Begravning / Information
Reviderad: 2006-03-24
|
När någon dör behöver det så småningom utfärdas ett så kallat dödsbevis. Där står när personen dog och av vilken anledning. Om en person har avlidit i stillhet och det var väntat, är det i regel inte så bråttom med att ordna något bevis. Oftast kan då en legitimerad sjuksköterska konstatera dödsfallet och sedan kan en läkare skriva ett bevis. Sker dödsfallet oväntat ska man tillkalla en läkare som kan konstatera det och skriva ut ett dödsbevis.
Om man vårdar någon anhörig hemma har man troligen fått information om vem man ska kontakta om ens anhörig dör. | |
Oavsett om ens anhöriga dör i hemmet eller inom en kommunal boendeform, kan han eller hon ligga kvar till dess att man som släkt eller vän har tagit farväl i lugn och ro.
Man kan ta god tid på sig att göra i ordning och klä på de kläder som den avlidna skulle ha velat ha. Om man är osäker på vilka önskemål han eller hon haft, får man göra som man själv tror är bäst. Vill man inte själv göra i ordning den avlidna kan en begravningsbyrå sköta det. På sjukhus kan man överlåta det åt sjukvårdspersonalen om man bara vill vara med och se på. | |
Den läkare som skriver dödsbeviset skickar det vidare till Skatteverket, som i sin tur utfärdar det intyg som behövs för att man ska få kremera och gravsätta stoftet efter den som dött. Läkaren skriver också ett intyg om dödsorsak som underlag till den statistik över dödsorsaker som finns i Sverige. | |
Vanligtvis behövs ingen obduktion för att läkaren ska kunna skriva intyg om dödsorsak. Det är bara om det är oklart varför någon dog som en obduktion behövs. En så kallad rättsmedicinsk obduktion får genomföras vid några speciella tillfällen: - När möjligheten att dödsfallet kan ha samband med ett brott inte kan uteslutas.
- När det finns misstanke om att hälso- och sjukvården har gjort något fel eller har försummat patienten.
- Om dödsfallet kan ha orsakats av yttre omständigheter och en obduktion behövs för att klargöra dödsorsaken.
- Om dödsfallet bedöms ha orsakats av yttre omständigheter och att det krävs en obduktion för att få upplysningar som är av särskild vikt för miljöskydd, arbetarskydd, trafiksäkerhet eller annat liknande intresse.
Det här gäller även om man som närstående sätter sig emot att en obduktion genomförs. Läs mer om lagarna i kapitlet Fördjupning och länkar. | |
När en vän eller släkting har dött är det vanligaste att man kontaktar en begravningsbyrå. De kan hjälpa till med allt praktiskt som hör till en begravning. I begreppet begravning ingår förutom själva begravningsakten även bisättning och gravsättning. Med bisättning menas förvaring av den dödes stoft efter kremeringen och förflyttning av stoftet till begravningsplatsen. Med gravsättning menas att stoftet placeras i en grav eller strös ut i en minneslund eller på en annan plats.
Om man vill strö stoftet någon annanstans, till exempel i havet, måste man få ett tillstånd från Länsstyrelsen. Information om hur man ansöker om tillstånd finns i kapitlet Fördjupning och länkar. | |
Alla som är folkbokförda i en församling betalar begravningsavgift oavsett trostillhörighet. Begravningsavgiften, som tas ut över skattsedeln, regleras lokalt och finansierar begravningsverksamheten hos varje kyrkogårdsförvaltning. Det som bland annat ingår i begravningsavgiften och som man alltså har rätt till är: - En gravplats på en allmän begravningsplats i 25 år. Det ska inte kosta dödsboet något. Oftast är det församlingen som står för detta.
- Gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och iordningställande av den öppnade graven.
- Transporter från det att församlingen har tagit över till dess att gravsättningen sker.
- Kremering.
- En lokal där man förvarar och visar stoftet.
- En lokal där man utför en begravningsceremoni utan religiösa symboler.
