Reportage: Kjells berättelse

Foto på Kjell där han visar sin tatuering.

En tur upp på övervåningen för att byta sand i kattlådan slutade med ambulans till sjukhuset för Kjell Björn. Stroken slog ut hans högra sida och livet ändrades över en dag. Kärleken, rock ’n’ roll och en stor dos jävlar anamma har hjälpt honom tillbaka.

Bussen från Vallentuna station ringlar genom ett höstligt landskap. Träden börjar skifta färg från grönt till gult och de torra, spretiga växterna intill vägkanten avslöjar sommarens tidigare blomsterprakt. Här ute bland åkrar och hästhagar råder ett lugn, en skön kontrast mot storstadens larm. Kjell tar emot oss utanför sin stora, gula villa. Han är klädd i jeans och rosa skjorta, skägget är prydligt ansat och han kikar nyfiket på oss ovanför glasögonen. Innan vi går in visar han oss runt på den praktfulla verandan som han byggde alldeles innan den där dagen för sju år sedan. En stor soffgrupp vittnar om sköna sommarkvällar och rader av pelargoner i alla former och färger står uppställda längs staketet. Det är Kjells dotter som dekorerat verandan och Kjell verkar nöjd med arrangemanget.

- Men de luktar illa, säger han med ett leende.

Ulla med sköldpaddan Milla i handen.Ulla och sköldpaddan Millan

Inne i huset tar Kjells särbo Ulla emot. Hon slamrar med kaffekopparna och frågar om vi föredrar kaffe eller te. Runt hennes fötter trampar deras ståtliga birmakatt Charlie. Ulla bor i Handen tillsammans med sköldpaddan Millan och varje gång hon hälsar på Kjell följer Millan med. Denna tidiga eftermiddag kryper Millan runt i vardagsrummet, men styr nyfiket stegen mot köket när hon hör våra röster.

- Vi träffades på nätet för fyra år sedan. Kjell beskrev sig själv i annonsen som barnslig och att man måste gilla katter för "annars får det vara", säger Ulla och skrattar. Jag blev nyfiken och tog kontakt och på den vägen är det.

Rock 'n' roll

Förutom djur delar de båda ett passionerat intresse för 50-talet och rock 'n' roll, och det syns i hela huset. Väggarna är tapetserade med tidstypiska affischer och tavlor och biljetter till olika musikevenemang och konserter sitter uppsatta här och där. I det stora garaget utanför står Kjells fyra veteranbilar och vi blir lovade en guidad tur efter intervjun. Höjdpunkten är den årliga veteranfordonsveckan "Classic Car Week" i Rättvik, ett av Sveriges största motorevenemang. I år blev det sjuttonde gången för Kjell. Han hyr alltid samma stuga och bokar den till nästa år innan han lämnar in nycklarna.

Benen löd inte

Kjell är 70 år och det enda som avslöjar att han haft en stroke är hans långsamma och lite ostadiga gång. Men förutom balansen och att minnet ibland sviker fungerar kroppen i stort sett som den ska. Kjell utstrålar värme och humor, men där är någonting annat också. En stadig och vaken blick, lite jävlar anamma. Ulla är övertygad om att det är just hans envishet som har hjälpt honom tillbaka.

- När vi träffades hade det gått några år sedan han haft sin stroke, så jag har ju inget att jämföra med. Men jag vet att han har kämpat väldigt hårt för att komma tillbaka. Det har blivit många tårar och många, långa träningspass i kulvertarna under Danderyds sjukhus.

Kjell fick stroke 2004, då var han 63 år. Han hade semester från jobbet som taxichaufför och skulle spendera några veckor i sitt sommarhus uppe i Munkfors, ensam så när som på katterna.

- Jag satt och läste kvällstidningen i soffan, efter ett tag kom jag på att jag skulle byta sand i kattlådan på övervåningen. Ungefär halvvägs upp i trappan började det kännas konstigt i benen. Det var som att de inte löd. Jag lyckades ta mig ner igen och ringde till min dotter. Hon trodde jag var full för jag kunde inte prata ordentligt.

De bestämde att hon skulle kolla upp vad det kunde vara och sedan ringa tillbaka. De la på och Kjell prövade att gå uppför trappan igen, denna gång lyckades det. När dottern sedan ringde tillbaka var det ingen som svarade, hon blev orolig och ringde efter ambulans. Så här i efterhand skulle det visa sig vara det bästa hon kunde ha gjort.

- Jag kunde gå ut till ambulansen själv. Märkligt nog var jag inte rädd, det kändes bara konstigt.

Foto på Kjell tillsammans med en av sina katter.

Dåligt informerad

På sjukhuset blev Kjell väl omhändertagen. Läkaren förklarade att Kjell fått en stroke och att de måste ta reda på om det rörde sig om en blodpropp eller en blödning i något av hjärnans blodkärl. En röntgen visade att det var en blodpropp och han fick åka till Danderyd sjukhus för fortsatt vård.

