|
|
Gynekologisk undersökning / Översikt
|
En gynekologisk undersökning innebär att slidan, livmodern och de inre könsorganen undersöks av en läkare eller barnmorska. Undersökningen görs vanligtvis om man har besvär från underlivet, om ska börja med ett nytt preventivmedel eller om man misstänker att man har smittats med någon könssjukdom.
Ibland tas prover från underlivet. Exempel på sådana prover är klamydiatest eller gynekologisk cellprovtagning för att upptäcka cellförändringar som kan vara ett förstadium livmoderhalscancer. | | Först får man berätta varför man vill bli undersökt. Sedan får man klä av sig på underkroppen och lägga sig i en så kallad gynstol, en specialbrits. I den ligger man på rygg med benen vilandes på benstöd.
Det är viktigt att man får känna sig trygg i undersökningssituationen. Man ska alltid fråga om sådant man undrar över och säga till om det känns obehagligt. | | Läkaren eller barnmorskan sitter på en pall mellan gynstolens benstöd. Först undersöks de yttre och inre blygdläpparna, klitoris och mellangården. Sedan öppnar han eller hon slidan med hjälp av en spatel av plast eller metall och tittar inuti slidan och på livmodertappen. Det kan kännas ovant men ska inte göra ont.
Läkaren eller barnmorskan känner även på de inre delarna av könsorganen med ett eller två fingrar inuti slidan och en hand på magen. Den som undersöker bär alltid handskar när undersökningen görs.
Prover från underlivet tas med en mjuk bomullspinne eller en liten träspatel och gör inte ont. | | Det är ovanligt att man har ont efter undersökningen och man brukar kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan direkt efteråt. | |
Gynekologisk undersökning / Varför behöver man undersökas?
|
En gynekologisk undersökning innebär att man får inre och yttre könsorgan undersökta av en läkare (gynekolog) eller en barnmorska. Anledningen är ofta att man har något besvär från underlivet, men en gynekologisk undersökning kan också genomföras om man till exempel vill ha preventivmedelsrådgivning.
En gynekologisk undersökning görs bara om man själv har givit sitt samtycke. Ingen kan tvingas till undersökning. | | Ofta är det någon form av besvär som gör att man söker vård, till exempel klåda, flytningar, smärta eller problem med oregelbundna eller rikliga mensblödningar. För att läkaren eller barnmorskan ska kunna svara på de frågor man har behöver hon eller han göra en ordentlig undersökning.
Provtagning
Ibland måste också ett prov tas för att undersöka om man har någon infektion eller sjukdom. Innan provtagingen får man information om vilken typ av prov det gäller, och man kan sedan själv bestämma om man vill att det ska göras. Vanliga prover som tas från underlivet är - cellprov från livmodertappen som till exempel kan visa tidiga tecken på livmoderhalscancer
- prov för mikroskopisk undersökning av flytning som till exempel kan visa om man har en svampinfektion
- bakterieodling från livmodertappen för att undersöka om man har till exempel klamydia eller gonorré.
Ingen av dessa provtagningar gör ont. Provet tas med en mjuk bomullspinne eller en liten träspatel. Gynekologisk cellprovtagning
Klamydia
Preventivmedel
|
Vanliga prover är cellprov från livmodertappen och klamydiatest.
| Om man misstänker att man har smittats med en sexuellt överförbar sjukdom bör man bli undersökt av en läkare eller barnmorska. Man kan söka hjälp även om man inte märker av några besvär eftersom man kan ha en sexuellt överförbar sjukdom utan att märka något eftersom de inte alltid ger några symtom.
| | Om man har besvär från underlivet kan man vända sig till en läkare, antingen en gynekolog eller läkare på en vårdcentral. Vid akuta, svåra besvär kan man få hjälp vid de akutmottagningar som är kopplade till en kvinnoklinik på ett sjukhus.
Om man är ung kan man ofta få hjälp vid en ungdomsmottagning. Alla över tjugo års ålder som har behov av preventivmedel kan få kostnadsfri hjälp av barnmorska vid preventivmedelsmedelsmottganingar i anslutning till mödravårdscentraler. Där tas också de cellprover som alla kvinnor i Sverige blir erbjudna med regelbudna mellanrum. Man kan alltif ringa Sjukvårdsrådgivningen för att få råd om vart man kan vända sig. Gynekologisk cellprovtagning
| | Om man inte har besvär från underlivet eller inte behandlas med läkemedel för någon åkomma i underlivet finns det oftast ingen medicinsk anledning att gå på regelbundna gynkontroller.
Ett undantag är gynekologiska cellprovskontroller, som det finns bevisad medicinsk nytta med att gå på regelbundet. Det är en förebyggande kontroll som görs för att i god tid upptäcka förstadier till livmoderhalscancer. Alla kvinnor mellan 23 och 60 år erbjuds cellprovstagning vart tredje år. Det är frivilligt att gå på cellprovstagningen när man blir kallad, men det finns mycket starkt vetenskapligt stöd för undersökningen.
