Mobbning. Livsfarligt.

När man är som mest uppriven för att ens barn eller man själv är utsatt för mobbning reagerar man självklart med starka känslor. Att då ha möte med chefen eller rektorn innebär ett mycket svårt underläge. Men för dagbok över händelser! Ta alltid med någon när du har så svåra möten! Du har rätt att spela in mötet. I värsta fall sätts du ensam på ena sidan bordet och chefen radar upp flera som inte har sett eller hört något av det du påstår.

Läs på vad lagen säger om kränkande behandling på arbetsplatsen och i skolan. Det är inte säkert att chefen eller rektorn känner till den. Eller så tror han/hon att du inte gör det. En del rektorer påstår: -Skolan har inga pengar till det du begär. Men du slipper ju inte böter när bromsarna är slut på bilen och du säger till polisen att du inte har råd att reparera dem. Det är lagen som gäller.

Skollagen är inte särskilt svår text. Läs den. Kapitel 6, Till exempel § 7: Skyldighet att förebygga och förhindra kränkande behandling. ”Huvudmannen ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för kränkande behandling.” Känner man till den kan man ju be rektor redogöra för vilka åtgärder som genomförts på skolan. Och har de lyckats? https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

Att anlita sakkunniga kostar nästan alltid pengar. Men det finns möjligheter att gratis ställa frågor. En förnämlig samling adresser till många ideella organisationer finns på: https://www.1177.se/stockholm/liv–halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/

Jurist. Den här juristfirman är specialiserad på skolfrågor, men man kan utan kostnad ställa några frågor och få råd om en skolsituation: https://www.facebook.com/juristfirmanvide/

Stödcentrum. Där verksamhet bedrivs av volontärer kan man få svar på frågor om både barn- och vuxenmobbning. Till exempel av : https://www.makeachange.se/support-centre/?lang=sv

Mobbning är förbjuden i Sverige!

 

 

 

 

Jag har levt i kaoset att leva med ett mobbat barn. Omkring 50 000 barn mobbas varje dag. I sex år utsattes min pojke Måns, som till slut tog sitt liv, 13 år gammal.  Omfattningen visste jag ingenting om. Jag sa ifrån det lilla jag visste. Min kamp mot skolan var totalt förgäves. Jag vädjade till lärare och rektorer. De bemötte mig som oberörda väderkvarnar. Jag möter ofta föräldrar som befinner sig i samma förtvivlade situation, närmast identiska med vad skolan utsatte Måns för.

För mig var det från första stund självklart att berätta offentligt vad som hänt. Måns skulle slippa bli rykten och gissningar. Jag sökte förklaringar. Dels avslöjade Skolverkets utredning vad som pågått i skolans tystnad och förnekelse. Dels lärde mig suicidforskarna Jan Beskow https://www.svt.se/opinion/jan-beskow-om-suicidprevention och Britta Alin Åkerman https://ki.se/orgid/305924 om processer som driver människor att ta sitt liv.

Skuld är en oerhört stark känsla. Den kan göra oss bittra och förgrämda. Men det finns svåra minnen vi faktiskt inte behöver känna skuld för, om de bearbetas. Och den skuld som är berättigad, kan få oss att reflektera, och hjälpa oss att fungera bättre. Men till det behöver vi kunna se oss själva utifrån. Min rektor hjälpte mig att överleva med att bevilja mig terapi.

Vrede bemöter svek, lögner och falskhet. Deras motsats är kunskap. Min första vrede över de ”ansvariga” i skola och kommun, har jag bytt mot att arbeta för att stödja de många krafter som kan och vill förändra för våra barn. För dem som svek Måns kan jag känna överseende. Men inte förlåta.

Sorg är ingenting som ”går över” med tiden. Den är ständigt närvarande. Människor hanterar sorg på olika sätt, inget ”bättre” än något annat. Jag har svårt att tala om min pojke som död, men vill, som de flesta som förlorat någon, gärna berätta om honom som den intelligente, musikaliske, humoristiske, nyfikne och vänliga person han ju fortfarande är.

