Blodet och immunförsvaret / Immunförsvaret

Kroppens försvar

Utan ett effektivt immunförsvar kan vi inte klara oss. Kroppen skulle snabbt angripas av bakterier, virus och andra främmande organismer med allvarliga infektioner som följd. Dessutom skulle kroppen ha mycket svårare att bekämpa cancersjukdomar i ett tidigt stadium.

Beskrivningen av de olika immunreaktionerna har här gjorts mycket förenklad. I själva verket är det här ytterst komplicerade skeenden med många inblandade mekanismer.

Både yttre och inre försvar
Kroppen försvaras både av ett yttre och ett inre infektionsförsvar som samarbetar. Till det yttre försvaret hör bland annat huden och slemhinnorna samt olika typer av sekret, till exempel saliv, svett, tårar och magsaft. Om hud och slemhinnor är oskadade har bakterier och andra mikroorganismer svårt att tränga in i kroppen. Om de ändå tar sig förbi och orsakar en infektion träder det inre försvaret in. Hit räknas de vita blodkropparna och en del andra celler som också förstör och tar bort främmande ämnen samt döda och felaktiga celler, som cancerceller.

För att immunförsvarets celler ska kunna hitta vilka celler som ska bekämpas och vilka som ska lämnas ifred finns det markörer på alla cellers yta. Markörerna kallas antigener och visar om cellen hör till kroppen eller om den är främmande. I normala fall angriper immunförsvaret bara främmande celler.

Vid vissa sjukdomstillstånd, så kallade autoimmuna sjukdomar, fungerar inte försvaret normalt utan angriper även kroppens egna celler. Exempel på sådana sjukdomar är ledgångsreumatism, vissa sköldkörtelsjukdomar, typ 1-diabetes och multipel skleros, MS.

Olika försvarsreaktioner

De celler som ingår i det inre immunförsvaret angriper de främmande organismerna på olika sätt. Man brukar säga att det finns olika immunreaktioner. Hit hör

• inflammation
• antigen-antikroppsreaktioner
• mördarceller
• storätande celler, så kallade makrofager.

Inflammation
När vävnad, exempelvis en muskel eller huden, skadas uppstår en inflammation. Skadan kan bero på många saker. Det kan till exempel vara en inflammation orsakad av ett sår eller en överbelastning, eller en infektion orsakad av bakterier, virus eller svamp. Inflammation och infektion är alltså inte samma sak. En inflammation kan orsakas av en infektion, men inflammationer kan också uppstå av många andra orsaker.

När man får en inflammation drabbas det sjuka området av rodnad, smärta, svullnad, värmeökning och nedsatt funktion.

När vävnad skadas vidgas de små blodkärlen, de så kallade kapillärerna. Därför blir området rött och varmt. Samtidigt ökar kapillärernas genomsläpplighet så att de vita blodkropparna, främst de neutrofila granulocyterna, får lättare att komma fram till skadan. Även serum läcker ut i vävnaden som blir svullen. Svullnaden orsakar smärta och därmed blir funktionen nedsatt. Ett område som är svullet och ömt håller man ju helst i stillhet. Vid en kraftig inflammation kan man även få feber, eftersom ämnen från den skadade vävnaden påverkar hjärnans temperaturcentrum.

Ämnen från den skadade vävnaden stimulerar de vita blodkropparna att samlas vid skadan för att börja bekämpa de inträngande bakterier. Neutrofila granulocyter och storätande celler bildade av monocyter tar även hand om död vävnad.

Ibland kan man se att det bildas var i ett infekterat sår. Varbildningen är ett resultat av immunförsvarets verkningar. Den gulgröna vätska som bildas består främst av av döda bakterier, död nedbruten vävnad och vita blodkroppar.

Antikroppar försvarar

Ett annat sätt att angripa de främmande organismerna står antikropparna för. B-lymfocyter känner igen de antigen som finns på andra cellers yta eller på mikroorganismer och kan även binda vissa antigen. Antigenet måste i så fall passa precis till lymfocyten, ungefär som nyckeln i ett lås. När ett främmande antigen passar ihop och binds till lymfocyten startar ett komplicerat händelseförlopp. Dels varnas andra vita blodkroppar för inkräktaren med det främmande antigenet på sin yta, dels omvandlas B-lymfocyten till en plasmacell. Plasmaceller är specialiserade celler som kan bilda antikroppar. Antikropparna består av proteiner med förmågan att bekämpa just det antigen som gjorde att B-lymfocyten ville gå till försvar. Antikroppen binds till antigenet som därmed oskadliggörs.

Om det är första gången kroppen träffar på ett antigen tar det ett tag innan det hunnit bildas tillräckligt med antikroppar för att bekämpa inkräktaren. Om samma inkräktare försöker sig på en ny attack finns det kvar B-lymfocyter i kroppen som kommer ihåg den tidigare händelsen och som snabbt kan aktiveras. Dessa celler kallas minnesceller. Vid vissa sjukdomar, till exempel mässling, blir man immun resten av livet och kan alltså inte få sjukdomen igen.

Det är också denna minnesfunktion hos B- och T-lymfocyter som utnyttjas vid vaccinationer. Man blir vaccinerad med ett försvagat virus som inte ger infektion. Vaccineringen gör att immunförsvaret "kommer ihåg" och reagerar snabbt så att en infektion kan förhindras om man blir smittad av ett riktigt virus.

Mördarceller

T-lymfocyter har också förmågan att känna igen främmande antigen på andra cellers yta. När antigenet passar och binds till T-lymfocyten aktiveras den och bildar mördarceller. Mördarcellerna kan förstöra celler med det antigen på ytan som aktiverade T-lymfocyten. Mördarcellerna angriper framför allt celler som har virusantigen på sin yta, främmande celler som har tillförts kroppen vid en transplantation eller celler som har ”spårat ur” och blivit cancerceller. Även här bildas minnesceller som snabbt kan aktiveras vid behov.

Storätande celler
Celler som kallas storätare, så kallade makrofager, liknar på ett sätt mördarcellerna i och med att de kan förstöra andra celler och även mikroorganismer. Däremot kan makrofagerna inte skilja mellan olika antigener på det sätt som lymfocyterna kan. En typ av storätande cell bildas av den vita blodkroppen monocyt när den ger sig ut i vävnaderna. Neutrofila granulocyter fungerar också som storätare. Det finns också andra typer av storätande celler.