Om förstadier till livmoderhalscancer upptäcks tidigt slipper många kvinnor få sjukdomen. Risken att få livmoderhalscancer har halverats under de senaste 40 åren tack vare en tidig upptäckt och behandling av cellförändringar. | |
Gynekologisk undersökning / Så går det till
|
Det är naturligt att man känner sig utlämnad och kanske obekväm i undersökningssituationen. Det är viktigt att få känna sig så trygg att man kan berätta hur man känner. Man har rätt att bli lyssnad på och få sin eventuella oro tagen på allvar.
Man bör alltid säga till om det är något man reagerar på, om något känns obehagligt, eller om man undrar över något. Inga frågor är för små. | | Besöket hos gynekologen eller barnmorskan börjar med att man får berätta om varför man vill göra undersökningen. Ibland kan det vara för att man har något besvär eller för att man vill kolla om man fått någon könssjukdom och ibland är det för att man vill börja med ett nytt preventivmedel.
Före undersökningen bör man gå på toaletten och kissa eftersom det är lättare för läkaren att undersöka när urinblåsan är tömd. Ibland får man lämna ett urinprov.
Sedan får man klä av sig på underkroppen. Ofta finns det en omklädningshytt med dörr eller draperi där man kan känna sig ostörd. | | I undersökningsrummet finns en så kallad gynstol, en specialbrits med benstöd. Man får ligga på rygg i stolen med benen vilandes på benstöden.
Läkaren eller barnmorskan som undersöker sitter på en pall mellan gynstolens benstöd. Pallen är ofta höj- och sänkbar. För att det ska bli lättare att se och bedöma har undersökaren en lampa med ljuset riktat mot underlivet.
Gynstolen kan anpassas efter individuella behov. En del kvinnor vill ha högt under huvudet medan andra vill ha det lägre. | Gynstolen är en specialbrits med benstöd. | Undersökningen innehåller två eller tre olika moment: - Först tittar den som undersöker på de yttre könsorganen.
- Sedan bedömer han eller hon utseendet inuti slidan och tittar på livmodertappen.
- Därefter känner undersökaren på de inre organen med händerna.
- Undersökningen kan ibland kompletteras med en ultraljudsundersökning.
Gynundersökningen gör oftast inte ont
Inget av de moment som görs vid undersökningen ska behöva göra ont. Men om man känner sig spänd och orolig i situationen kan man uppleva obehag.
Ibland söker man hjälp för att man har ont i underlivet, och syftet med undersökningen är då att ta reda på varför man har ont. Då kan till exempel ett tryck över magen eller beröring av en öm punkt i slidan göra ont.
Det är bra att berätta för den som undersöker hur det känns och om det gör ont.
| Man får lägga sig på rygg i stolen, med benstöden vilandes mot knävecken. Gynstolen kan anpassas efter individuella behov. | De yttre delarna består av de yttre och inre blygdläpparna samt mellangården alldeles utanför slidöppningen. Ett annat ord för allt detta är vulva. Här kan den som undersöker se till exempel hudförändringar, rodnader eller sår.
För att sedan kunna titta in i slidan håller undersökaren isär blygdläpparna och för försiktigt in en spatel av metall eller plast. Det kan kännas lite ovant men ska inte behöva göra ont. Med ytterligare en spatel lyfter undersökaren upp den övre slidväggen och kan nu se livmodertappen som buktar ner i övre delen av slidan. På så sätt kan eventuella förändringar ses. Dessutom kan även prover tas om det skulle behövas. | Kvinnans könsorgan sett från sidan. | De inre delarna av könsorganen är inre delen av livmoderhalsen, livmoderkroppen, äggledarna och äggstockarna. För att undersöka dessa använder undersökaren inga instrument, utan använder händerna för att känna på de inre organen.
Läkaren eller barnmorskan tar en plasthandske på vänster hand. För att det inte ska kännas obehagligt använder undersökaren glidgel på fingrarna. Därefter förs pekfinger och långfinger försiktigt in i slidan och den högra handen läggs ovanpå på magen. Nu kan han eller hon känna på de inre organen. Både storlek och form och eventuell ömhet eller smärta kan bedömas.
En annan, mindre vanlig undersökning av de inre organen innebär att läkaren känner på livmoderns baksida och längs bäckenets väggar. För att kunna undersöka dessa sätter läkaren vänster pekfinger i slidan och långfingret i ändtarmen. Denna del av undersökningen kan upplevas som obehaglig men kan vara viktig för en ordentlig bedömning. | Livmodern med äggstockar och äggledare. | Ibland blir det aktuellt med en ultraljudsundersökning. Gynekologiskt ultraljud görs genom slidan med en kamerastav. Då förs en tunn böjlig slang in i slidan. Längst ut på slangen sitter en så kallad ultraljudsljudgivare som skickar ut ljudvågor på så höga frekvenser att det mänskliga örat inte kan höra dem. Ljudvågorna studsar tillbaka när de träffar organ i kroppen och fångas sedan upp av ultraljudsgivaren och förs till en dator. Datorn omvandlar det reflekterade ljudet till bilder som syns på datorskärmen. Undersökningen kan kännas lite obehaglig men den gör inte ont. Ultraljudsundersökning
| | När undersökningen är färdig får man stiga ur gynstolen. I omklädningshytten finns mjukt papper för att torka underlivet, och bindor om man behöver. När man klätt på sig avslutas undersökningen med ett samtal med undersökaren. Då får man reda på vad undersökningen har visat och läkaren föreslår en åtgärd eller lösning på det problem som man sökt vård för.
