Att ta hjälp

Specialpedagogen märkte direkt på mig att något inte va rätt, att jag inte mådde speciellt bra och att jag pressade mig själv alldeles för mycket. Att jag var nära min ’breaking point’.

Jag älskade mat godis och allt sånt. brydde mig inte alls, jag har alltid tyckt det varit fint med att vara lite mullig liksom. Men något tog över i mitt huvud.. jag styrde inte längre.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Tänk på att de som jobbar där är vana vid att hjälpa ungdomar, bland annat med pinsamma frågor. Det är deras jobb, och jag måste säga att de gör sitt jobb förvånansvärt bra.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag funderar på att gå till våran skolkurator någon dag och se hur det känns. Men när ska jag ha tid med det? Och tänk om det bara blir konstigt och jag sen ser henne på skolan?

Jag berättade efter ett halvår hur jag mådde genom att jag skrev ett meddelande som jag bad min mamma läsa, sen berättade hon för pappa. Jag mådde inte bättre direkt men ganska fort efter jag hade berättat mådde jag bra. Det gjorde mig ledsen att de aldrig frågade igen hur jag mådde, de tog mig inte på allvar men huvudsaken är att jag vågade berätta och det gjorde mig både starkare men även att jag kunde släppa på min ångest.