpshuset Solkatten.