Det är ovanligt att man har ont efter undersökningen och man brukar kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan direkt efteråt. | | Det är inte alltid det är nödvändigt med en gynekologisk undersökning utan ibland räcker det med ett samtal. Det kan till exempel vara när man har besvär av kraftig eller smärtsam mens men inte har debuterat sexuellt. Då behöver man inte genomgå en undersökning. Detsamma gäller om man har besvär med premenstruell spänning, så kallad PMS, utan andra gynekologiska problem. Inte heller då behöver man gynundersökas. Mensbesvär
| | Det kan vara så att man av någon orsak är rädd för att genomgå en gynundersökning. Detta ska inte hindra att man söker hjälp om man har gynekologiska problem. Läkaren och personalen är till för att hjälpa även dem som är rädda. För det mesta finns det möjligheter att få hjälp även om man inte vågar eller vill vara med om en undersökning. Man har alltid rätt att avbryta en pågående undersökning. | | Menstruation är inget hinder för en gynundersökning. Däremot tas inte rutinmässigt cellprov vid blödning.
Det är sällsynt att ett handikapp gör det omöjligt att genomgå en gynekologisk undersökning. Ålder är sällan ett hinder, inte heller höftledsbesvär. Är man rullstolsburen går det oftast bra att undersökas tack vare de höj- och sänkbara gynstolarna eller med hjälp av en hissanordning som finns på välutrustade gynmottagningar. Däremot ska alla som ska genomgå en undersökning kunna förstå och samtycka till en undersökning, vilket ställer särskilda krav på undersökning av senildementa och förståndshandikappade. | |
Gynekologisk undersökning / Redaktion
|
Björn Strander, överläkare vid Kvinnomottagningen, Kungsbacka Närsjukhus | | Anna Enander, överläkare vid Kvinnokliniken, Sundsvalls sjukhus | | Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge
Lotta Persson, illustratör, Göteborg
| |
Allt innehåll är också bearbetat, granskat och godkänt av redaktionen, den medicinske chefen och redaktionsrådet vid 1177.se.
Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen
| |
Fördjupningsbilder |
 |
De inre kvinnliga könsdelarna består av äggstock, äggledare, livmoder, livmoderhals och slida. Livmodertappen är utbuktningen av livmoderhalsen där den övergår i slidan.
Vanliga prov som tas från underlivet är cellprov från livmodertappen, prov för mikroskopisk undersökning av flytningen och bakterieodling från livmodertappen, till exempel klamydia eller gonorré. Ingen av dessa provtagningar gör ont. Provet tas med en mjuk bomullspinne eller en liten träspatel.
| |
|
 |
I undersökningsrummet finns en så kallad gynstol, en specialbrits med benstöd. Gynstolen är ofta höj- och sänkbar. När man ska undersökas får man lägga sig på rygg i stolen, med benstöden vilandes mot knävecken. För att det ska bli lättare att se och bedöma har undersökaren en lampa till hjälp, med ljuset riktat mot underlivet på den person som ska undersökas.
Gynstolen kan anpassas efter individuella behov. En del kvinnor vill ha högt under huvudet, andra lägre. | |
|
 |
I undersökningsrummet finns en så kallad gynstol, en specialbrits med benstöd. Man får lägga sig på rygg i stolen, med benstöden vilandes mot knävecken.
Läkaren eller barnmorskan som undersöker sätter sig på en pall som är placerad mellan gynstolens benstöd. Pallen är ofta höj- och sänkbar. För att det ska bli lättare att se och bedöma har undersökaren en lampa till hjälp, med ljuset riktat mot underlivet på den person som ska undersökas.
Gynstolen kan anpassas efter individuella behov. En del kvinnor vill ha högt under huvudet, andra lägre. | |
|
 |
Figur 1 visar de inre kvinnliga könsdelarna i genomskärning; slida, livmoder, äggledare och äggstock.
Figur 2 visar de yttre kvinnliga könsdelarna; de yttre blygdläpparna, klitoris, inre blygdläppar, mellangården och slidöppningen. | |
|
|
De inre kvinnliga könsdelarna består av äggstockarna, äggledarna, livmoderkroppen, livmoderhalsen och slidan. Livmodertappen är utbuktningen av livmoderhalsen där den övergår i slidan. | |
|
|
