Att förlora sin livspartner på äldre dar / En av de svåraste livshändelserna

Den svåraste upplevelsen

Att förlora sin partner efter ett långt liv tillsammans räknas som en av livets svåraste händelser. Trots att man som äldre kanske är mer förberedd på dödsfall än vad en yngre människa är, kommer förlusten ofta som en chock. Man kan aldrig riktigt föreställa sig livet som efterlevande.

Alla är olika rustade

Hur man klarar av att anpassa sig till ett liv utan sin livskamrat varierar. Till exempel påverkar ålder, hälsa, stöd från andra och personlig läggning hur man klarar att leva ensam. Det spelar också in hur man har klarat av tidigare svåra upplevelser.

Ofta innebär förlusten att man måste gå igenom en arbetsam omställning och att tillvaron blir annorlunda än den tidigare invanda. Tryggheten och identiteten sätts på prov. Krafterna räcker kanske inte alltid till för den här omställningen, och man kan känna det som om lusten att leva minskar.

Men de allra flesta kommer igenom en svår sorg utan att bli sjuka. När man har gått igenom svårigheter kan man uppleva att man har förändrats som person, både på ont och gott.

Viktigt att få information om dödsfallet

I efterhand har man ofta bara en vag uppfattning om vad som hände när partnern avled. Känslan av overklighet kan vara stor. Chocken kanske är så stor att man inte reagerar med några känslor alls och ofta går den närmast tiden som i ett töcken.

I stunden kan det mesta ha känts upp-och-nedvänt. Man kan ha glömt att fråga personalen om dödsorsaken. Man kanske inte minns eller förstod allt som personalen på avdelningen berättade. Det kan ofta kännas som om man har stora minnesluckor. Därför kan det vara bra att kontakta avdelningen, och i lugn och ro tala med personalen som var med. Det kan vara extra viktigt om partnern dog hastigt, efter ett snabbt sjukdomsförlopp, en olycka eller en hjärtattack.

Om man har en livskamrat som dör plötsligt, till exempel i en olycka eller i en hjärtinfarkt, blir sorgearbetet ofta svårare och längre. Dessutom brukar man förneka förlusten längre än vanligt.

Bra att älta sorgen

Ofta har man ett stort behov av att tala om dödsfallet och om tiden kring det en lång tid efteråt. Det är viktigt att få älta vad som hände. Att om och om igen gå igenom hur den sjuke hade det, vad som sades och gjordes och att få berätta om sina egna reaktioner. Ibland får man skuldkänslor för att man inte hade tillräckligt med krafter. Kanske önskar man efteråt att man sagt något försonande eller så ångrar man något som man sa.

Ibland hjälper det att förbereda sig

Om partnern har varit sjuk länge och kanske vårdats i hemmet, kan man ha blivit så trött och utmattad att man skjuter upp sörjandet och hela sorgearbetet tar längre tid. Men om partnern hade en långvarig sjukdom kan sorgen också bli mindre om man under denna tid ändå gradvis försökt vänja sig vid tanken på att partnern ska dö. Man blir på så sätt bättre rustad för sorgen. När man förbereder sig för dödsfallet och börjar sörja innan partnern är död, är det bra att ha någon förtrogen att prata med.

Man kan bli deprimerad

En svår livshändelse som man inte kan påverka kan ge stor stresskänsla. Det är vanligt att man reagerar på negativa livshändelser med uppgivenhet och stressrelaterade sjukdomar – både kroppsliga och själsliga. Det är inte ovanligt att man blir deprimerad.

Ofta kan det vara svårt för både omgivningen och en läkare att se att det är en depression som man har drabbats av. Man kanske inte ens förstår det själv, utan antar att det bara handlar om en självklar nedstämdhet, pessimism och livsleda som följer efter dödsfall. Om man blir mycket nedstämd på grund av sorg, är det viktigt att man försöker förklara för sin läkare hur man mår, så att han eller hon lättare kan avgöra vad som kan hjälpa.

Depression hos äldre
Sorg