|
|
Bröstcancer / Översikt
|
Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor. De flesta blir friska efter behandling om bröstcancern upptäcks tidigt. Därför bör man gå på de hälsoundersökningar med bröströntgen, mammografi, som man får kallelse till. Hälsoundersökningarna görs i alla landsting och regioner. Man bör också själv regelbundet undersöka sina bröst.
Om cancertumören har hunnit sprida sig kan många ändå leva ett bra liv efter operation och andra behandlingar, även om cancern finns kvar i kroppen. | | Bröstcancer brukar kännas som en knöl i bröstet eller armhålan.
Knölen är ofta hård och kan vara öm eller inte ömma alls.
Ett annat symtom på bröstcancer kan vara att blodig, brunaktig eller genomskinligt vattnig vätska kommer ur bröstvårtan.
Ett sår på bröstet som inte läker, och som uppstått utan att man skadat sig, kan också vara ett tecken på bröstcancer. | | Operation är den vanligaste behandlingen. Den kompletteras ofta med strålning, cytostatikabehandling och andra behandlingar med läkemedel. | | Om man får något av de symtom som beskrivs ovan ska man söka vård på en vårdcentral. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd. | |
Bröstcancer / Vad är bröstcancer?
|
Ungefär 7 000 kvinnor i Sverige får bröstcancer varje år. Det betyder att var tionde kvinna kan komma att få bröstcancer under sin livstid. Det är ovanligt att kvinnor under 40 år får bröstcancer. Från 40 år blir sjukdomen allt vanligare med stigande ålder. Varannnan kvinna som får bröstcancer får diagnosen före 65 års ålder. Män kan också få bröstcancer, men det är sällsynt. Cirka 40 män får sjukdomen varje år i Sverige och får då samma typ av behandling som kvinnor. Om cancern upptäcks i ett tidigt skede brukar man bli frisk igen efter operation och andra behandlingar.
Okontrollerad tillväxt av celler
Människokroppen byggs upp av miljarder celler med olika uppgifter i kroppen. De flesta celler kan förnya sig genom delning och de gamla cellerna dör efterhand. Tillväxten av celler i kroppen följer ett visst mönster som kontrolleras av ett komplicerat samspel mellan cellernas arvsmassa, så kallat DNA, och cellens olika funktioner.
Celltillväxten kan rubbas så att nya celler bildas utan att de gamla dör. Då bildas en tumör genom att cellerna klumpar ihop sig. Tumören kan antingen vara godartad eller cancer. | Bröstcancer bildas i mjölkkörtlarna eller i mjölkgångarna. | Bröstet består av bindväv, fettväv, mjölkkörtlar och mjölkgångar som mynnar ut i bröstvårtan. Cancer kan uppstå på olika ställen i bröstet. Oftast uppstår bröstcancer i de mjölkgångar som mynnar ut i bröstvårtan. Då kallas den duktal cancer. Om den börjar i bröstkörtlarna där modersmjölken bildas kallas den lobulär. Så länge cancern enbart finns i körtelvävnaden och inte har spridit sig till lymfkörtlarna eller andra delar av kroppen kallas den in situ som betyder "på platsen".
I sällsynta fall uppkommer cancern i bröstets bindväv som finns mellan bröstkörtlarna, och kallas då sarkom. | | Blod- och lymfkärl löper parallellt och finns som ett nätverk i hela kroppen. I lymfkärlen samlas lymfa, den vätska som pressats ut från de minsta blodkärlen. Cancerceller kan växa in i både blod- och lymfkärlen och då kan cancern sprida sig till andra delar av kroppen och bilda så kallade metastaser. Det är vanligast att tumören först sprider sig till lymfkörtlarna, som bland annat finns i armhålan. | | Man brukar dela in bröstcancer i olika stadier beroende på hur stor cancertumören är och om den har spridit sig till andra organ i kroppen. Cancer in situ sprider sig inte, men ska behandlas och innebär att man har goda chanser att bli helt frisk. En del av de här förändringarna kan utvecklas till cancertumörer som växer in i bröstvävnaden. De kan också sprida sig om de inte behandlas. Om tumören upptäcks tidigt har man ändå goda chanser att botas helt.
När cancertumören har funnits i bröstet under något eller några år, kan den ha utvecklat metastaser. Oftast sker det när den ökat i storlek och blivit flera centimeter stor. Metastaserna finns oftast i lymfkörtlarna, skelettet, lungorna eller levern.
Fler än 60 000 kvinnor i Sverige lever i dag efter att tidigare ha behandlats för bröstcancer. Närmare 80 av 100 kvinnor lever fortfarande tio år efter att de fick sin diagnos, enligt Socialstyrelsens statistik. Ungefär 1 500 dör varje år på grund av bröstcancer. | |
Bröstcancer / Vad beror det på?
|
Cancerforskning har visat att både livsstil och ärftlighet kan inverka på risken att få bröstcancer. De kvinnliga könshormonerna, främst östrogen, spelar också en viktig roll i bildningen av bröstcancer. Risken att få bröstcancer ökar ju äldre man blir.
Om man fått mens tidigt, kommit in i klimakteriet sent eller är överviktig och inte fysiskt aktiv ökar risken något för bröstcancer. Det gäller även om man har en hög konsumtion av alkohol. Långvarig hormonbehandling mot klimakteriebesvär är också en riskfaktor. Om man bara får sådan behandling en kortare tid är risken troligen minimal.
Risken för bröstcancer ökar något om man använder p-piller under lång tid, men det är ändå få kvinnor som får bröstcancer i de åldrar då det är aktuellt att äta p-piller.
Att föda barn tidigt och amma anses minska risken att få bröstcancer. | | Har man en nära anhörig, mamma, syster eller moster som haft bröstcancer, särskilt om de fick cancer före 50 års ålder, kan det handla om en ärftlig bröstcancer. I denna ärftlighet ligger också en ökad risk för äggstockscancer. Dessa anlag gör att man har en betydligt högre risk att få bröstcancer än kvinnor generellt.
Har man flera släktingar som haft bröstcancer eller cancer i äggstockarna kan man få en remiss av sin läkare till en särskild mottagning för utredning av ärftlig cancer. Sådana mottagningar finns på flera ställen i landet. Man kan bli undersökt vid ett genetiskt laboratorium, bland annat med ett blodprov, för att se om man har den förändrade gen som kan ge ärftlig bröstcancer. För att det ska vara möjligt med gentestning måste den sjuka släktingen också gå med på att testas. | |
Bröstcancer / Hur kan man minska risken för bröstcancer?
|
Det är inte mycket man själv kan göra för att förebygga bröstcancer. Forskning har visat att övervikt och hög alkoholkonsumtion kan öka risken för bröstcancer och de faktorerna kan man påverka själv. Eftersom chanserna att bli frisk ökar om bröstcancer upptäcks tidigt är det viktigt att man går på hälsoundersökningar med bröströntgen, mammografi, och att man själv regelbundet undersöker sina bröst.
Hälsoundersökningen gör att man i Sverige numera oftast får sin diagnos när tumören fortfarande är liten och inte har spridit sig i kroppen. | | Bröstcancer är ovanligt i de åldrar när de flesta kvinnor föder barn. På längre sikt minskar graviditet i stället risken för bröstcancer. Mest tycks risken minska vid en tidig första graviditet, före 25 års ålder. Risken minskar ytterligare med ökat antal graviditeter.
Amning minskar också risken för bröstcancer, men inte lika mycket som själva graviditeten. Forskarna tror att graviditet och amning får bröstkörtelcellerna att mogna på ett sätt som gör att de blir mer motståndskraftiga och inte så lätt omvandlas till cancerceller. | | Socialstyrelsen rekommenderar hälsoundersökning med mammografi för kvinnor mellan 40 och 74 år. Landstingen erbjuder alla kvinnor mellan 50 och 69 år möjlighet att genomgå mammografiundersökning. Variationer i landstingens och regionernas resurser gör att en del kvinnor kallas till regelbunden mammografi redan från 40 års ålder, medan andra tidigast kallas från det år de fyller 45 eller 50 år. | | När man själv känner igenom brösten regelbundet lär man sig hur de brukar kännas och kan lättare märka förändringar. Brösten är ofta lite knöliga och ojämna och många kan tydligt känna bröstkörtlarna. I samband med klimakteriet blir brösten mjukare eftersom bröstkörtlarna då tillbakabildas.
Innan klimakteriet kan dagen efter mensens sista dag vara en bra dag för självundersökning, eftersom brösten brukar vara mjuka och lätta att undersöka då.
Undersök så här: - Se på brösten i spegeln. Lyft armarna och titta på bröstens form, om huden är jämn, och om den har sin vanliga färg. Ser bröstvårtorna ut som vanligt och följer de med när man lyfter armarna?