Tystnad är vår värsta motståndare till trygghet och förändring.  Tystnad är vår  starkaste härskarteknik.

www.jenninger.se

 

Om mobbning pågår i en grupp människor är det mycket svårt att stoppa. Det är som när en sjukdom brutit ut. Man kan lindra symptomen. Men ska den läkas måste man ställa diagnos, ta reda på varifrån sjukdomen kommer, hitta orsakerna. Först när man vet det kan man sätta in rätt behandling, få stopp på sjukdomen. Men det fungerar inte om man bara gissar vilka orsakerna är. Ingen försöker väl bota polio med Alvedon?

Det rådande synsättet på mobbning är att det är ett naturligt inslag i skolan, på arbetsplatser, i föreningar och på internet. Att mobbning är tillfälliga övergrepp av enstaka personer. Då nöjer vi oss med att försöka trösta de utsatta och söka syndabockar. Men då accepterar vi att mobbningen fortsätter, i stället för att avskaffa den.

Fritt från mobbning – det normala!

Men låt oss utgå från att kränkningar och mobbning är det onormala. Att ömsesidig respekt och samarbete i stället är det normala. Då får vi tid och kunskap att reducera både destruktiva beteenden och psykisk ohälsa. Då kan vi arbeta med orsakerna i stället för alla halvhjärtade insatser som inte stoppar någonting. Eller brutalt uttryckt, vi slutar acceptera mobbning och psykisk ohälsa.

Det finns många sätt att skapa grupper som fungerar utan mobbning. Tid till det får man, när man sparar in alla störningar i arbetet, sjukskrivningar, utredningar, ”individuella allvarliga samtal” osv. Kunskap om hur man i stället kan arbeta är lätt att hitta.

Varje rektor och chef med problem med kränkande beteenden i sin grupp kan förändra.

1. Erkänna att problemen finns
2. Ta till sig kunskap om hur man skapar en mobbningsfri grupp
3. Besluta om insatser

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/behandling–hjalpmedel/behandlingar-vid-psykiska-sjukdomar-och-besvar/psykoterapi-och-psykologisk-behandling/?fbclid=IwAR0e_twG6IwR5EqrnXzvzBzkd7tGuF0y_yv3lQElCm1QsS71Swut88virn4

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Acceptance_and_commitment_therapy?fbclid=IwAR3H-rNm-enRFj4CtUPhSsuuH9giI2L6uusmJoGhkp-RT06DnFuFB8cV2Dw

 

Upprättelse

Alla, samtliga jag träffat som varit utsatta för mobbning, har uttryckt en och samma önskan, att få en upprättelse. Det innebär att den eller de som mobbat, eller inte stoppat mobbningen, tar på sig ansvaret för mobbningen, att den/de erkänner att det inte berodde på den som blev utsatt, och att de förklarar hur den/de i fortsättningen ska se till att det inte upprepas. Det händer någon enstaka gång att man som mobbad får en ursäkt, men det är inte detsamma som upprättelse.

I Sverige är mobbning förbjudet, som i de flesta länder. Men i Sverige är det oerhört svårt att utkräva ansvar för mobbningen. Det beror på den luddiga lagstiftningen. Men av den följer att ansvariga inte behöver ta mobbningen på allvar. De kan ignorera anklagelser, och till och med ljuga i rättsprocesser, utan att riskera att fällas för ansvar.

Mobbning i arbetslivet är oerhört svårt att stoppa på juridisk väg, att få upprättelse, som jag visat i tidigare bloggar (5 mars).

Mobbning i skolan har en enda väg till upprättelse, genom Barn-och Elevombudet BEO, som instiftades 2005. I en rättslig prövning kan skolans ägare, huvudmannen, fällas till ansvar och skadestånd om man brutit mot skollagen och en elev utsatts för kränkande behandling. Alltså aldrig enskilda lärare eller rektorer. Men du som anmäler måste ha bevis!

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/2777/article/892340/4/1/render/?token=2e0ed360f8ba60088e6c574126f265b5&fbclid=IwAR2XiuEZKAN0qSbyVOCcf-jSiwRyMZYmnjRdodkAfiF4WSmo0kAZkepU1F8

Blir man utsatt för kränkande behandling på arbetsplatsen är forskaren Stefan Blombergs råd enkelt: byt arbetsplats!

Blir ditt barn utsatt för mobbning i skolan, tala med lärare, rektor och få dem att förstå allvaret och agera. Anmäl till kommunens klagomålstjänst. Alternativet är en utdragen process hos BEO. Men om du inser att de ansvariga inte förstår eller vill ta sitt ansvar, överväg det drastiska för din familj och ditt barn, att byta skola, eller helt enkelt flytta därifrån. För ditt barns framtid.