Begravningslagen ändrades den 1 januari 2000. Då infördes något som kallas för begravningsclearing. Det innebär att de tjänster som varit kostnadsfria i den ort där den avlidne varit folkbokförd, även ska vara kostnadsfria för dödsboet när en annan församling eller kyrklig samfällighet utför tjänsterna. En annan ändring innebär att ett dödfött foster numera också har rätt till en gravplats. Läs mer om detta i kapitlet Fördjupning och länkar. | |
Alla kostnader betalas inte med skattemedel. Dödsboet får stå för en del av kostnaderna, till exempel - kista och dekorationer
- bärare
- gravsten
- skötsel av graven.
| |
Det vanligaste är att begravningen sker enligt de traditioner som finns inom Svenska kyrkan eller andra trossamfund. Ibland kan närstående inte komma överens om kremering eller gravsättning. Då får oftast den församling där den avlidne var folkbokförd senast, medla mellan parterna. Lyckas man inte komma överens så kan det gå vidare till länsstyrelsen som prövar ärendet.
Det finns inga regler för hur en begravning ska genomföras. Man har ingen skyldighet att ordna någon begravning. Stoftet kan föras i kistan direkt från hemmet, sjukhuset eller bårhuset till kyrkogården för gravsättning eller till krematoriet för kremering.
Det är helt upp till de anhöriga att avgöra om de vill ordna en minnesstund eller inte. Själva begravningsakten behöver inte utföras av en präst, utan man kan som vän eller anhörig genomföra en begravningsakt. Det kallas för borgerlig begravning. En minnesstund kan också bestå enbart av sång, musik, diktläsning och tal. Den svenska högtidsboken, utgiven på förlaget En bok för alla, innehåller bland annat sånger, dikter och råd för den som vill ordna en borgerlig begravning. | |
För en del kan det kännas bra att tala med en präst på tu man hand. Prästen har alltid tystnadsplikt och får inte berätta för någon annan om det man har talat om under samtalet. Man kan ta kontakt med kyrkan om man vill få prata med en präst. | |
När man som anhörig ordnar med begravning och gravsättning känns det som en tröst att kunna få uppfylla den dödes önskemål så långt som möjligt, om hon eller han har haft några. Annars är det alltid rätt att genomföra begravningen på det sätt som känns bra för en själv och andra närstående. I båda fallen är det bra att veta vad man får och inte får göra i samband med begravning och gravsättning.
Exempel på vad man får göra själv är att - ordna med svepning, svepdräkt
- arrangera borgerlig begravning
- dekorera kistan
- formulera dödsannonsen
- hjälpa till i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal
- använda eget bårtäcke
- ordna minnesstund
- ta med egen jord till mullpåläggning vid begravning.
Exempel på vad man får göra själv om man har särskilt tillstånd är att
- tillverka och välja kista eller urna
- lägga minnessaker i kistan eller urnan
- välja musik och sång samt musiker och sångare
- spela själv i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal
- gravsätta, själv sprida askan i hav eller natur
- gravsätta själva kistan eller urnan
- tillverka och välja gravsten.
Exempel på vad man inte får göra är att - öppna en grav på allmän begravningsplats
- gravsätta i släktgrav utan tillstånd
- kremera
- sprida askan i minneslund
- flytta kistan eller urnan mellan olika gravplatser
- förvara askan efter en kremerad avliden i hemmet.
Mer detaljerad information om vad man får och inte får göra finns i en skrift som heter Vad får man göra själv? och som ges ut av Svenska kyrkans Församlingsförbund. Den kan man beställa hos sin egen församling eller hos kyrkogårdsförvaltningen. | |
Svenska kyrkan har ansvar för begravningsverksamheten även för dem som tillhör ett annat trossamfund eller inget alls. | |
Från den 1 januari 2000 har Svenska kyrkan tagit över ansvaret för begravningsverksamheten för alla medborgare i Sverige oavsett religions- eller kyrkotillhörighet. | |
När en utländsk medborgare dör kan önskemålet vara att få bli begraven i Sverige. Först ska dödsorsaken fastställas och dödsbevis utfärdas av läkare. Sedan sker begravningen oftast i den kommun där man har bott eller vistats, om det inte finns andra önskemål. I Stockholm sköter kommunen begravningsplatserna, i övriga landet är det Svenska kyrkan.
Minneshögtid sker enligt den tro och tradition man tillhör. Även utländska medborgare kan vara medlemmar i Svenska kyrkan. Kyrkogårdsförvaltningen, Skatteverket och begravningsbyråer kan ge mer information. Läs mer om det i kapitlet i Fördjupning och länkar.
Om en utländsk medborgare avlider i Sverige och det finns önskemål om att transportera stoftet till hemlandet, är det oftast dödsboet som får stå för kostnaderna. Det kan även vara ett försäkringsbolag som betalar. Hälso- och sjukvården har inte något ansvar för att transportera stoftet från bårhus till bisättning. | |
Nästa kapitel