- Ligg ner och känn. Lägg upp armen under huvudet så att bröstet och armhålan ligger fritt. Känn med den andra handen igenom bröstet och armhålan med raka fingrar och lätt tryck. Gör små cirklande rörelser i flera varv runt bröstet. Börja med bröstvårtan och flytta sedan ut fingrarna någon centimeter och känn varv efter varv. Avsluta i armhålan.
Självundersökning av brösten
| Det är lättast att känna ojämnheter i duschen när brösten är intvålade. Lyft armen, känn igenom bröst och armhåla med raka fingrar och ett lätt tryck. | Om man har ett ärftligt anlag för bröstcancer, eller nära släktingar som har bröst- eller äggstockscancer, brukar man få gå på regelbundna kontroller på en särskild bröstmottagning som finns på några sjukhus i Sverige. Där undersöks brösten av läkare och man får göra mammografi och ultraljud.
På dessa mottagningar samlas information om släktingars insjuknande. Det skapar förutsättningar för att kunna spåra nedärvda anlag för bröstcancer.
Förebyggande operation vid ärftliga anlag
Om man har en starkt ökad ärftlig risk för bröstcancer kan man få brösten bortopererade i förebyggande syfte. Innan beslutet om operation tas görs en omfattande utredning då man får träffa både specialistläkare och en psykolog. | Gör små cirklande rörelser, varv efter varv över hela bröstet. Börja runt bröstvårtan och avsluta vid armhålan. |
Bröstcancer / Bröstcancer och graviditet
|
Det är mycket ovanligt att man får bröstcancer när man är gravid. Om det skulle ske gör läkaren en noggrann individuell bedömning och avgör i samråd med kvinnan, hennes partner eller andra närstående vilken behandling som kan bli aktuell med hänsyn både till hur allvarlig tumören är och riskerna för barnet. | | Kunskapen är begränsad om hur graviditet och amning kan påverka risken för återfall när man har haft bröstcancer . Enligt de forskningsresultat som finns verkar inte risken för återfall vara så hög om man blir gravid efter man haft bröstcancer.
En cytostatikabehandling ska vara avslutad innan man försöker bli gravid, men andra behandlingar går ibland att kombinera med en graviditet.
Man får som regel gå i specialistsmödravård om man blir gravid efter man har haft bröstcancer. | | Eftersom kunskapen på detta område ännu är begränsad bör man rådgöra med sin läkare om man vill bli gravid när man har haft bröstcancer. Vissa behandlingar kan minska möjligheten att senare bli gravid, och en del kvinnor går in i klimakteriet efter behandling med cytostatika. | |
Bröstcancer / Vid vilka symtom ska man söka vård?
|
Om man själv upptäcker bröstcancer känner man en knöl i bröstet eller i armhålan. Om knölen orsakas av bröstcancer är den vanligtvis hård och den kan vara öm, eller inte alls göra ont. Det går inte att avgöra med fingrarna om det är en ofarlig knöl eller en cancertumör. Därför ska man alltid kontakta en vårdcentral eller en särskild bröstmottagning om man upptäcker en knöl, för att snabbt kunna bli undersökt. | | Förutom att man kan känna en knöl i bröstet kan en cancertumör också visa sig genom att bröstet förändrar utseende, till exempel så att huden eller bröstvårtan blir indragen. Det kan vara tecken på att en tumör ligger under huden. Om man får en sådan förändring ska man söka vård på en vårdcentral. | | Det är ovanligt att smärta i bröstet är det första symtomet vid bröstcancer. Smärtan behöver skiljas från den typ av besvär som kommer och går under menscykeln. Veckan före mens kan brösten kännas svullna, spända och ömma. Sådana regelbundna förändringar är vanliga och ofarliga och brukar finnas i båda brösten. Är man osäker vad smärtan beror på bör man söka vård på en vårdcentral. | | Om man får ett sår som inte läker eller en rodnad i huden på bröstet utan att man skadat sig ska man kontakta en vårdcentral. Det gäller också om bröstet blir svullet och mycket ömt och det inte kommer i samband med amning. När man ammar brukar sådana besvär bero på mjölkstockning.
Bröstcancer kan man också upptäcka genom att vätska kommer ut ur bröstvårtan. Men det är ett ganska ovanligt symtom på bröstcancer. Även då bör man söka vård på en vårdcentral eller ringa sjukvårdsrådgivningen för råd. | |
Bröstcancer / Undersökningar och utredningar
|
Många får sin bröstcancerdiagnos efter bröströntgen, mammografi. Landstingen erbjuder alla kvinnor regelbunden hälsoundersökning med mammografi från mellan 40 och 50 års ålder.
Oavsett om man har upptäckt en knöl i bröstet själv eller om den visat sig vid mammografiundersökningen får man alltid gå igenom vissa steg i en fortsatt utredning.
En fullständig mammografi görs av båda brösten. Det innebär att ytterligare röntgenbilder tas. Ibland får man även göra en ultraljudsundersökning av brösten. Inga förberedelser behövs för dessa undersökningar.
Om de första bilderna blev otydliga eller något misstänkt syns på mammografin kallas man till en ny undersökning med mammografi eller ultraljud. Då undersöks också brösten av en läkare. Mammografi
| | Brösten kan också undersökas med ultraljud. Det är en strålningsfri undersökningsmetod som särskilt lämpar sig för dem som har mycket bröstkörtelvävnad, som kan försvåra läkarens tolkning av mammografibilden. Ultraljudsundersökning
| | En läkare känner igenom brösten och känner på lymfkörtlar i armhålan, vid nyckelbenen och på halsen.
Man kan också få lämna cellprov från den knöl som upptäckts. Den undersöks sedan i mikroskop. Med en så kallad punktion, då en tunn nål sticks genom huden, hämtar läkaren ut celler från knölen i bröstet. Ibland används, efter bedövning av huden, en grövre nål för att få ut ett lite större vävnadsprov. Det kan kännas bra att ha med en närstående som stöd vid undersökningen. Cell- och vävnadsprov från bröstet
| | Om läkaren trots cell- och vävnadsprov ändå inte kan göra en säker bedömning av knölen opereras den bort helt och hållet. Då brukar man få narkos, men man kan vanligtvis gå hem samma dag. Man brukar få besked om resultatet av undersökningen inom en vecka. | | När man fått diagnosen bröstcancer brukar man rutinmässigt få genomgå mer omfattande undersökningar för att det ska avgöras om cancern har spridit sig. Det kan till exempel vara röntgen av lungorna, så kallad isotopundersökning av skelettet och datortomografi eller ultraljudsundersökning av levern. Datortomografi
| |
Bröstcancer / Att få ett sjukdomsbesked
|
Att få beskedet att man har cancer kommer oftast som en chock. Bröstcancer utlöser för det mesta starka känslor och man behöver få gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att få svar på alla sina frågor. Det kan vara bra att ha med en närstående eller vän vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sas under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd. | | För många är det viktigare att vara väl förberedd än att påbörja en behandling alltför snabbt, innan man har hunnit tänka igenom alla beslut. För en del kan ett bra sätt att hantera sin oro vara att söka information om sjukdomen och ställa många frågor. Det är vanligt att man vill veta hur det är med överlevnad, olika behandlingar, vad spridning av cancer innebär, om sjukdomen kommer att leda till smärta, hur familjen och den egna livssituationen kommer att påverkas och hur det ska bli med sex och samliv.
På många sjukhus finns särskilda bröstsjuksköterskor, som ibland kallas kontaktsjuksköterskor, och kuratorer som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. Man kan också kontakta Cancerupplysningen, Cancerfondens informations- och stödlinje eller en patientförening för att få råd och stöd.
Kontaktuppgifter finns under rubriken Fördjupning och länkar | | Det är individuellt hur djup en eventuell krisreaktion blir efter ett cancerbesked. Det är vanligt att man går igenom olika faser på vägen att förstå och bearbeta sin situation och vissa kan i det läget behöva professionell hjälp. Under en kort tid efter ett cancerbesked kan man hamna i ett chocktillstånd och känna sig förvirrad. Det är helt naturligt att man kan ha svårt att ta till sig och minnas vad som sägs om sjukdomen och vad som ska ske i fråga om behandling. Man kan behöva träffa läkaren igen för att få sin diagnos repeterad och då kan det vara bra att ha med sig en närstående. Sedan kan det komma en fas när man ofta känner oro och ångest innan man börjar kunna bearbeta situationen. Många behöver skaffa sig kunskap genom att läsa om cancer, prata med vänner och närstående och få möjlighet att visa och tala om sin oro och sorg.
