|
|
Förlossning / Inför förlossningen
Reviderad: 2009-09-02
|
Att uppleva sitt barns födelse är för många ett av de största ögonblicken i livet. De blivande föräldrarna har ofta mycket starka känslor av både förväntan och oro inför förlossningen, framför allt när det är första gången. Trots all föräldrautbildning och förberedelser vet man ju inte riktigt vad det kommer att innebära och hur man kommer att reagera.
Det är viktigt att komma ihåg att kvinnans kropp inte behöver lära sig att föda barn. Det är naturligtvis bra att förbereda sig, men kroppen "vet" vad den ska göra för att föda fram barnet. Kroppen har reservresurser som kommer fram under förlossningen, vilket gör att man klarar mycket mer än man brukar.
Personalen kommer också att bistå med den hjälp man behöver. Det bästa rådet är att förlita sig på att de barnmorskor, undersköterskor och läkare som hjälper till under förlossningen är vana vid att hantera situationen. | | Som blivande föräldrar är det bra att förbereda sig inför förlossningen och tiden därefter. Det kan man till exempel göra genom att prata mycket med varandra om förväntningar och eventuell oro, gå på föräldrautbildning och läsa böcker. Vissa lär sig andas enligt profylaxmetoden, andra går på yoga.
De flesta förlossningsavdelningar har visningar för blivande föräldrar så att man får bekanta sig med lokalerna och ställa frågor. Det är även vanligt att sjukhusen har föreläsningar för blivande föräldrar där man får veta mer om hur de arbetar. | | Om den blivande mamman har möjlighet att ha med någon som hjälp och stöd under förlossningen brukar det vara väldigt skönt. Det kan vara den blivande pappan, ens partner, eller någon annan nära vän eller anhörig. Han eller hon kan då finnas där som en fast punkt och hjälpa till att lotsa genom förlossningen.
Det finns också hjälpkvinnor, doulor, vars roll är att ge stöd under hela förlossningen. En doula är en kvinna som själv har fött och som har varit med vid andra förlossningar. Om man funderar över möjligheten att ha en doula med, och inte själv har en väninna som kan agera doula, kan man fråga om detta på mödravårdscentralen, MVC. | | Under graviditeten har man kontakt med en mödravårdscentral, MVC. Där får man information om vart man ska vända sig när det är dags att föda.
Man har rätt att vända sig till vilken förlossningsklinik som helst när förlossningen väl har börjat, men man är inte garanterad att få vårdas på deras BB efteråt.
Om man planerar att föda på en förlossningsklinik i ett annat landsting än där man bor, till exempel där man har sommarstuga, kan det därför vara bra att ha en remiss från sjukhuset hemma som då tar på sig kostnaden för BB-vården.
Om man ska genomföra ett planerat kejsarsnitt eller gå på planerade mödravårdskontroller i ett annat landsting än där man bor, måste man oftast också ha en remiss från sitt hemlandsting.
Om förlossningen skulle starta för tidigt, eller något inträffar som skapar oro, ska man kontakta närmaste förlossningsklinik oavsett var man befinner sig. | | När tiden för förlossning närmar sig är det bra att tänka på vad man ska ta med sig när man åker in. Man kan packa en ”BB-väska” med - egna kläder och underkläder
- ett par sköna tofflor eller andra skor som är lätta att få in fötterna i och eventuellt en morgonrock
- kläder och en liten bomullsmössa till barnet
- telefonkort och mynt (fortfarande finns det många sjukhus där man inte får använda mobiltelefon, men man kan gå utanför sjukhuset och ringa)
- kamera
- toalettsaker
- egna favoritdrycker och något gott att äta
- id-handling, patientbricka och den skrivna journal som man har fått på MVC, om inte mödravårdscentralen har gemensam datajournal med förlossningsavdelningen
- sin favoritmusik, som kan vara bra att slappna av till. Vissa förlossningsavdelningar har egen kassettspelare eller cd-spelare.
Om den blivande pappan, ens partner eller någon annan kommer att vara med under förlossningen, kan han eller hon ta med till exempel något att läsa om förlossningen skulle dra ut på tiden.