Det är något märkligt med mobbning i arbetslivet. I skolan finns det regler för hur ansvariga personer ska agera när man upptäcker mobbning av elever. Att  de inte följs är en annan sak. I arbetslivet ska man som utsatt låta andra utreda vad som hänt, och bestämma eventuell påföljd.

Arbetsmiljöverkets definition av mobbning: AFS 2015: Kränkande särbehandling: -Handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt och som kan leda till ohälsa eller att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.

Statistik över arbetsskador: Arbetsmiljöverket för oerhört detaljerad statistik över problem på arbetsplatser. Det närmaste man kommer mobbning kallar man ”De vanligaste orsaker till de arbetssjukdomar med organisatoriska och sociala orsaker. De som anmäldes 2013 till 2017 var mycket hög arbetstakt, stress och alltför mycket arbete/stor arbetsmängd, 18 procent vardera. Den tredje vanligaste orsaken var problem i relationerna med överordnade med 15 procent.”

https://www.av.se/globalassets/filer/statistik/arbetsmiljostatistik_organisatoriska_och_sociala_orsaker_2019_1.pdf

Chefer och arbetsledare åtalas för säkerhetsförsummelser. Visst förekommer det. Men då handlar det om de  brister arbetsmiljöinspektörer upptäckt vid inspektioner på byggarbetsplatser, industrier, brister i säkerhetsplan etc.  Men åtal och domar på grund av kränkande särbehandling lyser med sin frånvaro. Hur kan det vara möjligt?

https://www.av.se/globalassets/filer/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/boter-straff-och-sanktionsavgifter/arbetsmiljodomar/domar-och-strafforelagganden-2014.pdf

På sidan Frågor och svar om kränkande särbehandling finns svaret:- Jag är utsatt för kränkningar och skulle vilja ha ett officiellt uttalande av er i frågan. Hur ska jag göra? -Det kan vi tyvärr inte ge, eftersom vi inte utreder fall av kränkande särbehandling. 

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/fragor-och-svar-om-mobbning2/?hl=mobbning%20p%C3%A5%20arbetsplatsen

 

Skolinspektionen/Barn- och elevombudet redovisar i mars 2019 statistik och slutsatser av anmälningar och beslut för 2018. Det är en intressant läsning!

• ”Under 2018 har Skolinspektionen och BEO fattat beslut om 5 216 anmälningar. Av besluten — utreddes — 43 procent av ärendena —
• — I övriga fall —- 33 procent remitterades till huvudmannens klagomålshantering. 18 procent av ärendena konstaterades sakna grund för vidare utredning.
• Av de 2243 anmälningar som utreddes vidare kritiserades skolan som anmälan rörde i nära 70 procent av ärendena”
• ”Barn-och elevombudet kan — begära skadestånd för en kränkt elevs räkning. Det har skett i 73 fall 2018. I 44 av dessa hade huvudmännen vid årsskiftet medgivit de framställda kraven — och i 11 fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp efter förlikning.”

https://www.skolinspektionen.se/globalassets/publikationssok/statistikrapporter/anmalningar/tillsyn-utifran-individarenden-2019/tillsyn-utifran-individarenden-2018.pdf

Av 5216 anmälningar ledde alltså endast 73 till krav på skadestånd till mobbad elev från skolans ägare = huvudman. Men i hela 70% av fortsatta utredningar kritiserades ägarna, men utan krav på skadestånd.

Man kan dra olika slutsatser av rapporten. En är, att det är svårt att få upprättelse av Skolinspektionen/BEO, när ett barn är mobbat, tvärt emot den livliga debatten om ”kränkthetskultur” och ”anmälningskultur”, dvs att föräldrar i onödan skulle anmäla mobbning.

En annan är, att många anmälningar inte är tillräckligt underbyggda för att kunna utredas. Efter att vädjat, först till lärare och rektor, gör föräldrar till sist en anmälan. Den fingranskas av knivskarpa jurister, och bemöts av huvudmannens minst lika slipade jurister, före beslut.

Den generella kritiken mot Skolan, att man inte tar människors oro för mobbning på allvar, består. Med så samlad dokumentation av så ett stort samhällsproblem borde Skolan lyssna, analysera, och åtgärda. Så som man brukar göra när samhällsproblem uppdagas.

