Hjärtinfarkt / Vård och behandling
Reviderad: 2008-03-28
|
När man blir akut sjuk i hjärtinfarkt kommer mycket stresshormoner ut i blodet som gör att kroppen reagerar med höjt blodtryck och snabbare hjärtrytm. Allt detta stressar hjärtat och ökar den farliga syrebristen. Därför är grunden för en bra behandling av hjärtinfarkt ett lugnt omhändertagande i kombination med smärtlindrande medicin.
God omvårdnad av kompetent personal är minst lika viktigt som medicinering. | |
Man kan få en rad olika läkemedel när man behandlas för hjärtinfarkt. Här beskrivs de läkemedelsgrupper som ofta används, och hur de påverkar kroppen. | |
Acetylsalicylsyra Medel som innehåller acetylsalicylsyra minskar risken för blodproppar i hjärtats kranskärl genom att blodplättar inte klibbar ihop lika lätt. Man får en större dos redan i ambulansen eller på akutmottagningen. Efter en hjärtinfarkt får man fortsätta ta medlen under lång tid.
Det finns ytterligare ett blodproppshämmande läkemedel, Clopidogrel som ges tillsammans med acetylsalicylsyra under viss tid efter en ballongvidgning med inläggning av ett metallnät i kranskärlet, en så kallad stent (se nedan). Detta medel kan också ges som alternativ till acetylsalicylsyra om man är överkänslig mot det. | |
Betablockerare Medlen gör att pulsen och blodtrycket sänks så att hjärtat arbetar lugnare och mer effektivt. Man får oftast betablockerare i en eller flera injektioner när man kommer till sjukhusets hjärtintensivavdelning och fortsätter sedan att ta tabletter under en tid. | |
Nitroglycerin Vidgar kärlen i kroppen och gör det lättare för hjärtat att arbeta. Läkemedlen brukar ges under det första dygnet på sjukhus, framför allt om hjärtinfarkten är större och man samtidigt har hjärtsvikt. Man kan även få nitroglycerin om bröstsmärtorna återkommer. | |
Blodfettsänkare Medel som minskar bildningen av blodfetter minskar också risken för nya förträngningar av kranskärlen. Samtidigt gör medicinerna sannolikt att de förträngningar som finns inte förvärras. Blodfettssänkande behandling ges till alla med förhöjda blodfetter så snart som möjligt när man kommer under vård vid hjärtinfarkt. De ges även till personer med normala blodfetter om de har ökad risk för kranskärlssjukdom, exempelvis personer med typ 2-diabetes. | |
ACE-hämmare Medlen minskar effekten av vissa hormoner så att blodkärlen vidgas och hjärtat arbetar lättare. ACE-hämmare gavs tidigare enbart till personer med högt blodtryck eller hjärtsvikt. Ny forskning visar att medlet hämmar åderförkalkningsprocessen i kärlen. Därför kan det numera ges till alla som har kranskärlssjukdom, framför allt till diabetiker. | |
Kranskärlet som har blivit tilltäppt av en blodpropp bör vidgas så snabbt som möjligt. Ju tidigare detta görs, desto större är chansen att ett bra blodflöde återställs till hjärtmuskeln så att den får syre och kan återhämta sig. Detta kan ske genom att man tidigt, helst redan i hemmet med hjälp av ambulanssjukvårdare, får blodproppslösande medicin. Det kan också ske genom att kärlet så snart som möjligt öppnas mekaniskt genom ballongvidgning.
Efter den akuta behandlingen kan man få injektioner eller droppbehandling som ska förebygga att nya proppar bildas. | |
Vid detta tillstånd, som kan betraktas som en hotande hjärtinfarkt, ges också mediciner för att förebygga att det bildas en fullständig propp. Samtidigt görs ofta en kranskärlsröntgen som visar om kärlen är så förträngda att det behövs en ballongvidgning eller bypass-operation. | |
Om det inte räcker med mediciner för att vidga blodkärlen kan det bli nödvändigt att göra en ballongvidgning. Ingreppet görs genom att en plastslang med en uppblåsbar ballong i spetsen förs genom ett blodkärl i ljumsken eller armen in i det kranskärl som har en förträngning.
Ballongen placeras mitt i förträngningen och fylls med vätska så att den blir uppblåst under någon minut. Det görs ofta flera gånger i rad. Då vidgas kärlförträngningen så att blodflödet förbättras.
