|
|
Organdonation / Allmän information
Reviderad: 2007-05-03
|
Varje år får nästan 500 svenskar något organ utbytt genom transplantation från en givare. Men antalet donationer i Sverige räcker inte för att fylla behovet för alla de patienter som väntar på transplantation. Varje år dör människor därför att det fattas organ.
Trots att de flesta svenskar är positiva till att donera organ och vävnader efter sin död blir många möjliga donationer inte av. Alltför ofta beror det på att varken vårdpersonalen eller de anhöriga känner till vilken inställning den som avlidit hade till donation. När detta är oklart säger de anhöriga ofta nej. | | Frågan om man vill donera organ och vävnader efter sin död är ofta svår att svara på. Men det kan ändå vara bra att försöka tänka igenom vilken inställning man har.
Om man vill donera organ och vävnader efter sin död är det viktigt att meddela detta genom att
informera sina anhöriga
fylla i och bära ett donationskortanmäla sig till donationsregistret.
Läs mer om detta i kapitlet Att meddela sin inställning. | | Genom transplantation kan sjuka organ och vävnader ersättas av friska från en annan människa. De organ som främst transplanteras är njure, lever, hjärta, lunga och bukspottkörtel. I viss mån transplanteras även tunntarm och insulinproducerande celler från bukspottkörteln. Det går även att transplantera vävnader som hud, hornhinna, hjärtklaff och benvävnad.
I Sverige görs cirka 300 njurtransplantationer årligen och cirka 50 hjärt- och levertransplantationer. De medicinska resultaten har stadigt blivit allt bättre och när det gäller njurar lyckas de allra flesta transplantationerna. Även de flesta hjärttransplantationer förlänger livet i flera år. Avgörande för om transplantationen ska lyckas är att det nya organet inte stöts bort och att det kan förhindras med rätt medicinering.
Till skillnad från organ behöver inte vävnader vara försörjda med syresatt blod när de tas tillvara. Vävnadsdonation är möjlig när döden konstaterats genom att andning och blodcirkulation har upphört. Det innebär att även personer som avlider på andra ställen än på en intensivvårdsavdelning kan komma ifråga som vävnadsdonatorer. Sjukvården har också längre tid, 48 timmar, på sig att ta till vara vävnader. Vävnader som hornhinna och hjärtklaff kan lagras i vävnadsbanker. | | En svår infektion kan exempelvis förändra njurarnas funktion så mycket att man drabbas av urinförgiftning. Med hjälp av dialys kan kroppen renas från farliga ämnen, men man mår oftast mycket bättre om man får en frisk njure transplanterad.
Om man har hjärtfel eller en hjärtsjukdom kan hjärttransplantation eller transplantation av en hjärtklaff vara den enda möjligheten att överleva. Transplantation av lungor eller lever kan bli aktuellt vid exempelvis vissa medfödda svåra sjukdomar och vid en del cancerformer. | | De allra flesta människor i Sverige har förutsättningar att bli donatorer och det finns vanligtvis inga åldersgränser. Ingen behöver därför avstå från att anmäla sin vilja att donera organ och vävnader på grund av ålder, levnadsvanor eller eventuella sjukdomar. Sjukvården gör en noggrann individuell medicinsk bedömning av alla som blir aktuella för donation. | |
|