 

 

 

 

 

Låt oss se närmare på spåret (se föregående blogg) ”hur staten via lagstiftning har byggt upp en regelstruktur för hur kränkande särbehandling på arbetsplatser, inklusive skolor, ska kunna förhindras.” Grundtanken är att förebygga för att förhindra, i stället för att formulera direkta krav som kan följas av förelägganden när någon inte följt regelverket. Ett sympatiskt synsätt, som bygger på ömsesidigt förtroende. Men tyvärr, för de många som utsätts för mobbning, visar statistik och historik att det inte fungerar.

2012 infördes begreppet Elevhälsa i skollagen. Syftet är bl a att ” Alla elever ska, utöver skolläkare och skolsköterska, ha tillgång till psykolog, kurator och personal med specialpedagogisk kompetens”.  Dessutom ska elevhälsan ”bidra till att skapa miljöer som främjar elevernas lärande, utveckling och hälsa. — som rör elevernas arbetsmiljö, till exempel skolans värdegrund, arbetet mot kränkande behandling”—

Det är ju utmärkt. Man kan lätt tro, som orolig förälder, att man kan vända sig till kuratorn, skolsköterskan eller skolläkaren med sin oro för sitt mobbade barn. Men saknar du dessa personer på skolan står det nämligen också: —”Huvudmannen avgör hur mycket personal skolan ska ha och vilken kompetens som behövs utifrån lokala behov och förutsättningar.”—

https://www.skolverket.se/download/18.6011fe501629fd150a27811/1529061399574/Elevh%C3%A4lsa%20-%20120228.pdf

Liknande lagstiftning gäller på arbetsmarknaden. Man erkänner att mobbning existerar, men —”Arbetsmiljöverket vill framhålla att kränkande särbehandling på arbetet i första hand är en fråga för arbetsgivare och skyddsorganisationen på arbetsplatsen.”—

När man blir utsatt för mobbning på jobbet uppmanar Arbetsmiljöverket att man:

1. I första hand tar upp det med arbetsgivaren
2. Vänder sig till sitt skyddsombud
3. Kontaktar sitt fackförbund
4. Som enskild arbetstagare kan man göra en anmälan till AV.

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/#4

Man kan se två huvudspår i ansträngningarna att stoppa mobbning:

1. Att utbilda människor för att vi ska behandla och bemöta varandra bättre. Det finns oändligt många metoder och grupper som arbetar så. Med information, kurser, utbildningar och andra insatser har ett sådant engagerat arbete gjorts i decennier.
2. Via lagstiftning har staten byggt upp en regelstruktur för hur kränkande särbehandling på arbetsplatser, inklusive skolor, ska kunna förhindras.

Trots dessa omfattande insatser tycks mobbning inte minska. 9% av vuxna anställda känner sig mobbade på arbetsplatserna. I genomsnitt två barn och unga i varje klass i skolan är, eller känner sig, rädda för att bli mobbade. Ökande psykiska sjukdomsbesvär kan kopplas till utsatthet på arbetsplatser.

Förutom det samlade lidande som alla dessa utsätts för, alla förlorade arbetsinsatser och utbildning, kostar alla dessa ansträngningar otroligt mycket pengar. Men varför är det inte framgångsrikt?

Ett ”hål” i lagstiftningen?

– När det väl uppstått en situation när någon utsätts för mobbning, och man inte får det skydd som till exempel ett skyddsombud kan ge en, då står man väldigt ensam. Där finns en brist i vår lagstiftning för då kan inte vi hjälpa till, säger Ulrich Stoetzer, Arbetsmiljöverket.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vuxna-som-mobbas-blir-utan-stod-hal-i-lagstiftningen

Våra unga saknar stöd

Magnus Jägerskog, generalsekreterare på Bris: — Fler unga kontaktar Bris om utsatthet i skolan. Samtalen om mobbning har ökat med 48 procent på tre år. I åldersgruppen 10–12 år är ökningen 73 procent.—– Hela frågan om att kunna motverka mobbning handlar om att skolan på ett generellt plan har stora brister och problem —.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/unga-i-kris-vi-saknar-stod-fran-samhallet?cmpid=del%3Afb%3A20190314%3Aunga-i-kris-vi-saknar-stod-fran-samhallet%3Anyh%3Alp&fbclid=IwAR2ZlqVpP9VGx8pN8-aGEK8UhbnnQsVpeBfME0zlilV914sdoVbGonwAiS8