Efter en tid anpassar sig de flesta till den nya situationen och kan lära sig leva med med risken för återfall. Om man känner oro och nedstämdhet långt efter behandlingen, trots att allt annat verkar bra, ska man kontakta sin läkare igen. Man kan få behandling mot nedstämdheten och olika former av stöd. Att komma i kontakt med andra som har bröstcancer, som man kan dela erfarenheter med, kan kännas värdefullt. Patientorganisationer har lokala avdelningar över hela landet. | |
Bröstcancer / Behandling
|
Det finns en rad olika behandlingar när man får bröstcancer; operation, strålbehandling, cytostatikabehandling och andra slags läkemedelsbehandlingar. Behandlingarna brukar kombineras för att bli så effektiva som möjligt, och för att anpassas till individuella behov hos varje kvinna med bröstcancer.
Det nationella vårdprogram för bröstcancer som finns i Sverige innebär att behandlingen är liknande över hela landet, med vissa mindre skillnader. För att behandlingen ska bli så bra som möjligt för varje patient brukar en grupp av specialister träffas och planera behandlingen. | | Nästan alla som får bröstcancer opereras. Inför operationen får man gå igenom med kirurgen om bröstet måste tas bort eller om det kan bevaras. Vilken operationsmetod som blir aktuell beror både på tumörens och bröstets storlek. Ett team av specialister diskuterar och föreslår behandlingsalternativ, men man får själv ha synpunkter på att få bröstet bevarat eller helt borttaget. Tas hela bröstet bort kanske man senare vill få gå igenom en plastikoperation för att återskapa bröstet. Det slutliga beslutet tas gemensamt av kirurgen och patienten.
Om man får gå igenom en så kallad bröstbevarande operation tas tumören bort tillsammans med en bit frisk vävnad runtomkring. Denna metod passar mer än hälften av alla kvinnor med tidig bröstcancer. Ofta blir resultatet bra och bröstet ser fint ut. Ibland kan en delprotes i behån kompensera för en mindre bröststorlek på den opererade sidan.
När cancertumören växer i ett större område i bröstet, eller om man själv vill det, tas hela bröstet bort. Då kan man få pröva ut en bröstprotes av silikon att ha i behån.
Behandlingen av bröstcancer startar oftast med operation, men i vissa fall, till exempel om tumören är stor och har vuxit snabbt, kan behandlingen inledas med cytostatika. Målet är att minska tumörstorleken och på så sätt förbättra förutsättningarna för operationen. Det kan till och med bli möjligt att då göra en bröstbevarande operation. Under behandlingen med cytostatika undersöker läkaren regelbundet cancertumören för att följa resultatet. | | En bröstcancer som sprider sig brukar först göra det till lymfkörtlarna i armhålan. För att undersöka om det är så opereras lymfkörtlarna bort och undersöks i samband med att bröstet opereras.
Helst vill kirurgen hitta den första lymfkörteln som tar emot lymfa från tumören, den så kallade portvaktskörteln, för att se om det finns cancerceller i den. Portvaktskörteln undersöks under operationen. Om cancern inte har spridit sig dit kan operationen i armhålan bli mycket mindre än annars. Finns cancerceller i portvaktskörteln opereras ett tiotal lymfkörtlar i armhålan bort.
Om man har ett förstadium till bröstcancer, bröstcancer in situ eller om tumören är mycket liten brukar lymfkörtlarna inte opereras bort. | | Efter bröstcanceroperationen kan operationssåret ibland vätska eller bli infekterat. Vätskeansamlingen är ofarlig och påverkar inte resultatet av operationen.
En operation i armhålan kan ge smärta som kommer från nerver som finns där. Man kan också få nedsatt känsel inom ett litet område på armen under några år efter operationen. Man kan även känna en trötthet och tyngdkänsla i skuldran och armen under de första åren.
Ungefär en av tio kvinnor som opereras för bröstcancer får lymfödem, det vill säga en svullnad i armen på den opererade sidan. Det beror på att flödet av lymfa går mycket långsammare än tidigare. Ofta kan man få hjälp med besvären av sjukgymnaster eller arbetsterapeuter som specialiserat sig på behandling av lymfödem.
Man kan själv lära sig en metod för att minska ödemet. Samtidigt bör man inte lyfta tungt eller överanstränga armen på annat sätt. | | Bröstcancer är känslig för strålning. Strålbehandling efter operationen minskar risken för att cancertumören ska komma tillbaka i bröstet.
Strålbehandlingen skadar cellernas arvsmassa, DNA. Kroppens friska celler skadas samtidigt som tumörcellerna, men de har bättre förmåga än tumörcellerna att reparera skadorna mellan strålbehandlingarna. Därför får man en serie strålbehandlingar för att öka chanserna att alla tumörceller dör samtidigt som de friska cellerna kan återhämta sig mellan varven. Strålbehandling
| | För att läkaren ska kunna bestämma om läkemedelsbehandling är lämplig och vilken typ som i så fall ska väljas behövs kunskap om följande: - tumörens storlek
- spridning till lymfkörtlarna i armhålan
- mått på tumörens växtsätt
- tumörens hormonkänslighet
- om tumören reagerar på tillväxtstimulering
- om man har andra sjukdomar eller mediciner som kan påverka hur man tål olika mediciner.
| | Cytostatika kallas de läkemedel som hämmar bildningen av eller dödar cancerceller. Sådan behandling brukar man få vid bröstcancer. Liksom när man får strålbehandling påverkas även friska celler, men de har förmåga att reparera skadan. Cytostatika ges med upprepade behandlingar.
Man får oftast cytostatikabehandlingarna direkt i blodet genom dropp. Efter en kur brukar ett uppehåll på några veckor göras innan det är dags för en ny kur. Man brukar få behandlingar över en tid på cirka fyra månader. Vanligtvis får man en kombination av olika cytostatika. Cytostatikabehandling
| | Ibland kan man få hormonbehandling mot bröstcancer som har effekt på hur östrogenet påverkar cancercellerna. Man får ett läkemedel i form av tabletter som gör att det östrogen man har i kroppen förhindrar att cancercellerna förökar sig. Ett annat sätt är att behandla med ett läkemedel som kallas aromatashämmare. Detta läkemedel hindrar att östrogen överhuvudtaget bildas i kroppen.
Det finns också behandling som minskar äggstockarnas bildning av könshormoner. Då används antingen läkemedel eller stråldoser mot äggstockarna.
Dessa behandlingar ger klimakterieliknande besvär även hos kvinnor som redan har gått igenom klimakteriet. Om biverkningarna blir för svåra kan man behöva få byta medicin. | | Vissa bröstcancertumörer innehåller stora mängder av en så kallad tillväxtfaktor som styrs av en gen som heter HER2/neu. Tillväxtfaktorn, som stimulerar tillväxten av bröstcancern, kan mätas i den tumör som opereras bort. Behandling med ett särskilt läkemedel, trastozumab, kan göra att tillväxtfaktorn hämmas så att risken att få återfall i bröstcancer minskar. Behandlingen är ovanlig på grund av biverkningar, som innebär att hjärtats funktion påverkas. | | Om bröstcancern sprids är det vanligast att det sker till lymfkörtlarna. Man kan också få metastaser i skelettet och lungorna. Får man metastaser kan man återigen få behandling med cytostatika eller mediciner som påverkar hormonerna. Strålbehandling kan ges exempelvis mot metastaser i hjärnan och ryggraden. Strålningen kan även lindra den smärta som kan uppkomma. I vissa fall kan man bli opererad på nytt.
Metastaser som upptäcks i andra delar av kroppen än brösten minskar chanserna att man ska bli frisk, men det finns ändå goda möjligheter att sjukdomen kan bromsas upp. Det finns också bra sätt att lindra smärta och biverkningar. I många fall kan man leva ett gott liv i flera år, även om cancern finns kvar i kroppen. | |
Bröstcancer / Uppföljning
|
Man behöver gå på regelbundna uppföljande kontroller efter operationen och de övriga behandlingarna efter bröstcancer. Det gör att det tidigt kan upptäckas om man får ett återfall. Dessutom kan man snabbt få hjälp mot eventuella biverkningar av behandlingen, till exempel svullnad i armen, så kallat lymfödem, eller hudbesvär efter strålning.
Det är vanligt att man kallas till återbesök var sjätte månad under de första två åren efter operationen. Besöken glesas sedan ut till en gång om året om allt är bra. En läkare eller en särskild bröstsjuksköterska med specialkompetens känner igenom båda brösten och undersöker om det finns svullna lymfkörtlar i armhålorna eller på halsen. Vanligtvis undersöks man även med mammografi. Kontrollerna görs som regel under fem till tio år efter operationen.
Rutinerna för uppföljningen varierar beroende på vilken slags tumör man hade och vilken typ av behandling man fått. Uppföljningarna kan organiseras på olika sätt i landstingen och regionerna. Ibland ansvarar en läkare på kirurg- eller onkologkliniken för återbesöken, ibland en bröstsjuksköterska.