Fler saker att tänka på
Man ska meddela förlossningsavdelningen i så god tid som möjligt om man behöver tolk under förlossningen. Om man redan har barn behöver man förbereda vem som ska ta hand om dem under förlossningen. Det är bra att ha telefonnumret till förlossningsavdelningen lätt tillgängligt, till exempel i plånboken eller mobilen. | | Det är bra om man tillsammans med sin partner eller den som ska vara med vid förlossningen har diskuterat vad som känns viktigt inför förlossningen. Om man vill kan man skriva en förlossningsplan - några rader om vad man eventuellt är rädd för eller om det finns någon speciell typ av smärtlindring som man vill ha. Planen kan man skriva som ett vanligt brev och ta med, så att förlossningsbarnmorskan kan läsa den när man kommer in till sjukhuset för att föda. Men det är bra att inte ha alltför bestämda planer, eftersom förlossningen kan utvecklas på ett sätt man inte kunnat förutse. Oftast är det bästa att mer exakt bestämma vad man ska göra tillsammans med sin barnmorska allteftersom förlossningen går framåt. | | Förlossningen startar oftast efter 37 till 42 graviditetsveckor. Omkring fem av hundra barn föds tidigare och lika många blir överburna, vilket innebär att förlossningen inte har startat av sig själv efter 42 veckor. Även om man har fått information om att det kan hända att förlossningen dröjer två veckor, ställer man ändå ofta in sig på att det ska bli förlossning på det planerade datumet. Därför kan dagarna efter det kännas väldigt långsamma och man kan vara orolig och otålig. Dessutom kan vanliga graviditetsbesvär som till exempel foglossning och svullnad kännas extra besvärliga de här veckorna. | | Det varierar lite hur olika kliniker gör sina kontroller när man går över tiden. En del börjar med kontroller efter 41 veckor, andra först efter 42 veckor. Vid kontrollerna görs en ultraljudsundersökning för att se hur mycket fostervatten som finns kvar och en uppskattning av barnets tillväxt. Dessutom kontrolleras barnet genom en så kallad CTG-undersökning. Då registreras barnets hjärtljud med en dosa som sätts på mammans mage. Läs mer om CTG-undersökning i kapitlet På förlossningsavdelningen.
Om allt är som det ska får man oftast gå på kontroller varannan dag fortsättningsvis i väntan på att förlossningen ska starta av sig själv. De flesta som inte har fött efter 42 veckor kommer igång av sig själva inom en vecka. Det är sällsynt att man får vänta längre än så. Om man uppnått 43 fulla veckor brukar förlossningen sättas igång på medicinsk väg. På allt fler kliniker görs detta redan efter 42 veckor.
Även om det känns jobbigt att vänta är det oftast värt det då naturen oftast sköter förlossningen bäst. Det bästa är att försöka hitta något sätt att tänka på annat så att man får dagarna att gå. Ens partner har en viktig uppgift att hjälpa till med detta. | | Om kontrollerna visar att det finns för lite fostervatten, att barnet är för litet, eller att något annat inte är riktigt som det ska, brukar förlossningen sättas igång. Förlossningen kan också behöva sättas igång om man har havandeskapsförgiftning eller någon annan komplikation.
När förlossningen sätts igång på medicinsk väg finns en risk att den tar lite längre tid än när den kommer igång spontant, av sig själv. Det beror ofta på att livmoderhalsen inte är tillräckligt mogen, vilket innebär att den inte har mjuknat och börjat öppnas. Då kan man få ett ämne som heter prostaglandin som förs upp i slidan i form av kräm, tablett eller ett tampongliknande inlägg.
På vissa förlossningsavdelningar används i stället en så kallad kateter, en tunn slang vars ände kan vidgas till en ballong, för att få livmoderhalsen att mogna. Katetern förs upp i livmoderhalsen och när den kommit innanför den inre modermunnen, fylls slangen med koksaltlösning så att ballongen utvidgar sig och trycker mot livmodermunnen. Det leder till att kroppen själv börjar bilda prostaglandin och livmoderhalsen mognar. Katetern tejpas mot ett av benen så att det drar försiktigt i den under några timmar. Det gör att livmoderhalsen börjar öppna sig. Katetern ramlar ut av sig själv när livmodermunnen har öppnat sig tillräckligt. Därefter tar barnmorskan hål på fosterhinnorna genom att rispa mot dem lite lätt med ett speciellt instrument i plast så att vattnet går. Ibland räcker detta för att värkarna ska komma igång, men ofta behövs även ett dropp som förstärker värkarna.
Ibland är redan livmodershalsen så mogen att barnmorskan eller läkaren kan ta hål på fosterhinnorna direkt utan att först behandla med prostaglandiner eller kateter. | | Många kvinnor är oroliga inför en förlossning. Man kan till exempel vara rädd för att förlora kontrollen, att man inte kommer att få den hjälp man behöver på sjukhuset, eller att det kommer att göra ont.
Om man har varit med om en svår förlossning tidigare kan man vara rädd för att det ska bli likadant den här gången. Är det första gången man ska föda kanske man har hört att det gör ont och är jobbigt.
För en del blivande mammor blir rädslan så stark att de är tveksamma till att föda på vanligt sätt. Via mödravårdscentralen kan man vanligtvis få kontakt med en kvinnoklinik som har en särskild mottagning för dem som är rädda inför förlossningen. Där kan man få prata om det man oroar sig för tillsammans med erfarna barnmorskor, läkare och ibland psykolog. Efter det väljer många att föda på vanligt sätt vilket oftast är den bästa lösningen. Ibland kan det bli nödvändigt med ett planerat kejsarsnitt. Förlossningsrädsla
| | Vissa kan ha sammandragningar som gör ont, så kallade förvärkar, av och till i flera veckor innan barnet föds. Ofta känns de på kvällen, eller om man rör sig mycket. Smärtan sitter långt ner i magen eller korsryggen och liknar mensvärk.
Att få förvärkar kan kännas obehagligt, men det betyder sällan att något är fel. De går oftast över om man lägger sig och vilar. Om sammandragningarna börjar komma tätare och blir mer smärtsamma kan det vara bra att ringa förlossningsavdelningen för att få råd om när man skall åka in. | |
|
Nästa kapitel