- Första natten på sjukhuset vaknade jag och kände att jag behövde gå på toaletten, minns Kjell, men jag kom inte så långt. Högersidan liksom försvann för mig, jag kunde inte ta mig ut genom dörren. Då kände jag rädsla för första gången, det gick upp för mig att detta är nog inget att leka med. Det var hemskt.

Kjell blir allvarlig.

- Jag visste att det fanns något som heter stroke och så här i efterhand, med mer kunskap i bagaget, tillhörde jag ju flera riskgrupper. Jag var överviktig och har haft diabetes sedan många år. Min husläkare skrev ut läkemedel men jag fick aldrig någon riktig förklaring till varför egentligen, så jag tog dem inte. Sambandet mellan högt blodtryck, diabetes, övervikt och stroke var det ingen som sa något om.

Tiden efter stroken var svår. Kjell kände en väldig trötthet och låg kvar på Danderyd i åtta veckor för rehabilitering. Efter det åkte han hem i två veckor och kom sedan tillbaka som dagpatient i ytterligare åtta veckor.

- Jag fick en väldigt bra rehabilitering på Danderyd, men tiden som dagpatient var alldeles för kort.

Nu går Kjell på bassängträning två gånger i veckan i Vallentuna. Sex år efter stroken handlar inte träningen om att bygga muskler utan att underhålla den styrka och rörlighet han tränat upp.

- Min kropp blir inte starkare och starkare, förklarar han, det man har kvar efter sex år måste man vara rädd om. Det är mer ett underhållsarbete.

Slutade jobba

Arbetet som taxichaufför i över trettio år har fungerat fint. Kjell har trivts med sitt jobb och har inte känt sig särskilt stressad. Läkaren på Danderyd tyckte att Kjell skulle börja köra taxi igen men tröttheten satte stopp.

- Jag fick ju tillbaka mitt körkort men blir fortfarande väldigt trött. Det är inte en trötthet som jag skjuta undan utan jag måste vila. Det fungerar att köra åt sidan och slumra några timmar på väg upp till Rättvik, men jag tror inte att jag skulle få så nöjda kunder om jag gjorde detsamma i taxin.

Den största sorgen för Kjell är att han varken kan eller orkar hålla på med sina bilar lika mycket som förut. Men passionen är lika stark som tidigare och han blir väldigt entusiastisk när vi kommer in på ämnet.

- Det finns inget ställe där han är så rörlig och promenerar så bra som under bilträffen i Rättvik, säger Ulla och ler.

Ulla har tidigare haft cancer och vet vad det innebär att gå igenom en kris och båda två har landat i samma uppfattning om vad som är viktigt; det handlar om att njuta av livet och försöka att leva dag för dag.

- Du blir inte densamma efteråt, menar hon, man tar inget för givet.

Viktigt föreningsliv

Kjell deltar aktivt i flera föreningar, bland annat är han ordförande i Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR, i Täby. Han är också med i styrelsen för strokeföreningen i Stockholms län och sitter med i två kommunala handikappråd i Täby och Vallentuna. Det är aktiviteter varje vecka, allt från seminarier till resor och julbord. Ulla har valt att också bli medlem och deltar aktivt i föreningslivet tillsammans med Kjell.

- Jag fick information om Strokeförbundet av min sjukgymnast på Danderyd, men det är tyvärr långt ifrån alla som får det.

Han tycker att vården kan bli betydligt bättre på att upplysa strokepatienter om det föreningsliv som finns i de allra flesta landsting.

- Kommunernas Stroketeam borde bli bättre på att hjälpa patienter att få kontakt med strokeföreningarna. Jag tror det finns väldigt många strokepatienter som inte vet om det föreningsliv som faktiskt finns. Var sjuttonde minut får någon stroke i Sverige, så det finns medlemsunderlag så det räcker, säger han och ler stort.

 

Foto på Kjell i sitt garage.

Mötet med Kjell och Ulla avslutas med den utlovade, guidade turen i garaget. Kjell går runt och pekar och berättar om gamla originaldelar och avslöjar sina renoveringsplaner. En ärtgrön Ford Crestline Victoria ska så småningom bli mörkgrön och få vitt tak. Ett nytt bilbatteri står på golvet, färdigt att kopplas in. Men Kjells verkliga ögonsten, den hallonröda Thunderbirden från 1956, blir det mest lite kärleksfullt putsande på. Den är redan i närmast perfekt skick.

- Visst har bilarna hjälpt mig på min väg tillbaka. Men jag hade inte klarat det utan Ulla heller, avslutar han och ser på sin särbo. Utan henne hade det inte gått.

Skriv ut
Publicerad:
2011-10-05
Skribent och redaktör:

Theresa Larsdotter, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Juliana Wiklund