Om man har bröstcancer in situ och inte har behövt strålbehandling efter operationen, följs man inte upp på något särskilt sätt. Man fortsätter att gå på de vanliga hälsokontrollerna med mammografi som man får kallelse till.
| | Det är vanligt att man känner besvär från operationsområdet som kan göra att man blir orolig och har frågor. Även mellan kontrollbesöken kan bröstsjuksköterskan svara på frågor i telefon eller snabbt ordna ett besök så att man kan bli undersökt.
Om man får nya symtom kan ytterligare undersökningar behöva göras. Då kan man få genomgå andra röntgenundersökningar och även lämna blodprover. Men det finns ännu inte något specifikt blodprov som kan ge besked om man fått ett återfall i bröstcancer. | | När de uppföljande kontrollerna upphör brukar man uppmanas att gå på de vanliga hälsokontrollerna med mammografi man kallas till, som regel fram till man är 74 år. | |
Bröstcancer / Hur påverkas livet av bröstcancer?
|
När man får en bröstcancerdiagnos är det naturligt att man inte alltid kan eller orkar ta beslut om hur man själv aktivt ska kunna påverka sin hälsa. Man kan inte själv förbättra chanserna att bli frisk, men man kan påverka situationen i så positiv riktning som möjligt.
Om man får klart för sig hur behandlingen ska gå till blir det lättare att känna sig motiverad att följa den. Man kan till exempel ta hjälp av en patientförening, där andra som gått igenom samma behandling kan berätta vad den innebär. | | De flesta mediciner mot bröstcancer påverkar hur man mår allmänt under behandlingstiden. Cytostatika ger olika biverkningar. Vilka man får beror på typen av cytostatika. Framför allt påverkas de röda och vita blodkropparna, många blir då trötta på grund av blodbrist och får lättare infektioner. De cytostatika som används när man har bröstcancer brukar leda till håravfall. Håret kommer tillbaka när behandlingen är avslutad, men under tiden kan man få en peruk. På sjukhuset brukar man få hjälp med det i god tid före behandlingen.
Illamående, minskad aptit och sköra slemhinnor är andra biverkningar. Alla dessa symtom kan mildras och under behandlingen har man tät kontakt med sjukhuset. Blodvärdena kontrolleras också under behandlingen. | | Om bröstcancern är hormonkänslig brukar man få tabletter som blockerar det kvinnliga könshormonet, vilket gör att man kommer i klimakteriet. Svettningar och torra slemhinnor i underlivet är vanliga symtom på det. Smärtor i lederna är vanligt om man får så kallade aromatashämmare. Man bör tala med sin läkare om biverkningarna är svåra, eftersom det finns goda möjligheter att lindra symtomen. | | Om man försöker leva någorlunda hälsosamt orkar man bättre med de fysiska och psykiska påfrestningar som behandlingarna innebär. Det kan man göra genom att äta bra mat, vara måttlig med alkohol, undvika rökning, sova tillräckligt och motionerna på något sätt man trivs med och klarar av. | | När behandlingarna är avslutade är det viktigt att man söker upp sin bröstsjuksköterska eller läkare så fort man får besvär som man misstänker kan ha med bröstcancern eller behandlingen att göra. Är det långt efter operationen, och man inte längre har kvar den kontakten, bör man ta kontakt med sin vårdcentral. | | Det är också viktigt att försöka hämta sig psykiskt och knyta an till sina nätverk igen. Vissa vill kanske diskutera sjukdomen ofta med sina vänner, andra vill hålla detta till en trängre krets. Man måste få återhämta sig på det sätt som stämmer med vem man är som person. För många innebär sjukdomen och tiden av behandling att man stannar upp, omvärderar och förändrar många saker i sitt liv.
För den som arbetar kan sjukdomen innebära att man blir sjukskriven en längre tid, men många fortsätter att arbeta. Arbetsgivaren är skyldig att underlätta återgången till arbetet, som i en del fall behöver ske stegvis. | |
Bröstcancer / Karins berättelse
|
Karin var 46 år när hon upptäckte en knöl i bröstet. Efter det följde mammografi, operation och behandling med cellgifter. Under resans gång har Karin själv bestämt när hon ska jobba eller vara sjukskriven.
- Det har bidragit till den framgångsrika behandlingen, tror hon.
Karin upptäckte själv knölen i bröstet. Hon visste att hon slarvat med att undersöka sina bröst och regelbunden mammografi, bröströntgen, var hon för ung för. Karin pratade med en läkare på vårdcentralen där hon jobbar. Läkaren kände på bröstet, skickade en remiss till mammografi och tröstade med orden "Det är säkert inget farligt!".
Karin gick hem och berättade för sin man. Hon var lugn och det smittade av sig på honom. Men någonstans inom sig visste hon att det här var allvarligt. | | Efter en vecka kom det ett svar till vårdcentralen.
- Eftersom jag är läkarsekreterare kom brevet till mig. Jag öppnade det, tittade på det, men vågade inte läsa. Istället gick jag in till läkaren. Hon läste, och ja, det var ju cancer. Det var en tumör och den var stor. Förmodligen hade den funnits där länge…
Karin fortsatte att arbeta som vanligt. Efter ungefär en vecka fick hon komma till bröstmottagningen på sjukhuset.
- Där fick jag och min man träffa en kirurg och en sjuksköterska. Kirurgen var väldigt käck. "Nu tar vi bort bröstet så är det bra sen - det är enkelt", ungefär så sa han. Sjuksköterskan stannade kvar i rummet och pratade med oss efter beskedet. Jag försökte med "tänk om jag inte vill operera mig då". Men nej, det fanns inget val. Tumören skulle växa och växa och till slut skulle jag dö. | | Karin fick tid för operation drygt två veckor senare. Hon minns med viss förvåning det lugn hon kände under den här tiden.
- Jag sov gott på nätterna och jag grubblade inte. Det var helt okej. Antagligen var jag chockad men orkade inte tänka på vad som skulle hända, säger Karin.
- Jag är en ganska praktisk person. De ringde från jobbet en dag och frågade hur jag mådde. Jag vet att jag svarade ”hellre ett bröst och två ben, än tvärtom”.
- Det tycker jag fortfarande, inflikar Karin. | | Operationen ägde rum på en fredag, med hemgång på lördag.
- Det var lite dumt. Där var flera vikarier och rutinerna fungerade inte riktigt på helgen. Informationen om vad jag fick göra och inte göra förväxlades med en annan patient. Och dränaget från bröstet, med en lång slang och en påse, vad skulle jag göra med det? Informationen var bristfällig, säger Karin.
Själva operationen gick bra. Kirurgen tog bort bröstet och 17 lymfkörtlar i armhålan. Efter operationen följde en tid av återhämtning. Såret skulle läka, provsvaret analyseras och beslut om en eventuell fortsatt behandling tas. | | Efter en tid fick hon besked. Hon skulle behandlas med cellgifter.
- Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag kände. Jag lyckades behålla lugnet. Tänkte att det kan inte hända mig. Samtidigt som jag på något sätt var förberedd på det värsta. Jag befann mig på två olika plan. Praktiskt på sätt och vis!
Lugnet smittade av sig på omgivningen. Barnen var hemma mycket och ringde mycket men ingen var riktigt rädd. | | Karin var mest rädd för sprutorna som hon skulle få, eftersom det ofta är svårt att hitta hennes kärl. Men det gick bra. Det blev sex behandlingar med tre veckors mellanrum.
- Varje behandling tog två timmar. Min man var med varje gång och vi spelade Trivial Pursuit. Någon gång efter halva tiden blev jag väldigt kissnödig. Då kissade jag rött av vätskan. Sen åkte vi hem, minns Karin.
- Efter första behandlingen gick jag och väntade på att jag skulle må dåligt. Cellgifter har man ju hört talas om. Jag vågade inte gå ut ifall illamåendet skulle komma över mig. Men det kom aldrig. Jag blev mer illamående för varje behandling men aldrig så mycket att jag kräktes. Men så var jag också väldigt ordentlig med medicinerna mot illamående, säger Karin. | | Efter två-tre veckor med cellgifter började håret falla av.
- Efter den andra behandlingen rasade det. Jag var på planeringsdagar med jobbet och lämnade en stor hög med hår i duschen på mitt hotellrum. Städpersonalen undrade säkert vad som hänt, men jag gick bara därifrån, jag orkade inte bry mig, minns Karin.
Karin fick en peruk men använde den inte särskilt mycket. Det kändes som den skulle halka på sned och istället tog hon en sjal om huvudet när hon gick ut.
- När håret växte ut igen blev det lockigt till att börja med. Det var fint, tyckte Karin. | | Under cellgiftsbehandlingen arbetade Karin tre timmar om dagen. Det var hennes egen önskan. På det sättet kom hon upp och iväg på morgonen, istället för att sitta hemma själv och fundera.