 

Mobbning har diskuterats i åratal. Många lider. Många kämpar mot mobbning utan framgång. När ett problem inte får sin lösning frodas myterna om orsakerna. Några exempel:

Det är synd om mobbaren. Mobbaren mår dåligt av att förtrycka andra, sägs det ibland. Oavsett vilka drivkrafter någon har för sitt beteende är det ändå ett eget val. Den som hänsynslöst kränker och hotar får ju ut något av det, mår bättre. Varför skulle man annars välja sin roll som mobbare?

Det är ”svaga” människor som blir mobbade. Hur vet man att någon är ”svag”? Det är inte svaghet att bli illa berörd av personliga hot, nedsättande kommentarer om utseende, ursprung eller vanor. Man ÄR inte svag, men man BLIR det av utfrysning och hot. Och det går snabbt. Ett barn kan trots ett starkt självförtroende på en vecka förlora sin självkänsla.

Självförtroende: Tror på sig själv och sin förmåga att prestera, är kompetent och kapabel att lösa situationer och problem.

Självkänsla: Vet vem man är, accepterar sig själv, har självrespekt. Tvekar inte att tillfredsställa sina behov och intressen. Vågar sätta gränser också mot andra

Ge mobbare straff så de slutar mobba. Höga röster i dessa dagar höjs för att slänga ut, flytta på, stänga av, och straffa barn. Beteendevetare, författare Petra Krantz Lindgren skrev om att straffa barn (Expressen 20 april 2016):  ”Det är väldigt svårt att utveckla sådan tillit till en person som straffar. Tvärtom resulterar straff i att barns tillit och samarbetsvilja minskar, vilket många vuxna tyvärr, helt felaktigt, tar till intäkt för att det behövs ännu mer straff. Vad behövs i stället? Att de vuxna tar ansvar för relationens kvalitet — söker sätt att mötas.” Vidare: ”Låt det inte var så illa att vuxna människor på allvar tror att det bara finns två alternativ: att straffa eller att inte göra någonting alls”.

Mobbare har ”dålig uppfostran”. -Var är föräldrarna? ropar man när barn beter sig dåligt. Barn beter sig på ett sätt vid frukostbordet. Ett helt annat under grupptryck.

-Barn kan vara så elaka! Så reagerar många när man talar om mobbning. Som om barn skulle vara elakare än vuxna. Visst, det är en myt, men är delvis sann. Både vuxna och barn kan vara grymma, elaka och onda. Men ondska är inte medfött. Det finns inte onda eller goda människor. Både det goda och det onda finns i oss alla. HUR vi agerar, beror på vilka omständigheter och strukturer vi verkar i.

”Det går att få människor att göra vad som helst. Se bara på världshistorien. Men ondskan är inte svart eller vit, den är en kombination av omständigheter och börjar alltid med små, små steg.” Så säger Thomas Gumpel, professor i socialpsykologi. Vi kan däremot vara utrustade med olika dominanta drag, som, i ”rätt” miljö kan utveckla destruktiva mönster i en grupp. Han fortsätter: – Om du sätter en person med dominanta drag i en situation där reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga — så kan det sluta illa.

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/03/professor-som-forskar-i-ondska-man-kan-fa-vem-som-helst-att-gora-vad-som-helst

Just nu diskuteras livligt våld och övergrepp i skolan. Röster hörs för att ge lärare ”ökade befogenheter”. När just ”reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga” uppstår ett sådant kaos, och så är det på alltför många håll i skolan. Men problemet finns. Det trasar sönder vardagstryggheten för både lärare, elever och föräldrar. Orsakerna är många. Men enkla lösningar har den nackdelen, att de ofta förvärrar komplicerade problem.

Så, hur ska jag agera när jag upptäcker att mitt barn är mobbat? Man bör främst be någon om stöd, inte minst vid mötet med skolpersonal, eftersom man som förälder reagerar starkt och känslomässigt, och inte kan varken skolrutiner eller -juridik. Både jag och Christian Nordenström har arbetat med mobbning i många år, och finns här på 1177vgr:

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Rad-vid-mobbing/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Claes-Jenningers-rad-vid-mobbning/