Ibland måste man lägga in ett metallnät, en så kallad stent, i kranskärlet för att hålla det utvidgat. Nätet används också vid skador på kärlväggen.
En ballongvidgning görs i samband med kranskärlsröntgen om den visar att ballongvidgning är nödvändig. Vid kranskärlsröntgen kan läkaren ibland suga ut blodproppen via kateterslangen innan blodkärlet vidgas och en stent läggs in. | |
Ballongvidgning leder till lyckade resultat hos nio av tio som behandlas. Under senare år har risken för komplikationer minskat betydligt, bland annat tack vare en förbättrad teknik och bättre blodproppsförebyggande läkemedel. Ballongvidgning av kranskärl
| |
Ibland finns det flera förträngningar i kranskärlen. Detta kan göra att ballongvidgning inte alltid är den bästa behandlingen. I stället kan det bli fråga om en kranskärlsoperation, en så kallad bypass-operation.
Operationen gör att blodet leds förbi förträngningen i kranskärlet. För att leda blodet flyttas ett eller flera mindre blodkärl från andra delar av kroppen, till exempel från benen. Kärlen sys fast från stora kroppspulsådern till kranskärlen nedanför förträngningen. Ibland använder man i stället pulsådror från inre bröstkorgsväggen.
Vid operationen används en hjärt-lungmaskin. Man befinner sig på operationsavdelningen i cirka fyra timmar, och själva operationen brukar vara i två till tre timmar. Under ungefär en timme av operationen används hjärt-lungmaskinen. Då kan man stanna hjärtat så att kirurgen kan sy fast de nya kärlen till hjärtats kranskärl.
| |
Maskinen arbetar i stället för hjärtat, och ersätter det tillfälligt, genom att blodet leds från den högra sidan av hjärtat in i hjärt-lungmaskinen. Där syresätts blodet och pumpas sedan vidare ut i den stora kroppspulsådern.
Genom hjärt-lungmaskinen kyls också det cirkulerande blodet för att skydda hjärtat och övriga organ från skador. | |
Under senare år har en kirurgisk teknik utvecklats där läkaren i vissa speciella fall opererar utan att använda sig av hjärt-lungmaskin. En sådan operation lämpar sig bara för enstaka typer av förträngningar. | |
En kranskärls- eller bypass-operation har med åren blivit en allt säkrare metod. Risken att avlida i samband med en planerad bypass-operation är mindre än en procent.
Riskerna påverkas av hur gammal man är, om man har kraftigt nedsatt funktion i den vänstra hjärtkammaren, och om man har diabetes, njursvikt eller en lungsjukdom. Har man varit rökare i många år brukar man få göra en lungfunktionsundersökning som en riskfaktorbedömning före operationen. Vid hög ålder och om åderförfettningen är kraftig är risken ökad för att få en stroke i samband med operationen.
Blodförlusten i samband med bypass-operationer har minskat under de senaste åren, och de flesta klarar sig utan blodtransfusion. En mycket liten andel av de som opereras måste opereras en gång till, ofta för att stoppa en blödning från operationsområdet.
Ungefär en femtedel av de som opereras känner av humörförändringar, minnesstörningar och koncentrationsproblem under veckorna efter operationen. Orsaken till detta är okänd. I de flesta fall går symtomen över inom ungefär en månad.
Efter operationen vårdas man på sjukhus i mellan sju och tio dagar. De flesta kan börja arbeta igen efter en till tre månader. Kranskärlsoperation - bypass-operation
| |
Om man har fått en hjärtinfarkt brukar man vårdas på sjukhus i tre till fem dygn. Sedan är man sjukskriven en tid, beroende på hjärtinfarktens storlek, eventuella komplikationer och om man har andra sjukdomar.
På de flesta sjukhus finns speciella enheter för hjärtrehabilitering där flera yrkesgrupper arbetar, som läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och ibland psykologer. Det är viktigt att både kvinnor och män så snart som möjligt får ta del av specialenhetens resurser för sin rehabilitering.
Målet med rehabiliteringen är att man så snart som möjligt ska kunna återgå till sitt normala liv. Sjukdomen kan medföra begränsningar, och man måste ibland delvis förändra sin livsstil för att minska risken för återfall. Rehabiliteringen ska utformas efter varje människas egna behov och ge en god livskvalitet. | |
Nästa kapitel