- Det blev inte många knop gjorda på jobbet. Jag knäppte på datorn på morgonen när jag kom och sen var det dags för fika. Då satt jag i soffan i fikarummet och pratade hela fikarasten, från det att den första kom till att den sista gick. Sen knappade jag lite till på datorn innan det var dags att gå hem. Det var bra terapi, säger Karin.
- Det hände också att jag satt på chefens rum och grät en stund. Det var bra att få ur sig känslorna när de kom, minns hon.
Karin har hund och var också ute mycket och promenerade. | | När cellgiftsbehandlingen var över behövde Karin tid för att vila upp sig. Hon blev helt sjukskriven under en månad. Det bestämde hon själv.
- Då var det helt plötsligt skönt med egen tid hemma! En helt annan känsla än när jag var sjuk. När resten av familjen hade gått i väg på morgonen gick jag tillbaka till sängen. Låg där och åt frukt och tänkte på tiden som skulle komma.
Så småningom smög Karin igång jobbet, först på 25 och sedan på 50 procent.
- Det var aldrig någon som sa att så kan vi inte göra. Jag fick bestämma det helt själv och det var väldigt värdefullt. | | När cellgiftsbehandlingen var avslutad blev Karin kallad till gruppsamtal på bröstmottagningen. Där fick hon träffa andra kvinnor i samma situation. Gruppen träffades fem-sex gånger och varje gång fanns en specialist med, kurator, sjukgymnast och dietist till exempel.
- Det var bra att få träffa andra patienter, att få någon att utbyta erfarenheter med, att känna att man inte var ensam om sina problem.
Av samma anledning tog Karin senare kontakt med den lokala patientföreningen. Även där fanns samtalsgrupper. De vände sig till nya medlemmar och leddes av en psykolog. När samtalsgrupperna var avslutade gick Karin på träffar varje onsdag förmiddag, en möjlighet att fortsätta utbyta tankar, tips och idéer med andra bröstcancerdrabbade kvinnor. | | För att undvika att cancern skulle sprida sig tog läkarna bort ett antal lymfkörtlar i Karins armhåla. Det har gjort att Karin nu har lymfödem i armen. Lymfkörtlarna som är kvar klarar inte av att transportera lymfvätskan tillräckligt effektivt. Armen svullnar och Karin måste ständigt tänka på hur hon använder den, inte för mycket men heller inte för lite. Det är en fin balansgång och en evig oro.
Så här i efterhand önskar Karin att hon hade varit lite mer vaken när läkarna berättade om sina operationsplaner.
- Det visade sig senare att endast en liten del av portvaktskörteln, den lymfkörtel som är entré till lymfsystemet, var cellförändrad. Kanske kunde man ha opererat i flera steg. Läkarna gör naturligtvis så gott de kan för att inte cancern ska poppa upp igen men ibland har de lite väl stora marginaler. Jag tror att det blev så i mitt fall, säger Karin. | | Att simma är bra för Karins arm. Det gör hon tre gånger i veckan. Då tar hon av sig glasögonen så att hon slipper se om någon tittar på henne för att hon bara har ett bröst.
- Jag tycker att jag har fått tillräckligt med problem när jag fick cancer och jag vägrar låta den påverka mig så att jag inte kan göra det som är bra för mig eller det som jag tycker om.
Karin använder i dag en bröstprotes som hon lägger i BH:n. Hon fick en kallelse till plastikkirurgen två år efter operationen. Hon vill ha ett nytt bröst men hon vill också gå ner i vikt. Därför börjar hon med det förstnämnda, så att bröstet får rätt storlek i förhållande till kroppen. | | Vid jultid, mitt i cellgiftsbehandlingen, låg Karin hemma i soffan och tittade på TV.
- Jag tittade på "Sound of Music" när Julie Andrews springer fram på ängarna mellan alptopparna. Åh, det såg så härligt ut! Det ska jag göra när jag blir frisk, tänkte jag.
När behandlingen var klar och våren kom stack Karin och hennes man till Julie Andrews Österrike.
- Det blev väl inga språng på ängarna men det blev i alla fall promenader i bergen. Jag tror att det är särskilt viktigt att bejaka det som känns roligt när man är sjuk. Att hitta det som man verkligen vill göra, säger Karin. | |
FOTNOT: Karin heter i verkligheten något annat. | |
Karins berättelse är skriven av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och är framtagen av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Bröstcancer / Lillemors berättelse
|
När operationen och strålbehandlingen var avklarad skulle Lillemor börja njuta av livet igen. Istället blev hon deprimerad. Det fanns flera tänkbara förklaringar, men den avgörande visade sig vara medicinen mot metastaser.
- Det började när jag skulle fylla 60 år. Jag hade varit på mammografi och efteråt kom ett brev hem med posten. Det var något som inte såg bra ut så jag skulle komma tillbaka för att röntga bröstet på nytt, minns Lillemor.
På röntgenbilden fanns en skugga på Lillemors bröst. Inuti bröstet hittade man en vätskefylld blåsa. Lillemor fick komma till en mottagning där de med en spruta sög ut vätskan och sedan skickade den vidare för analys.
- Jag skulle ju ha kalas och hade inte alls tid att tänka på detta, berättar Lillemor. | | Efter en tid fick hon ett telefonsamtal från en läkare. Han sa:
- Nu sitter vi här tre läkare för att bedöma ditt fall. Två av oss vill släppa dig och en vill operera. Vad tycker du?
- Då väljer jag att tro på de två som säger att det inte är farligt, svarade Lillemor. | | Lillemor firade sin 60-årsdag och på den följde fem lugna år, tills hon blev kallad till mammografi på nytt. Den här gången blev svaret på undersökningen inte en fråga utan ett konstaterande: "Du har bröstcancer och tumören är 9 millimeter stor".
Lillemor fick tid för operation fem dagar senare. Läkarna tog bort en "tårtbit" av bröstet och 19 lymfkörtlar i armhålan. Operationen följdes sedan upp med strålbehandling.
- Det var nu mina problem började, säger Lillemor. | | Lillemor började sin strålbehandling. Varje morgon, utom på helgen, under fyra veckor åkte hon till sjukhuset.
- Till att börja med var jag morsk. Körde bil dit själv och åkte sedan vidare till jobbet för att fortsätta arbetsdagen. Men strålning gör att man blir tröttare och tröttare för varje dag. Så småningom blev jag körd av min man och varje dag när behandlingen var klar åkte jag istället hem och vilade.
Läkarna sa att Lillemors bröstcancer hade samband med hormonet östrogen. Lillemor led av svåra övergångsbesvär, precis som hennes mamma och andra kvinnor i släkten. Därför valde hon tidigt att äta medicin för att lindra sina besvär. Vid det här laget hade Lillemor ätit östrogentabletter i 15 år. Nu blev det stränga order om att sluta med det.
- Det gjorde att jag nu fick de övergångsbesvär som jag tidigare hade lyckats undvika, svettningar, värmevallningar och svängningar i humöret. Jag hade bara skjutit dom framför mig, säger Lillemor. | | Lillemor började äta en annan medicin som motverkar att cancerceller sprider sig i kroppen. Senare förstod hon att hon inte tålde den.
Lillemor började må riktigt dåligt. Hon led av övergångsbesvären men hon blev också allt mer deprimerad. Så småningom sökte hon vård på en psykiatrisk mottagning. Där fick hon nya tabletter som hon kände sig ännu sjukare av. Hon slutade äta dem ganska snart. | | - Till slut sa min man: "Sluta ta dom där tabletterna!" och syftade på dom som skulle förhindra att cancern spred sig. Då hade jag ätit medicinen i ungefär tio månader. Jag ringde till min läkare och pratade med honom. Han sa: "Jag har gett dig både hängslen och livrem. Om du känner att du mår dåligt av tabletterna ska du inte fortsätta att äta dom."
Redan efter några dagar återvände kraften och ljuset i Lillemors liv. Operationen var ju avklarad, liksom strålbehandlingen. Molnen började skingra sig på himlen. | | Lillemor har sedan många år drivit en modebutik för kvinnor. Den har hon byggt upp själv och satsat sin själ i.
- Ett par år efter att jag blev sjuk sålde jag butiken eftersom jag inte orkade driva den längre. Det bidrog också till min depression. Jag var 67 år då men hade gärna fortsatt i några år till, säger Lillemor.
Under sin tid i modebranschen ordnade Lillemor modevisningar, ofta med artister som inslag. Nu använder hon den kunskapen för att arrangera andra tillställningar, bland annat bröstcancergalor. De äger rum i oktober varje år och pengarna går till forskning om sjukdomen. | | Vid operationen tog läkarna bort lymfkörtlar i Lillemors armhåla för att undvika att cancern skulle sprida sig. När man gör det finns det risk för lymfödem, att armen samlar på sig lymfvätska och svullnar. Det har Lillemor lyckats undvika genom att aldrig bära tungt med den armen och genom att ha en elastisk strumpa på när hon använder den mycket.
- Jag har spelat tennis i 40 år men efter operationen tål inte armen hårda slag längre, så det har jag tyvärr fått sluta med. Däremot kan jag paddla kanot, simma och spela golf. I alla aktiviteter måste jag ha strumpan på armen för att undvika att den svullnar.
Annars tänker inte Lillemor så mycket på vare sig bröstet eller armen.
- Det är lite stelt och stramar lite, men gör inte ont. Jag har lärt mig att leva med det, säger hon. | |
FOTNOT: Lillemor heter egentligen något annat. | |
Lillemors berättelse är skriven av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och är framtagen av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Bröstcancer / Åsas berättelse
|
Åsa utvecklade bröstcancer under tiden hon ammade sin baby. Som nybliven och ensamstående mamma hade hon all uppmärksamhet på barnet och att han skulle få mat. I dag, tre år senare, lever hon ett till synes vanligt liv, men med tumörer i skelettet.
När Åsa var 42 år blev hon mamma för första gången. Hon ammade sin baby och efter ungefär två–tre månader kände hon en oregelbunden knöl i bröstet. Sonen valde bort bröstet när han skulle amma och det gjorde Åsa orolig. Hon ringde till barnmorskan som sa:
- Knöliga bröst är inget att oroa sig för när man ammar. Det är också vanligt att barnet får ett favoritbröst.
- Jag tänkte inte rationellt under den här tiden. Jag hade fokus på amning, mjölkstockning och att barnet skulle få mat, ingen tanke på cancer och att jag borde vända mig någon annanstans.
Så småningom blev Åsa i alla fall bekymrad. Hon minns en orolig sommar som till sist slutade med ett besök på vårdcentralen, där man gjorde ett ultraljud.
- Det här ser verkligen inte bra ut, sa röntgenläkaren. | | Ett par dagar senare ringde läkaren. Han ville att Åsa skulle komma till vårdcentralen för att få besked.
- Jag var i sommarstugan och David, min son, låg bredvid. Jag blev stel av skräck, ändå visste jag på något vis redan att jag hade cancer.
Från och med den här dagen kommer allt att vara annorlunda, tänkte Åsa. Och så blev det.
Åsa har aldrig levt tillsammans med Davids pappa, som endast träffar sin son ett par dagar i månaden. | | Åsa har östrogenbetingad bröstcancer. Det betyder att hormonerna som strömmar till under amning och graviditet blir som ett bränsle för cancern. Hon fick order om att sluta amma samma dag för att få hormonerna att avta. Vid cellgiftsbehandlingen skulle hon ändå bli tvungen att sluta.
- Det var otroligt sorgligt, ett så abrupt slut! Jag väntade i alla fall en dag. Det blev som en slags avskedsceremoni. Jag fick tabletter som gjorde att mjölproduktionen avtog och David fick välling i flaska. Det kändes hemskt att kasta bort bröstmjölken och samtidigt tvinga i honom välling, men det gick trots allt bra. Det fanns ju inget annat alternativ än att få det att fungera, säger Åsa.
| | - Sen var det raka vägen in i cellgiftsvärlden. Jag förberedde mig väl mentalt, bland annat på att tappa håret. Jag läste boken ”Skalliga damen” av Maria-Pia Boethius och fick bra hjälp därifrån. Allra mest från inledningen där författarinnan är ute och joggar och tänker tillbaka på sin mardröm.
En vecka efter den första cellgiftsbehandlingen klippte Åsa av sig sitt långa hår och efter ytterligare någon vecka började håret lossna i stora tussar.
- Om man inte tappade håret skulle allt kännas lättare. Håret är så otroligt viktigt. Man känner sig friskare och mindre sargad om man får behålla det.
Åsa lät göra en peruk av sitt långa hår. Hon hade sett i ett TV-program att det var möjligt.
- På perukmakeriet tog de bilder av hur jag såg ut innan. Det blev så likt. Hårfästet, allting stämde. | | Tack vare medicin slapp Åsa illamående. Det var en stor lättnad. Hon var orolig för att inte kunna ta hand om David. Istället kom det andra jobbiga biverkningar, sår i munnen, smak av metall, jobbigt med magen och tarmarna, tappade naglar, orkeslöshet och sömnsvårigheter.
- Det blev åtta behandlingar som kändes som att bestiga berg varje gång. De blev jobbigare och jobbigare. Jag minns den här tiden som i ett töcken. Jag la all min energi på att låtsas för David att allt var precis som vanligt. Nu förstår jag inte hur jag fick livet att fungera. | | Efter ett par cellgiftsbehandlingar opererades Åsa.
- Jag visste från början att jag skulle bli av med bröstet och hade förberett mig mentalt. Jag tänker inte på det nu och lider inte av det. Det känns ok. Förmodligen för att jag har tagit bort något som var så farligt. Det var där själva sjukdomen satt. Hotet mot mitt liv.
Åsa läste i en damtidning om andra kvinnor som opererat bort ett bröst, kvinnor i hennes egen ålder med små barn.
- Det var peppande att läsa om hur de hanterade sin sjukdom. Annars handlar den mesta informationen om äldre kvinnor.
Under sommaren fick Åsa strålbehandling i fem veckor.
- Det var inte smärtsamt men mycket tröttande och hela sommaren försvann på grund av de dagliga sjukhusbesöken.
När alla behandlingar var klara skulle Åsa återgå till ett normalt liv. Hon liknar det vid att återvända från kriget. Hon hade önskat mer empati och förståelse från vården i det här skedet, ett avslutande samtal som summerar det som varit och förbereder och inger hopp inför framtiden. | | Försommaren 2007 kände Åsa trötthet, smärtor i ryggen och sömn- och vallningsproblem. Hon var väl medveten om risken för återfall. Och så blev det. Åsa fick besked om att det fanns metastaser i skelettet och i lymfsystemet.
Åsa är nu inskriven på en avdelning på sjukhuset men bor hemma med sin son och kämpar för att leva ett så vanligt liv som möjligt – jobba, städa och laga mat men framförallt att vara mamma till sin 3-årige son.
Åsa driver ett eget företag.
- Att vara egen företagare när man är frisk är underbart och fritt men en helt annan sak när man blir sjuk. Jag har tänkt mycket på vad jag ska göra. Det är stressande att ha jobbet kvar men det innebär också att man behåller den delen av sin identitet. Dessutom kan jag styra min arbetstid så att jag kan vara ledig när jag är trött, när David är sjuk eller när det är vackert väder. Jag vill använda tiden till roliga och viktiga saker som att träffa vänner, ställa upp för familjen och göra utflykter med David.
| | Under sex månader fick hon låga doser av cellgifter intravenöst en gång i veckan, men sedan sju månader tillbaka tar hon en annan medicin som än så länge håller metastaserna i schack. Var tionde vecka går hon på datortomografi för att se om metastaserna växer eller förändras.
- Sjukdomen finns med hela tiden men jag känner mig inte deppig. När jag vaknar och solen skiner är jag oftast lika glad som alla andra. Min son är mitt solsken hela tiden, säger Åsa.
- Självklart är framtiden osäker. Men det finns många olika sorters tumörer, behandlingar, prognoser och förutsättningar. Vissa drabbas av väldigt aggressiv cancer medan andra kan leva med metastaser i många år. Man kan inte jämföra med någon. Det gör mig både lugn och orolig. David behöver mig varje dag och från honom får jag den kraft jag behöver för att leva i nuet, säger Åsa. | |
FOTNOT. Åsa och David heter egentligen något annat. | |
Åsas berättelse är skriven av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och är framtagen av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Bröstcancer / Att få ett nytt bröst, Sofia berättar
|
Vid 32 års ålder opererades Sofias bröst bort till följd av bröstcancer. Efter en lång väntan och många telefonsamtal fick hon ett nytt bröst, uppbyggt av vävnad från magen. Sju år senare kan hon glädjas över ett bröst som till och med åldras.
Ett år efter att bröstet opererats bort fick Sofia komma till plastikkirurgen på ett möte. En koordinator berättade om olika alternativ. Sofia hade gått med i den lokala patientföreningen för unga kvinnor med bröstcancer och var redan välinformerad om metoderna. Vid det laget hade hon redan en uppfattning om hur hon ville ha det.
Sofia använde vid den tiden en lös silikonprotes i behån. Den var bra på sätt och vis men hade sina nackdelar.
– Protesen andades inte och på sommaren när det var varmt blev jag plaskblöt av svett. När jag böjde mig fram och protesen släppte kom det ett litet slörp-ljud. Samma sak hände när den klibbade fast igen, berättar Sofia. | | Av alla operationsmetoderna är en fyllning med silikon den vanligaste.
– För mig var det inget alternativ. Tanken på ett främmande material i kroppen skrämde mig och dessutom visste jag av tidigare erfarenhet från den lösa protesen att silikon inte ändrar form, till exempel när man ligger och solar, då står silikonbröstet rakt upp medan det andra bröstet faller åt sidan.
Sofia hade hört talas om DIEP-metoden, Deep Inferior Epigastric Perforator. Den innebär att man skär ut en munformad bit från magen, flyttar hud och fett komplett med blodkärl och allt därifrån och bygger upp ett nytt bröst. Vävnaden kopplas sedan ihop med blodkärl i bröstkorgen och ger på så vis blodförsörjning i det nya bröstet.
Antingen fick det bli DIEP eller ingen operation alls, det var Sofias bestämda åsikt. | | Så småningom blev hon kallad till en läkare som undersökte, tog mått, fotade och förklarade mer i detalj hur operationen skulle gå till. Sen hände ingenting…
Sofia ringde med jämna mellanrum för att kolla sin plats i kön.
– Efter knappt två år var jag nummer tio. Det var ungefär så många operationer som genomfördes under ett helt år. Som tur var hade jag också satt upp mig på en återbudslista. Då kan man få erbjudande om operation med kort varsel. Ett par månader senare kom det första erbjudandet. Det var i mitten av december och hela familjen skulle åka till Thailand på semester. Jag tackade nej och tänkte att nu var det kört för min del, berättar Sofia. | | Ungefär en vecka efter hemkomsten kom ett nytt samtal från plastikkirurgen. Sofia skulle infinna sig för provtagning redan nästa dag, och dagen efter skulle operation ske. Efter tio minuters betänketid och ett samtal till sin man hade Sofia bestämt sig för att tacka ja. Så här berättar hon om dagarna som följde (utdrag ur ett mail till släkt och vänner):
"Jag skrevs in på tisdagen för att ta en massa prover, men återvände hem på eftermiddagen för att slippa sjukhuset lite till. Åkte tillbaka sent på kvällen för att sova på sjukhuset eftersom jag var tvungen att vara där kl 6.30 på onsdag morgon.
Operationen tog 6 timmar. Tre plastikkirurger jobbade samtidigt. Jag vaknade upp på IVA där jag stannade till torsdag vid 11-tiden. Kände mig som en alien då jag var kopplad till oräkneliga slangar; tre i vänster hand, en i varje fot, kateter, slang i näsan, syremätare på fingret, två dränage i magen samt ett i bröstet.
Väl på avdelningen igen på torsdag förmiddag kom den terrierliknande sjukgymnasten, som trodde att han skulle få mig på fötter med hjälp av ett gåbord. Jag var tillmötesgående nog att försöka men fick ett rejält blodtrycksfall. Någon timme senare lyckades jag hasa mig halvvägs genom korridoren utanför.
På ronden fredag morgon fick jag kommentarer om att jag verkade osedvanligt pigg, så jag gjorde ett halvhjärtat försök att få åka hem. Det var dock fullkomligt uteslutet. Jag var tvungen att tåla mig över helgen. På måndagen släpptes jag hem."
DIEP är ett stort ingrepp som omfattar både bröst och mage och därför blev Sofia sjukskriven i en månad.
– Även om jag ganska snart kände mig återställd så kunde jag inte bortse från att det var ett stort ingrepp, och mycket som skulle läka i kroppen. Den första tiden var det en utmaning bara att räta upp ryggen och töja ut skinnet på den hopsydda magen. | | Sofia har fått ett bröst som utanpå kläderna ser ut precis som det andra. Det har samma form, samma storlek och sitter på motsvarande plats. Hon berättar att vårtgården är tatuerad och att själva bröstvårtan är upphöjd med hjälp av en hudflik som man vänder på och syr fast.
– Jag är jättenöjd med mitt nya bröst. Och det som jag är mest nöjd med är att bröstet känns och rör sig precis som mitt andra. Det första året var det fastare men med tiden har det hängt till sig och fått ett mer naturligt utseende, precis som plastikkirurgen sade att det skulle. Tänk att man kan bli så glad över att något hänger… Sofia berömmer plastikkirurgerna för att de tar hänsyn till så många olika aspekter.
– Att jag dessutom blev av med putmagen är en bonus, tillägger hon.
Sofia tänker vidare.
– Men oavsett hur välgjort det är, så är det ändå fejk på utsidan. På insidan bär jag med mig den här historien och det handlar till stor del om att acceptera det som hänt och att finna sig tillrätta i livet, betonar hon. | | Sofia har blivit luttrad efter flera år som patient i vården.
– Det är ett heltidsjobb att vara sjuk, att ringa vid rätt tid, att kolla så att remisser kommer fram och att personalen uppfattar vad man vill. Jag har blivit en kontrollerande person. Det var jag inte förut, konstaterar hon. | | Sofia har hela tiden varit öppen om sjukdomen och operationen, till exempel skrev hon mailet (se ovan) till släkt och vänner och berättade med glimten i ögat om hur operationen hade gått till och hur hon mådde.
– Alla visste redan om att jag skulle få ett nytt bröst. Många ringde och frågade hur det hade gått så jag tyckte att det var lika bra att skriva och berätta.
Annars reagerade inte kompisarna på något särskilt sätt efteråt.
– En del ville titta hur det såg ut och då visade jag dem, berättar Sofia. | | Sofias man har inte brytt sig så mycket om hennes bröst, eller avsaknad av bröst.
– Han tycker att jag duger som jag är men har stöttat mig i mitt val. Jag har inte gjort den här operationen för hans skull.
Hon kan inte låta bli att tänka på vilken klippa hennes man har varit under sjukdomstiden.
– Han har tigit och lidit. Stått pall och stöttat. Så här efteråt inser jag vilken otrolig prestation han har gjort, säger Sofia. | | Den lokala patientföreningen återkommer gång på gång i Sofias berättelse.
– Den har varit guld värd. Där kan man fråga andra i liknande situation och få reda på sanningen, till exempel hur ett nytt bröst kan se ut. Där drar man upp tröjan och visar. Det hjälpte mig att få en mer realistisk syn på vad som går att åstadkomma. Innan dess hade jag en vision om att jag skulle få mitt gamla bröst tillbaka och att cancern på något sätt skulle "suddas bort". Så är det naturligtvis inte.
Sofia rekommenderar att kolla upp och läsa på om vilka operationsmetoder som finns, att hämta information från olika håll. När man är informerad kan man känna efter vad man själv verkligen vill.
Ett sista råd från Sofia är att mentalt ställa in sig på att bröstet inte kommer att se ut som innan, och att verkligen förstå det, vilket är lättare sagt än gjort.
– Det är inget Photoshop-arbete. Det blir inte perfekt och man kommer fortfarande att ha ärr, även om de bleknar med tiden. Om man har den inställningen kanske man istället blir positivt överraskad. Plastikkirurgerna kan göra ett bra jobb men de kan inte göra mirakel. | |
FOTNOT: Sofia heter egentligen något annat. | |
Sofias berättelse är skriven av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och är framtagen av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Bröstcancer / Elisabet fick lymfödem efteråt
|
Tre år efter bröstcanceroperationen svullnade Elisabets arm plötsligt upp. Efter att ha fått rosfeber förblev armen svullen. Elisabet hade fått ett bestående lymfödem. Efter en kamp för att få den behandling hon så väl behövde vände trenden. Nu blir svullnaden mindre och mindre och Elisabet har lärt sig leva ett näst intill vanligt liv.
Elisabets berättelse börjar 2003. Då var hon 48 år och opererades för bröstcancer. Hennes ena bröst togs bort och för att undvika att cancercellerna skulle sprida sig i lymfsystemet tog man även bort ett antal lymfkörtlar i armhålan. Hon behandlades med strålning och fick hormonmediciner som hon äter än i dag.
Redan vid den här tiden fick Elisabet information om risken för att drabbas av lymfödem i armen på den sida som bröstet och körtlarna tagits bort.
- Jag skulle vara försiktig och inte göra monotona rörelser med armen, sa de.
Till att börja med var Elisabet försiktig men hon ville leva ett så normalt liv som möjligt.
- Jag har alltid levt ett aktivt liv. För mig var det viktigt att känna mig så frisk som möjligt – att vara del av den friska världen. Gympa har alltid varit min grej och det fungerade bra. | | Våren 2006 fick Elisabet ett nytt bröst inopererat. På hösten samma år började armen kännas annorlunda, tung och med röda fläckar.
- Jag satt hemma i köket en kväll och såg armen växa till dubbel tjocklek, minns Elisabet.
Läkarna konstaterade att Elisabet hade fått rosfeber, en infektion. Hon fick penicillin med förhoppning om att svullnaden skulle gå tillbaka men det gjorde den inte.
Elisabet tror själv att orsaken till rosfebern var något litet sår på handen som hon fått hemma i köket. | | Ganska snabbt fick hon komma till en sjukgymnast som konstaterade att svullnaden i armen hade utvecklats till ett lymfödem.
- Sjukgymnasten trodde att det skulle räcka att behandla med en kompressionsstrumpa av standardstorlek. Men nej, det hände ingenting, kanske blev det till och med sämre.
Elisabets frågor om hur hon skulle leva i vardagen förblev obesvarade.
- "Jag vet inte riktigt. Det är svårt att säga. Du får känna dig för." Reglerna var otydliga, säger Elisabet.
Så småningom blev hon remitterad till en lymfterapeut. Där fick hon en skräddarsydd strumpa till den svullna armen och behandling med lymfdränage.
- Lymfdränage är en lätt massage som stimulerar lymfkörtlarna i andra delar av kroppen, till exempel i ljumskarna och på halsen. På det sättet får man igång flödet och lymfvätskan hittar lättare nya banor, berättar Elisabet.
Hon gick till lymfterapeuten två gånger i veckan - under en månads tid.
- Jag är naturligtvis glad att jag fick komma men jag behövde mer behandling för att häva ödemet. Men de resurserna fanns inte. | | Elisabet höll ögon och öron öppna i sitt sökande efter hjälp.
- Jag hörde talas om att man kunde få komma till ett rehabiliteringscentrum. Min läkare ordnade snabbt en remiss och jag fick också besked från rehabiliteringscentrat att de kunde ta emot mig. Men sen hände ingenting…
Elisabet väntade och väntade. Eftersom hon visste att det är viktigt att häva ett lymfödem i ett tidigt skede, för att svullnaden inte ska blir permanent, kände hon sig frustrerad.
- Jag ringde till den administrativa enheten som skulle bevilja behandlingen. De hade en väldigt tråkig attityd. ”Vi har inte skyldighet att ordna någonting förrän inom tre månader”, var svaret.
Efter tre månader fick Elisabet äntligen komma till rehabiliteringscentrumet.
- Det var helt fantastiskt! Där fanns ett team som arbetade tillsammans, massör, sjukgymnast, läkare och andra yrkesgrupper. De tog fram ett individuellt behandlingsprogram till mig.
Under de här två veckorna fick Elisabet lugn och ro och tid att tänka igenom sin situation. Hon träffade andra med lymfödem men även personer med andra problem.
Där fick hon också svar på sin stora fråga – motionen!
- Motion är bra. Om man är van att motionera ska man fortsätta med det. Det stimulerar både blodflödet och lymfsystemet. En sjukgymnast hjälpte mig att anpassa träningen och när jag kom hem kunde jag fortsätta nästan som vanligt. Det var ett stort lyft, berättar Elisabet. | | Sedan dess har svullnaden i armen blivit mindre och mindre. Eftersom kompressionsstrumpan måste ha exakt rätt storlek söker hon upp sjukgymnasten emellanåt och får en ny, men det är enda gången hon behöver hjälp av vården med sitt lymfödem.
- Min arm är på väg åt helt rätt håll och det beror på att jag fått bättre förståelse för vad jag kan göra. Innan jag kom till behandlingscentrumet var det tvärtom. Då fick jag allt svårare att använda armen och tänkte att jag kanske skulle tvingas sluta arbeta. Det är en fantastisk skillnad - och väl investerade pengar, konstaterar Elisabet. | | Elisabets erfarenheter av vården är både positiva och negativa.
- Jag hade önskat en snabbare behandling när jag väntade på att få komma till rehabiliteringscentrumet. Den flaskhalsen vid den tidpunkten var mycket frustrerande. Alla var ju eniga men ändå var jag tvungen att vänta. Annars har jag mött en oerhört hjälpsam personal, tycker Elisabet. | | Elisabet lever ungefär som hon alltid har gjort.
- Det är mest finlir som jag har fått lära mig. Med tiden har jag fått en trygghet i vad jag kan göra och inte. Vissa saker ska jag undvika men då kan jag göra något annat istället. | | Elisabet har aldrig pratat särskilt mycket om sin sjukdom på jobbet.
- Under en tid kom jag till jobbet med stora bandage och då var det många som frågade. Jag träffar mycket folk och det blev mycket frågor. Det var lite irriterande eftersom det tog mycket uppmärksamhet från annat. | | Elisabets råd till andra i samma situation är att leva som vanligt så mycket som möjligt.
- Jag tror att det är viktigt att vara i gång både på arbetet och på fritiden. Det är viktigt både psykiskt och fysiskt. Om det är något man tycker om att göra kan man se till att göra det på sitt sätt.
Elisabet är noga med att alltid ha kompressionsstrumpan på armen. Dessutom betonar hon vikten av att våga använda armen, när man vet vilka begränsningarna är.
- Det tror jag har bidragit till min egen förbättrade prognos, säger hon. | |
FOTNOT: Elisabet heter egentligen något annat. | |
Elisabets berättelse är skriven av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och är framtagen av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Bröstcancer / Fördjupning och länkar
|
Läs mer om Att få cancer
Cell- och vävnadsprov från bröstet
Cytostatikabehandling
Datortomografi
Knöl i bröstet
Lungröntgen
Magnetkameraundersökning
Mammografi
Självundersökning av brösten
Strålbehandling
Ultraljudsundersökning
| |
Läs frågor och svar i Svarsbanken
I avdelningen Fråga 1177.se finns en sökbar svarsbank. Den innehåller vanliga frågor från allmänheten och svar från en grupp allmänläkare, telefonsjuksköterskor och tandläkare som är knutna till 1177.se.
Svarsbanken och Fråga 1177.se
| | Cancerupplysningen ger information, råd och stöd till allmänheten i alla frågor som rör cancer och cancersjukdomar. Här finns specialistutbildade sjuksköterskor med lång erfarenhet. Man har också tillgång till universitetssjukhusens alla experter. Man kan besöka Cancerupplysningen i Radiumhemmets entré, mån-tors 9.30-12 samt 13-15. Här kan man läsa patienttidningar och få muntlig och skriftlig information.
Cancerupplysningen i Stockholm, Radiumhemmet, Karolinska Universitetssjukhuset, tel 08-517 766 00, vardagar 9.30-12 och 13-15. Man kan även få information och råd via e-post:
cancerinfo@karolinska.se Cancerupplysningen i Stockholm
| | Cancerfondens informations- och stödlinje
tel 020-59 59 59
Linjen bemannas av vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Hit kan man vända sig med frågor och funderingar om cancer, om man vill ha känslomässigt stöd eller ytterligare skriftlig information. Linjen är öppen helgfria vardagar 9-13 och samtalen är kostnadsfria.
Man kan också få information och råd via e-post infostodlinjen@cancerfonden.se
Cancerfonden har också en webbplats där man kan få mer information Cancerfonden
| | Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, BRO
Box 1386
172 27 Sundbyberg
08 - 546 405 30
info@bro.org.se
www.bro.org.se | | Cancerdrabbades mötesplats
| | Mötesplats för unga med cancer
| | Socialstyrelsen tar fram Nationella riktlinjer för behandling av olika sjukdomar, däribland bröstcancer. Riktlinjerna ger rekommendationer om hur till exempel hälso- och sjukvården, socialtjänsten och tandvården ska prioritera sina resurser. De bygger på samlad vetenskap och beprövad erfarenhet.
Riktlinjerna finns också i en version som är riktad till patienter. Patientversionen ger dig kunskap och vilka krav du kan ställa på vården och omsorgen där du bor. Här kan du läsa mer om de Nationella riktlinjerna för behandling av bröstcancer. Länk till Socialstyrelsens broschyr om bröstcancer
| |
| |
Bröstcancer / Redaktion
|
Lars Holmberg, läkare, professor i klinisk cancerepidemiologi vid King´s College, London och Regionalt Onkologiskt Centrum, Akademiska sjukhuset, Uppsala | | Kerstin Sandelin, läkare, specialist i onkologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
Barbro Jung, bröstsjuksköterska, Akademiska sjukhuset, Uppsala | | Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge
Lotta Persson, illustratör, Göteborg
| | Karins, Lillemors, Åsas, Sofias och Elisabets berättelser är nerskrivna av Ann-Sofie Mellqvist, journalist, och framtagna av vårdredaktionen i Västra Götalandsregionen. | |
Allt innehåll är också bearbetat, granskat och godkänt av redaktionen, den medicinske chefen och redaktionsrådet vid 1177.se.
Synpunkter på innehållet? Kontakta redaktionen
| |
Fördjupningsbilder |
 |
I kvinnans bröst finns ett stort antal mjölkkörtlar där modersmjölken bildas. Varje mjölkkörtel har en mjölkgång som mynnar i bröstvårtan. Bröstcancer bildas i mjölkkörtlarna eller i mjölkgångarna. | |
|
|
